Show MenuHide Menu

Category Archives: #blogg100

påsk på Rufsiga Rundan

4 april, 2015

Vaknade av lite extra köksskrammel i morse. Är en bortskämd sort och brukar få helgfrukost serverad både när vi är hemma och när vi vaknar i tält. Idag vankades det våfflor, mums!

 Trotsade bacillerna som intagit kroppen och åkte för att fixa påskäggsjakt.

Jag hade sett ett tips av Christina @itmamman Löfving som lagt en jakt med appen Easter Egg Hunt och tänkte prova. Man kan väl säga att det gick sådär och Fanny & Alexander-påsken blev väl mer Norén med en av ungarna som måde lite risigt och fräste som en påskkärring som fligit vilse. Appen var lite småkul, men jag borde förstås ha gjort en provrunda först och jag hittade heller inget bra sätt att dela äggjakten på. 

Nåja, jag lockade/tvingade ut dom på cykel en kort stund och Micke och jag fick också en välbehövlig nypa frisk luft.   Med några ledtrådar och augmented reality hittade dom också påskägget till slut. 

 

hjälpsamt

21 februari, 2015

Sonen ringde på väg hem från skolan och undrade vad han skulle göra med en nyckel han hittat i Norrabacken.
Ta med den hem så får vi lämna in den till polisen efter helgen, sa jag.
Han kom hem med nyckeln och jag hade fullt sjå att baxa in egna ungar och ungarnas kompis med bagage i bilen för vidare färd mot Värmland med tåg.
Innan vi stack mot Centralen postade jag en notis i lokal Facebook-grupp att det fanns en nyckel för mycket hemma hos oss att hämta för den som kunde lämna en beskrivning.
Det dröjde inte lång tid innan jag fick ett DM med full beskrivning från en kvinna som bor alldeles i närheten. Hennes son hade fått sin första egna husnyckel och tappat den första dagen vid i pulkabacken…
Alla var glada och nyckeln har hittat hem. Mycket snabbare än om jag lämnat dem till polisen, gissar jag.
Tack fejjan för hjälpen – ibland är det löjligt enkelt att hjälpa till.

På tal om att hjälpa till måste jag ha tidernas bästa jobbarkompisar. Häromdagen hade jag galopperat från kontoret på väg in till stan för lunch och insåg att jag glömt telefonen på jobbet. Lyckligtvis kom jag på det innan tåget gick från Kista. Hade paddan i väskan och lyckades få tag i Robyn på mejl och göra ljud på luren med hjälp av ”find my iphone” så att hon hittade den.
Fredrika lämnade över den i något slags stafettliknande rejs och jag hann nästan i tid till lunchmöte.
Ska komma ihåg att tacka dem ordentligt på måndag 🙂

omväxling förnöjer

2 december, 2014

Jag har skrivit och skrivit i några dagar. Analyserat, jämfört och vägt ord på guldvåg. Redigerat och hållit tungan rätt i mun för att en rapport ska bli så tydlig som möjligt för mottagare.

Nu är jag lite trött på att skriva och vill ut bland folk igen. Det måste vara det bästa med mitt jobb. Att det är olika saker nästan varje dag och att det väldigt sällan blir långtråkigt.

Resten av veckan ska hela Atea Skola-teamet träffas på något hemligt ställe och jobba tillsammans. Det ser jag så himla mycket fram emot, för jag har nog dessutom några av världens bästa kollegor.

to create a sense of urgency

20 november, 2014

Det blev så tydligt för någon timme sen när Calle kom hem från skolan, sjöblöt från topp till tå i snöslask.

”Mamma – jag är ju sjöblöt och fryser om tårna!” hojtade han när han klev innanför dörren. Jag påminde om att jag försökt få med honom och köpa vinterskor flera gånger och han lyste upp i ansiktet och sa glatt:

”Då ville jag inte. Men NU vill jag!” 🙂

Det är verkligen så. För att motivation ska finnas och för att saker ska ske så måste det finnas en känsla av angelägenhet. Oavsett det är en stövelinköpsaktivitet eller en organisationsförändring.

Titeln på inlägget har jag tagit från John P. Kotters ”Leading Change” och hans 8-stegsmodell för förändringsledning. Den är klart läsvärd för alla ledare. Och då tänker jag på både skolledare och lärare som leder sina elever i förändring.

Lördagsnöje med cykel

13 september, 2014

IMG_4205.JPG

Jisses!
Har varit i Uppsala och sett på Martin Söderström Invitational – ett gäng grabbar som kör BMX i hopp. Stolliga trick med backflips, superman. cliffhanger, tailwhip och andra knasigheter.
Totalt dödsföraktande och otroligt skickliga artister underhöll i solig lördageftermiddag i botaniska trädgården.
Citatet på Kråkans BMX-hoj passar sällsynt bra.
IMG_4195.JPG

pay back-time

27 augusti, 2014

10614279_10152563509621066_6229427730847629146_nAlla kan göra skillnad säger Raoul Wallenberg Academy och delar ut ett pris till Raoul Wallenbergs minne idag. Priset kan du läsa om här, och det ges till någon som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet. För rätt många år sedan åkte jag och några av mina kollegor in till Stockholm för att se ”Ondskan” med våra 75 elever. En av eleverna – Sam – reste sig upp för att ge plats åt en gammal dam och damen tackade och frågade vad han skulle göra. Sam förklarade att vi skulle se ”Ondskan” och damen säger ”Ondska – det vet jag mycket om.” Hon berättade att hon var Raoul Wallenbergs syster och att hon gärna kom till skolan för att berätta om Raoul och vad han åstadkom under andra världskriget. Det gjorde damen några veckor senare och Nina Lagergren som hon heter, satte påtagliga spår i både elever och oss lärare. Vi lärare blev bjudna hem till Nina där hon berättade mer och visade de få tillhörigheter som hon hade kvar som tillhörde och påminde om  hennes bror.

Tack vare Raoul Wallenberg och Röda Korsets vita bussar kom många till Sverige under andra världskriget för att fly undan hot, våld och förtryck. Delar av min mans familj kom den vägen. Svärfar kom med båt från Estland och svärmor från Finland. Vem som helst kan föreställa sig hur tufft det var att lämna sitt land, vänner och delar av familjen för att fly till ett land som man inte visste mycket om.

Jag är förstås gränslöst tacksam över att de kom hit, träffade varandra och bildade familj här.

Jag är arg och ruskigt frustrerad över att mer än var tionde röstberättigad svensk röstar på sverigedemokraterna. Men det känns inte som att det gör tillräckligt mycket skillnad att dela klipp där de gör bort sig eller klicka ”gilla” på inlägg som beskriver hur de som är aktiva inom partiet gång på gång visar att de inte besitter varken kompetens eller en demokratisk värdegrund.

Det känns helt enkelt som att det jag gör är otillräckligt och jag bestämde mig för att göra en intresseanmälan för att bli förmyndare åt ensamkommande flyktingbarn. Det är oerhört läskigt för jag vet inte riktigt vad det innebär och vad som förväntas. Jag har börjat läsa på material från SKL och försöker begripa hur det går till. Tänk om det är för svårt? Tänk om jag gör något fel? Och så påminner jag mig själv om att jag egentligen har alla förutsättningar på plats. Jag har uppenbarligen kapacitet att lära mig nya saker, riktigt god kännedom om skolsystemet, bra koll på soc och BUP och kan kommunicera med myndigheter. Jag har också en man som mer än gärna vill hjälpas åt med påhittet.

Men det betyder ju inte att det blir lätt.

Jag tycker också att det är en otroligt fin möjlighet för både mig och resten av familjen att lära mer om vilka förutsättningar flyktingar har när de kommer till Sverige. Mina barn lever löjligt segregerat i en medelklassort norr om Stockholm. Jag hoppas att de kommer att förstå lite mer om varför vi ska ta emot flyktingar och invandrare och ge dem förutsättningar för att leva och bidra till det goda Sverige.

Pippi Långstrump får vara ledstjärna igen. ”Det här har jag inte provat förut, så det går säkert jättebra.”

målgång

8 juni, 2014

blogg100Då var #blogg100 slut för 2014. Facit är så här:

Jag missade ett inlägg och har alltså bara gjort 99. Eftersom ett av mina mål med att blogga ofta var att minska kravet på perfektion i skrivandet så passar det väl ändå ganska bra. Det blev inte perfekt – det blev tillräckligt bra.

Det har blivit färre inlägg som är av riktigt bra kaliber än jag tänkte och trodde från början. Antagligen för att jag har prioriterat annat än att skriva. Däremot tycker jag nog att skrivandet går lättare och med mer flyt än innan de 100 dagarna, vilket var tanken och planen.

En ambition var att läsa fler av andras blogginlägg. Det gick sådär. Jag har hittat några som jag inte läst förut som jag gärna läser igen och har stoppat in i min feedly. Jag överraskas av hur privata några bloggare är och tänker att jag verkligen inte är intresserad av att dela med mig av trassel och elände till en publik som jag inte vet någonting om. Jag är rätt dålig på att kommentera andras bloggar och tycker att det är stökigt med olika inloggningar för att kunna göra det. Det är enklare att svara på twitter eller facebook om inläggen är postade där.

Jag har blivit bättre på att blogga från telefon och platta, även om jag fortfarande tycker bäst om att använda dator och tangentbord. Det är väl skrivmaskinslektionerna i åttan som sätter spår och har gjort att fingersättningen funkar 🙂 Bilder är också lättare att hantera i dator istället för i appen. Nästan alla inlägg blir mer intressanta med bilder och jag har verkligen gjort jobbet med att hitta licenser för bilder som jag lånat av andra. Enklast är ju förstås att använda mina egna.

Lite mer kan jag om att hantera wordpress. När det stökar till sig ber jag supporten om hjälp. Han brukar sitta bredvid i soffan och fixa till grejer när jag svär och lever rövare och inte får det att funka.

Vi får väl se när #blogg100 drar igång 2015 om jag står på startlinjen då. Man ska aldrig säga aldrig, men just nu är jag tämligen mätt på bloggande varje dag.

Det här borde vara mitt 100:e inlägg i #blogg100, men blev det 99:onde. Det duger.

Bilden i inlägget är lånad från Fredrik Wass, som är initiativtagare och finns på http://bisonblog.se/blogg100/

utmana eller utmanas?

7 juni, 2014

Det florerar en himla massa utmaningar på facebook och instagram just nu.

Vardagsbilder och tre bra saker i sju dagar t.ex. Jag tycker det är lite knasigt att det ska behövas utmaningar för att tänka bra saker och kommunicera dem. Det kanske är så att jag har det ovanligt bra och inte har några problem att hitta de bra sakerna (=människorna) jag har runt mig? För det är ju det som är det viktigaste. Människorna alltså. Det är alltid människor och möten som kan sätta guldkant på tillvaron. De få som har tvärtomeffekt gör jag mitt bästa för att undvika och när det inte går så övar jag på att låta elakheter och dumheter att rinna av mig. Svårt, men det går. Jag vill ju inte sjunka lika lågt.

Och jag fortsätter att instagramma bilder jag blir glad av och uppskattar när andra också gör det. Oavsett utmaning. Tråkiga och fula 2012-07-08 19.57.27 kopiabilder går bort i flödet. Man får det flöde man väljer och jag väljer ett positivt.

Det här måste vara en av de absolut bästa bilderna jag har.

Det här var det mitt 98:e inlägg i #blogg100 som borde vara det 99:onde.

 

nationaldag

6 juni, 2014

Vi firade nationaldag på Gröna Lund. Jag vet inte om man kan kalla det o-ortodoxt, men roligt hade vi. Har provat lite olika varianter; nationaldagsgalopp på Gärdet, på en klippa i skärgår’n och Skansen med Maya som blomsterflicka är några. Det här var stökigt, skrattframkallande, kittligt och alldeles underbart.
Vi fick också lyssna på en av Mayas kompisar som sjöng på stora scenen i lilla melodifestivalen. Hon var grym, men vann inte den här gången.
Calle och jag tyckte Insane var bäst. Kvasten, flygande mattan och eclipse delade andraplatsen. Å andra sidan tror jag att vi alla tyckte att radiobilarna var riktigt kul också.

I går missade jag faktiskt för första gången att posta ett inlägg i #blogg100. Det betyder att det här mitt 97:e inlägg som borde vara det 98:e.

20140606-211736-76656878.jpg

i ett headset nära dej

4 juni, 2014

Så många timmar i bil under några dagar som har förgyllts av goda samtal. Och gulliga. Och nödvändiga. Och roliga.
Tack kollega Sandra för vi har verkligen löst problem, fixat kalenderkrockar och planerat London i januari mellan Åkersberga och Örebro i flera omgångar.
Och Micke förstås, som lite glatt säger att det inte är så långt kvar fast det är det.
96/100 i #blogg100 idag och det är skönt att vara hemma.