mötesmaraton

Frånsett från en inte särskilt lång springtur vid lunch har det varit en jobbsöndag med mötesmaraton online. Tre och en halv timme med start kl 15 i en hangout tillsammans med kompisarna på rektorsprogrammet för att göra färdigt tema tre som handlar om hur särskilt stöd beviljas ur en likvärdighetsaspekt.

Vid nio när jag hade puttat barnen i säng var det dags att låta lync jobba ett par timmar för att fila på ett upphandlingssvar tillsammans med Sandra.

Det är förstås inte lika kul att ses online som på riktigt, men det blir tillräckligt bra. Det där med att jobba i samma dokument samtidigt och att kunna dela skärm är bra grejer.

Det här var nummer 65 i #blogg100 och det är dags att fälla ner locket på datorn.

bulldozer och sax

I vårt delade dokument i tema 3 på rektorsprogrammet arbetas det flitigt just nu. Det går att se tydliga spår när jag öppnar det och ibland är vi där samtidigt alla tre. Det ska snart vara inne och vi har kniven ganska mycket på strupen. I går satt vi tillsammans i en soffa på Rufsiga Rundan och stirrade tillsammans på en stor skärm och diskuterade formuleringar och vägde ord på guldvåg. I morgon kl 16 träffas vi i en Hangout för att göra klart det sista. Vi tenderar att vara ganska försiktiga med att ändra i text och varandras formuleringar i början. Det har gått över nu när klockan är fem i tolv. Nu liknar det mer bulldozer och sax. Det är väl det här med tillit och förtroende som gör att det går bra att jobba så här. Det är det tredje grupparbetet som vi gör tillsammans och vi gör det rasande bra. Vi har hittills alltid varit nöjda med resultatet och förhoppningsvis blir vi nöjda med även det här, även om det nog har varit det svåraste att få ihop med bra kvalitet. Titeln är ”Hur beviljas särskilt stöd ur ett likvärdighetsperspektiv?”. Komplext och intressant. Ingen av oss blir upprörd över att någon stuvar om, ändrar och petar i text, ord och formuleringar. Det dyker upp kommentarer i högerkanten – ”källa saknas”,  ”hänger inte ihop” eller ”jag klistrade in texten om xxx”. Sara är en expert på att hitta värdefulla källor, Pernilla har minne som en häst och kan komma ihåg vad som sades under intervjuerna och jag är språkfascist. Bra grupp med andra ord. Det är tidsslukande och väldigt roligt och lärorikt. Vi har pratat om att ha någon form att litteraturcirkel när vi är klara med rektorsprogrammet i september. Det flyger boktips genom luften när vi träffas och de tar aldrig slut. Att vi dessutom har roligt när vi ses är väl den största anledningen att hänga kvar i någon form. Nu lämnar jag dokumentet för en stund, går ut i finvädret och åker och ser Kråkan spela S:t Erikscupen mot Täby FC. Heja ÅBK Blå! Det här var det 64:e inlägget i #blogg100

another day in gore tex paradise

Ännu en dag där jag tackar merinoullsfåren och skaparen av Gore Tex. Isande vind och snöglop mötte oss vid Järfälla IP i morse vid start av 1:a majcupen. Det var förstås Kråkan som tillsammans med kompisarna spelade fotboll mot många andra lag i Mälardalstrakten. De vann sin grupp och gick vidare till slutspel.

Jag tycker att arrangerande fotbollsklubbar borde investera i ett schemaläggningsprogram och se till att mellanrummen mellan matcherna inte blir timmeslånga. Det är ju ingen i skolans värld som skulle tolerera så många och långa håltimmar 🙂 Nu var det nog mest jag som tyckte det var lite kallt och bistert, och uttråkad blir jag ju också när det inte är match.

Pôjkera tog sig ända till final och spelade mot Sollentuna. Oavgjort vid full tid och straffar. De vann med uddamålet och gjorde det med glans.

Själv har jag sjunkit ner i soffan och tar en runda med Fullan, Hargreaves och Timperley för att peta in kloka och forskningsförankrade teorier i det tredje och sista temaarbetet på rektorsprogrammet. I morgon bitti kommer mina gruppkompisar för att göra de sista justeringarna innan vi lämnar in för granskning. Jag har lovat frukost på Rufsiga Rundan som en liten guldkant på tillvaron.

Det här var det 62:a inlägget i #blogg100, och ett ganska frostigt, trots att det är den 1 maj.

superhjälte

I bland är det bra att ha skåp med med datorer, plattor, adaptrar och sladdar hemma i huset. Särskilt när en vän har tappat bort sin sladd och är i nöd. Om sanningen ska fram så var det Mickes sladd jag lånade ut en stund – lagom länge för att min kompis skulle få fatt i några elektroner till sin döda dator. Under tiden hann vi ta en kopp kaffe och avhandla viktiga saker. Det blev ingen halvdag i dag och heller inget skrivet på gruppuppgiften till rektorsprogrammet. Den tar jag mig an nu, i soffan med ena ögat på ”Pretty Woman”.

Första gången jag såg filmen var för drygt 20 år sen, när jag var barnvakt åt min systerson som hade hunnit bli några veckor gammal. Syrran var på bröllop och lämnade det bästa hon hade till mig. Jag tror att hon inte riktigt visste vad hon gjorde för jag hade ingen som helst aning om vad man gjorde med så små människor. Victor och jag kollade på Pretty Woman och jag matade honom med nappflaska hela kvällen. Han överlevde. Jag överlevde. Vi hade en fin kväll ihop.

Det här var det 61:a inlägget i #blogg100 och på Valborgsmässoafton, dessutom. Glad vår!

for nuns and knockouts

En ny kompis har hittat hem. En ryggsäck med plats för vattensäck och lite smått & gott. Kanske nödgodis när blodsockerhalten når nedanför fotknölarna och tålamod och humör tryter? Kaffetermos när turerna blir längre än ett par timmar är ett måste. Och en regnjacka ser ut att behövas till valborgshelgen dessutom. Den Krångliga Stigen ska nog få sig en omgång till eller två i helgen. Det ska gå. Det ska gå. Det ska gå.

Jag är löjligt förtjust över prylar som är funktionella (och snygga). Hur skulle livet vara utan gore-tex och merinoull? Jag medger att de flesta underställ i ull är mer funktionella än snygga, men det finns undantag där du kan få både och. Ta en titt på Kari Traas ute-kläder. På paketen står det ”for nuns and knockouts” och det är bara att välja efter dagsform vad du vill identifiera dig med 🙂 .

Det här var det 60:onde inlägget i #blogg100

ps. Det finns en integrerad visselpipa i säcken också. Jag trodde mest att det behövdes i flytvästar och har inte riktigt listat ut varför det behövs på landbacken. När jag kommer på det lovar jag att tala om det.

koppleri

Nejdå, det är inte som du tror. Men i dag pratade jag med en av mina ”gamla” lärare som jag kopplat i hop med skolan där dottern går och hon berättade att hon skriver anställningsavtal där i morgon. Det är en av de bästa sakerna jag vet. Att koppla i hop människor alltså. Jag har lyckats med annat än jobbrelaterade kopplingar också. Satte i hop en klasskompis på universitetet med en gammal klasskompis från grundskolan på en stor fest också. De är gifta och har två barn vid det här laget. Win-win liksom.

Syrran kopplade också ihop för några år sedan. Hon tyckte jag kunde paddla med en bekant från Brottby eftersom vi båda saknade sällskap på vattnet i norrort. Det gjorde jag. Nu har jag precis kommit in efter en cykeltur i skogen med honom. Nu för tiden delar vi brevlåda och lite annat smått och gott också. Det var väl inte riktigt så hon hade tänkt sig, men verkligheten överträffar planerna ibland.

Det här var det 59:onde inlägget i #blogg100

två år på #rufsigarundan

För två år sedan kånkade vi in grejerna från Bastugärdesvägen hit till Södra Skogsrundan. Jag har aldrig trivts så bra någonstans, undantaget huset på gården i Värmland där jag växte upp.
Det får räcka som det femtioåttonde inlägget i #blogg100.

sjuk friskvård

Om företag väljer att ge friskvårdsbidrag till sina anställda är det med all sannolikhet de typer av aktiviteter som skatteverket har bestämt ska undantas från förmånsbeskattning. Det skulle vara kul att veta vilka som satt i juryn när det skulle bestämmas vilka aktiviteter som skulle kvala in. Jag har lite problem med att förstå hur boule, floating och örtbad lyckades. För att inte tala om homeopati, kinesiologi och bastubad. Vill du se hela listan på vilka grenar som lyckades kan du göra det här.
Grenar som inte lyckats lika väl är agility (med hund, inte äkta make/maka), bridge och babysim. Det köper jag. Men inte heller ridning, friluftsupplevelser eller kajakpaddling kvalade in. Det är ju faktiskt helt absurt.
Hela listan finns här.

Jag tycker att skatteverket borde se över jurysammansättningen och byta några eldandande rökelsedoftande medlemmar mot några som luktar granbarr och gillar lera och frisk ute-luft. Då kommer åtminstone jag att bli mer nöjd och jag menar helt subjektivt att vara ute är mer friskvård än att vara inne. Mina friskvårdspengar kommer aldrig gå till SATS, dit jag tror att många placerar sina. Säkert 10 % av förmånstagarna tränar bergis minst 10 gånger på ett årskort.

Jag ska nog anmäla mig som frivillig till juryn. Undrar vem man skriver brev till? Eller twittrar skatteverket, tro? Det måste jag ta reda på.

Aktuella hashtags att hålla koll på för att följa den rafflande fortsättningen kan vara #uteärbättreäninne och #ingetjävlasats.

Nummer 57 av inläggen i #blogg100 kom att handla om djupa orättvisor. Som tur är går det bra att göra kul grejer ute även utan friskvårdsbidrag. I dag blev det någon mil i skogen på cykel och det gick så det susade. Torrt och snabbt på stigarna och det blev någon slags fartrekord på slingan.
Kossorna på bilden mötte vi på hemväg och dom var verkligen hur gulliga som helst.

kill them with kindness

Att vara arg länge är som att dricka gift och förvänta sig att den man är arg på ska dö. Ett bra ordspråk jag såg för ett tag sedan. När min väg korsas av någon som beter sig otrevligt och till och med elakt övar jag på att tänka att det är nog lite synd om personen i fråga och att han eller hon antagligen hade otur när hen tänkte.
Micke påminde lite lägligt i går och det var han som vänligt sa ”kill them with kindness”. Så nu gör jag det och tänker ägna mig åt att ha en fin helg.
Vi får väl se hur mycket fotboll det kan bli eftersom Kråkan kraschade på rasten i dag och har en grann fläskläpp. Han förklarade i telefon att han sprang så fort att benen inte riktigt hann med. Det låter som att det skulle kunna stämma. Han har mer koll än jag trodde och hade talat om för syster Lisa att mamma var i Linköping och pappa var i Kista, så det var bäst att ringa pappa. Riktigt bra var ju att Micke fanns hemma på Rufsiga Rundan och kunde ta emot ett trasigt barn och ge honom glass 🙂
Jag har blivit lovad lamm och bubbel och sitter på bussen och längtar hem. Bra att kunna knåpa ihop det 56:e inlägget i #blogg100 på vägen.