Show MenuHide Menu

Tag: skolledare

Landslagsbloggen

12 februari, 2017

Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.

Du kan läsa inlägget här.

Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.

rekrytera mera!

3 december, 2015

FIMG_0882ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.

Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.

Och vad tycker föräldrarna då?

Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.

Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.

Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).

 

att coachas eller inte coachas – det är frågan

18 maj, 2015

”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.

Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.

Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.

Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.

I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.

Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.

Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.

 

 

verktygslåda goes skattkista

28 november, 2014

I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.

Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.

Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.

En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.

Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.

Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.

Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.

anna

flis padda

erik flis

flis blädderblock

 

det finns hopp för rektorsprogrammet

26 maj, 2014

_samarbete__rektorsprogrammetJag gjorde mitt sista seminarium på rektorsprogrammet i dag. Jag har ju varit riktigt kritisk till formerna för programmet under de tre åren som gått. Det sista året med ledarskap som tre temauppgifter har varit de bästa när det gäller samarbete och kollegialt lärande. Vi har haft möjlighet att använda oss av modern teknik för att samarbeta i tema-trios och kunnat göra uppgifter tillsammans, vilket vi har kastat oss över i vår trio med stor lust och fröjd.

Möjlighet har vi alltså haft.

Men det har inte varit något krav, eller förväntat arbetssätt. Många grupper har ”samarbetat” genom att dela upp avsnitt mellan varandra, klippt och klistrat som grundskoleelever och presenterat som resultat. Antagligen för att någon, några eller alla i gruppen inte vet hur man skulle kunna arbeta i delade dokument och träfffats i online-möten när det behövts.

Jag, och flera med mig, har påtalat bristen på ikt i rektorsprogrammet vid flera tillfällen och i alla utvärderingar. Det har varit ett svalt, och till och med frostigt intresse för utveckling i den riktningen.

Men nu hörrni. Idag fick jag frågan om jag skulle kunna tänka mig att bidra i utformandet av utbildningens upplägg i den nya upphandlingen som sker. Och det med fokus på ikt. Det är naturligtvis ett sant nöje och jag är nog fortfarande lite chockad över helomvändningen.

Nu ska jag göra mitt allra bästa för att ikt ska bli den hävstång för skolledares lärande som vi vill att det ska vara för pedagoger, och inte minst för våra barn och ungdomar i förskola och skola.

Äntligen. Äntligen verkar det som att det händer. Synd att det har dröjt alldeles för länge. Bra att det finns hopp.

Det här var det mest hoppfulla inlägget om rektorsprogrammet jag skrivit och det 87:e i #blogg100.

många kockar i soppan

6 mars, 2014

_samarbete__rektorsprogrammetEn bild för att illustrera samarbete i skrivande av uppgift på rektorsprogrammet. Det handlar inte alls om det jag lovade i går, utan det inlägget får vänta någon eller kanske några dagar till.

Uppgiften handlar om kollegialt lärande och vi gör vårt bästa för att reda ut och definiera begrepp. Dessutom har vi en plan att ta reda på vilken typ av kompetensutveckling som funkar i lärares lärande. Rapporten ska vara klar på onsdag och det brinner lite i knutarna för att få klart analys och slutsats. Under några veckor har vi jobbat både tillsammans på samma fysiska ställe vid några tillfällen, men framförallt i samma delade dokument. Ibland samtidigt alla tre och ibland en och en. Vi kommenterar, stryker, lägger till och ställer frågor till varandra. Vi diskuterar, vänder och vrider på små och större saker när vi ses. Det är ett fantastiskt givande samarbete som ger en tankestretch (och ibland en kollektiv mental härdsmälta…). Vi har roligt och jag vågar påstå att vi alla ser fram emot nästa gång vi träffas. Det ska bli kul att se vad som hänt med texten till på lördag morgon när jag har möjlighet att bidra. Slutsatserna delar jag gärna med mig av när det är klart och är redovisat för de andra kompisarna i grupp H11AB.

Det här var det sjätte inlägget i #blogg100

 

rätt fart med rätt riktning på rektorsprogrammet

3 mars, 2014

S_ndagsn_je.__plattformsoberoende__kaffeberoendeComputer Sweden fortsätter sin artikelserie om it i skolan. I dag handlar det om bristen på it i lärarutbildningen. Det är vilda västern när det gäller hur mycket, och på vilket sätt it används av lärarstudenterna. Elza Dunkels (docent i pedagogiskt arbetevid Umeå universitet) hävdar att autonomin är ett problem och tror att det hänger på om det finns engagerade personer. Eva Mårell-Olsson (universitetslektor vid Umeå universitet) konstaterar att i Umeå får lärarstudenterna nästan ingen it över huvud taget i utbildningen. Du kan läsa hela artikeln här.

Nej, man behöver ju inte vara raketforskare för att begripa hur svårt det blir för nyutexaminerade lärare när de kommer ut i verkligheten och förväntas använda digitala verktyg och webbresurser tillsammans med sina elever.

Vem ska kräva att de nya lärarna ska kunna undervisa på ett tidsenligt sätt, då? Ja, det måste ju vara rektorerna – eller hur? Det är ju de som är arbetsgivarna och som vet vilka resurser de behöver i sin skola. Och hur ofta tror du att rektorerna frågar efter ikt-kompetens vid intervjuer? Och på vilket sätt?

Några gör det. Och några kan ställa de relevanta frågorna, d.v.s. fråga på vilket sätt och hur kandidaten arbetar med innovativa undervisningsmetoder som kräver ikt.

Många gör det inte. För att de inte kan.

De vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om det för att kunna ställa de kluriga frågorna. I skolverkets publikation ”It-användning och it-kompetens i skolan” konstaterar man att ”En tredjedel av rektorerna anser inte att de har tillräcklig it-kompetens för att leda skolans it-strategiska arbete, att utveckla användningen av it i undervisningen eller att hantera frågor om lag och rätt.”

Det är ju inte klokt. Tänk om en tredjedel av rektorerna skulle säga att man inte kunde tillräckligt om elevhälsa för att kunna leda arbetet i den delen av sitt uppdrag?

Då borde ju rektorsprogrammet kunna vara räddningen, eller hur? Men rektorsprogrammet är ett skämt vad gäller it-användning och har (på SU) inget som helst fokus på att (sam-)arbeta med digitala verktyg. Det är antagligen lika spretigt när man jämför rektorsprogrammets olika lärosäten som när man jämför lärarutbildningen. Jag kan bara ha en åsikt om Stockholms universitet, men det strömmar igenom ett stort antal skolledare som skulle ha nytta av att använda ikt i sin egen vardag och studiesituation för att kunna skapa förutsättningar för eleverna vi har i skolan.

Rektorsprogrammet är obligatoriskt att genomgå för skolledare. Det är en fantastisk plattform och forum för att kvalitetssäkra en del av svensk skola och ett sätt att skapa förutsättningar för elevernas möjligheter till tidsenligt lärande. Man skulle kunna leka med metaforer och likna rektorsprogrammet vid en skepparexamen. Att inte inkludera ikt i rektorsprogrammet är lika illa som att strunta i navigeringsfärdigheterna i skepparkursen. Programansvariga för rektorsprogrammet borde se till att det finns de allra bästa förutsättningar för att navigera mellan skär och grund.

Eleverna förtjänar en skuta som går åt rätt håll och med rätt fart.

Det här var inlägg 3 i #blogg100

 

Två flugor på smällen i London

12 januari, 2014

Om någon vecka kliver mina kollegor Patrik, Lisbeth, Sandra och jag ombord på planen som tar oss till London. Vi passar på att göra en kombo av att ta med oss nästan 300 gäster på en resa i samband med BETT-mässan och att bli ännu bättre på att utbilda kollegahandledare.

Vi kommer att få ha Les Foltos för oss själva i tre dagar där kollaboration, handledning och IKT kommer att vara i fokus. I höstas gick det att lägga vantarna på Foltos rykande färska bok ”Peer Coaching – unlocking the power of collaboration” och jag fick frågan om den var läsvärd. Nu när jag läst den och den ser sådär hälsosamt tummad och märkt med små klisterlappar och klotter kan jag svara att den definitivt är det.

FinallyLesF

Inte minst för skolledare som planerar och organiserar för kompetensutveckling av lärarna i skolan. För att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt av att satsa på kompetensutveckling menar Foltos att aktiviteter ska vara

  • präglade av och inriktade på samarbete
  • intensiva och långsiktiga
  • relevanta och kopplade till elevernas lärandeaktiviteter

vilket gör kollegahandledning till en extremt effektiv metod för lärares lärande. I Norrtälje har 90 grundskolepedagoger blivit kollegahandledare under 2013 och jag är nöjd över att processgruppen (där jag tidigare fanns med) fattade beslutet att satsa resurser på det. Jag har sett prov på att det fungerar, men jag önskar också att jag hade haft lite mer kunskap och insikt i flera av de ”nycklar” som är framgångsfaktorer redan som rektor på Rådmansö skola. Då hade jag lagt tjänstefördelningen lite annorlunda för att bättre främja samarbetet mellan de lärarna som skulle jobba tillsammans. Just för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och hållbart lärande som i slutändan gagnar eleverna.

Läs gärna boken, du som är nyfiken – det är väl investerad tid. Och om du letar efter någon som kan utbilda kollegahandledare så är det en av de roligaste sakerna jag vet och gör det gärna. I Upplands Bro har vi startat med ett härligt gäng som garanterat kommer att göra skillnad i kollegiet.

Andra delen av veckan i London blir ett sprakande fyrverkeri av BETT-mässa, skolbesök och ett seminarieprogram som andas skolutveckling med fokus på IKT. Hela vårt program finns här. Vi har med oss vansinnigt duktiga människor som kommer att kunna tillföra erfarenheter till de som vill lyssna. Lärare, rektorer, sociala medieexperter, app-kreatörer och sist men inte minst en skarp elev som vill dela med sig.

Jag och Tord från INDEA kommer att leda en workshop för de som på förhand anmält intresse, som vi tror kommer att ge mersmak på vårt ledarförändringsprogram. FLIS, som vi brukar kalla utbildningen, är också en långsiktig satsning på rektorers och förskolechefers möjligheter att leda i förändring, något som är en tuff och nödvändig utmaning. Jag tror ju alldeles bestämt att chefen behöver leda som han/hon lär. Släng pappersbuntarna och börja jobba som du förväntar dig att dina lärare ska jobba. Att lägga allt ansvar för IKT på någon annan är lika illa som att påstå att man inte behöver känna till och veta hur läroplanen funkar.

Om ett par veckor följer en uppdatering av hur det blev och vad som hände i London. Risken är att det blogginlägget blir ännu längre än det här :).

 

 

På spaning!

8 januari, 2014

För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.

Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.

Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.

Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.

20131123-194101.jpg

 

 

 

 

 

 

Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?

Snö, is och skola

4 december, 2013

RådmansöDet är snöstorm på väg in över Sverige och Upplandskusten. Den kom tidigare förra året. Jag gick en rysning efter ryggraden när jag tänkte på hur det var för precis ett år sedan. Förra vintern var ett inferno av snö, blåst och is och jag var rektor på Rådmansö skola. Den finaste skolan som finns, mitt ute på landet – eller halvvägs till Åland som jag brukar säga med ett leende. Det är många gamla hus som kräver sitt underhåll. Det finns inget kommunalt vatten, utan skolan har en egen brunn. Förra hösten dök det upp bakterier i brunnen, vilket säkert händer i brunnar ibland. Jag trodde att den entreprenör som kommunen upphandlat skulle ta hand om att ta vattenprover, skicka dessa för analys och åtgärda problemet. Jag trodde inte att det var jag som rektor som skulle jaga analyssvar tacka högre makter för att jag har rätt bra koll på kemi så jag kunde tolka analysrapporterna själv. Framförallt trodde jag inte att det var jag som skulle behöva jaga människor som skulle byta UV-lampor och gräva ny brunn. En vattentank som skulle bytas ut då och då behövdes också så att eleverna kunde få mat lagad med friskt vatten hela hösten.

När snön kom trodde jag nog också att de entreprenörer som skulle röja bort snön skulle göra det per automatik. Det gjorde de inte. Det var nämligen en entreprenör och en underentreprenör som var upphandlade. De röjde olika delar av vägen. Vägen ner till skolan är smal. Om vägen ner till skolan inte var fri från snö kom varken personal eller skolbuss fram. Det betydde att jag många gånger var tvungen att ringa till den som satt i plogbilen för att kolla om vägen skulle vara farbar när skolbussen kom. Om den kom så långt vill säga. Ibland satt den fast på vägen. Eller vid sidan av vägen. Det gjorde personalen också ibland, och hjälptes åt att dra loss varandra ur snön.

Is blev det också. Och jag trodde att samma entreprenör som borde tagit hand om brunnen skulle halkbekämpa. På trappor till exempel. Och särskilt vid de trapporna där en av våra elever som var rörelsehindrad behövde komma åt ledstången för att kunna komma in i huset. Det var inte så att de inte visste att behovet fanns. Personalen skottade. Jag skottade. Vi var ute och slog ner istappar för att ingen skulle få dem i skallen. Det gjorde inte entreprenören. Inte ens när vi ringde och felanmälde – gång på gång. Jag fixade sopborstar och snöskyfflar så att vi kunde fixa själva för att ingen skulle halka och slå sig, men det hände ändå. Jag var livrädd för att någon skulle göra illa sig ordentligt och att arbetsmiljöverket skulle knacka på. Rektor har ju ansvar för att det värsta inte händer.

Men, tänker nog du, fanns det ingen annan som kunde ta hand om det där? Jo, visst var vi  många som hjälptes åt. Jättemycket. Men J som var kontorsassistent hade 15 timmar i veckan på kontoret och gjorde definitivt mer än så. A som städade i tillägg till andra uppgifter var ögon, öron och hade det närmsta man kan komma direktlinje till entreprenören.

Det tog så fruktansvärt mycket tid att hantera praktiska frågor som rörde lokaler, lekplatser, snö, is och skolbussar. Det var tid som jag så otroligt gärna hade använt för att utveckla skolan i en lärande kontext.

Den sista dagen på terminen var jag sist ut från skolan och jag var alldeles ensam där. Jag låste dörren, halkade på trappan, ramlade och slog i skallen så att jag tuppade av. Jag hade tidigare på dagen felanmält för att få skolan halkbekämpad och också ringt upprepade gånger till chefen för fastighetsavdelningen på kommunkontoret eftersom jag var så frustrerad över att inget hände.

När jag kvicknat till och klivit in i bilen och körde hemåt i mörkret fick jag erbjudande om ett nytt jobb. Det var alldeles för lätt att tacka ja.

Jag undrar vad jag hade svarat om jag hade känt att jag fick ägna min tid åt elever, personal och åt att driva och utveckla lärande i den finaste skolan i världen.