Show MenuHide Menu

Category Archives: rektorsprogrammet

La Grande Finale

24 september, 2014

Jag är på plats för avslutningsdag på rektorsprogrammet.
Blandade känslor, måste jag säga.
Kanske lite som att ta studenten?

Tre år av kompisar och lärande blandat med tentaångest i perioder. Vi har haft så roligt, särskilt på internaten. Jag har satt pris på både innehållet i utbildningen och nätverkandet med kompetenta, drivna och härliga kollegor. Tidigare har jag skrivit om och stretat för mer moderna arbetssätt som stämmer bättre överens med hur vi vill att det ska se ut i skolan, men det tänker jag inte göra idag.

Jag har inte en sekund ångrat att jag slutförde utbildningen fast jag inte har någon skolhuvudman längre. Nytta av utbildningen har jag i alla fall och jag hoppas att jag har kunnat bidra med ett annat slags perspektiv ändå.
Det har gått åt så ofantligt mycket tid för att genomföra rektorsprogrammet och ta mig igenom kurserna fyllda av ekonomi, juridik och ledarskap med godkända resultat.

I morse vid frukostbordet sa Maya ”Grattis till examen mamma. Vi är ju medberoende”.
Obetalbart.

Hade det inte varit för stor förståelse från Calle och Maya, som var 7 och 9 år när jag började, och oändligt stöd av Micke så hade det inte gått bra alls. Pepp och hejarop har jag fått från kollegan Sandra det senaste 1 1/2 året och det gör mig väldigt glad att chefen Örjan kommer och grattar vid examinationsceremonin lite senare idag.

Nu ska jag njuta hejdlöst av den allra sista dagen tillsammans med alla sköna människor i rektorsprogrammets H11.
Och vara säker på att boka in en post-avslutningsdejt med min fantastiska triogrupp. Tack Sara Carlson och Pernilla Hemmingsson för ett fenomenalt samarbete under hela tredje året. Ni är grymma!

IMG_0800-0.PNG

Bilden är från en av våra basgruppsträffar. Rörigt, roligt och resultatinriktat.

det finns hopp för rektorsprogrammet

26 maj, 2014

_samarbete__rektorsprogrammetJag gjorde mitt sista seminarium på rektorsprogrammet i dag. Jag har ju varit riktigt kritisk till formerna för programmet under de tre åren som gått. Det sista året med ledarskap som tre temauppgifter har varit de bästa när det gäller samarbete och kollegialt lärande. Vi har haft möjlighet att använda oss av modern teknik för att samarbeta i tema-trios och kunnat göra uppgifter tillsammans, vilket vi har kastat oss över i vår trio med stor lust och fröjd.

Möjlighet har vi alltså haft.

Men det har inte varit något krav, eller förväntat arbetssätt. Många grupper har ”samarbetat” genom att dela upp avsnitt mellan varandra, klippt och klistrat som grundskoleelever och presenterat som resultat. Antagligen för att någon, några eller alla i gruppen inte vet hur man skulle kunna arbeta i delade dokument och träfffats i online-möten när det behövts.

Jag, och flera med mig, har påtalat bristen på ikt i rektorsprogrammet vid flera tillfällen och i alla utvärderingar. Det har varit ett svalt, och till och med frostigt intresse för utveckling i den riktningen.

Men nu hörrni. Idag fick jag frågan om jag skulle kunna tänka mig att bidra i utformandet av utbildningens upplägg i den nya upphandlingen som sker. Och det med fokus på ikt. Det är naturligtvis ett sant nöje och jag är nog fortfarande lite chockad över helomvändningen.

Nu ska jag göra mitt allra bästa för att ikt ska bli den hävstång för skolledares lärande som vi vill att det ska vara för pedagoger, och inte minst för våra barn och ungdomar i förskola och skola.

Äntligen. Äntligen verkar det som att det händer. Synd att det har dröjt alldeles för länge. Bra att det finns hopp.

Det här var det mest hoppfulla inlägget om rektorsprogrammet jag skrivit och det 87:e i #blogg100.

dyrt nöje

14 april, 2014

Under eftermiddagen tog det tredje temaarbetet på rektorsprogrammet allt fastare form med bästa kompisarna. Det är ett dyrt nöje att umgås med dem och jag blev väl ungefär 600 spänn fattigare den här gången. Vi tipsar varandra om läsvärda grejer och idag åkte jag dit på Helen Timperleys ”Det professionella lärandets inneboende kraft” och Percy Barneviks 200 ledarskapsråd. Jag kontrade med Michael Fullans ”Six secrets of change”.
Jag tror att vi kommer att fortsätta att träffas även efter plugget tar slut och dela med oss av saker vi gillar och sätt att lära. Det är nog nörderi på rätt hög nivå, och roligt har vi dessutom.
Nu är det bara (?) att ta tag i skrivandet på varsitt håll i det delade dokumentet och om någon vecka ses vi igen – det blir antingen på riktigt eller i en hangout. Vi får se vad som passar bäst just då.

Det här är det 45:e inlägget i #blogg100 och på onsdag ska typ halvtid firas hos intellecta. Det ser jag fram emot.

sista internatet på rektorsprogrammet

4 april, 2014

Hemma efter sista programmammet på rektorsprogrammet och en start på tema 3 som ska redovisas i maj. Det handlar om demokrati och jag laddar för ett lite mer utförligt inlägg om att leva som man lär med avseende just på ”demokratiskt kommunikativt ledarskap – förhållningssätt” som var rubriken på en av de väldigt många powerpointbilderna vi såg.

Tre år har vi kamperat tillsammans, först på Häringe Slott och nu på slutet på Skepparholmen i Nacka. Vi har haft en vana att avsluta dag 1 med #bubbel i baren. En trevlig vana, måste jag säga, som garanterat innefattar en stor dos mentalt #glitter. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta träffas även efter den 24 september när det är examen. Då får de som har en huvudman ta med sig denne. Jag som inte har någon får kanske gå själv. Eller också utser jag någon lämplig 🙂

Frivillig – någon?

Har landat på Rufsiga Rundan och ser fram emot en skön helg med sol och cykel alternativt kajak i bästa sällskapet. Äggmackor och kaffe i spenaten blir det med allra största sannolikhet.

Det här var det 35:e inlägget i #blogg100

oj då

3 april, 2014

Nu har jag haft det tvivelaktiga nöjet att ha en diskussion med programansvarig på SU för rektorsprogrammet om vikten av att förändra utbildningen så att den blir mer tidsenlig.

Han tyckte inte att det fanns anledning till det.

Ridå.

Det här var nr 34 i #blogg100 och jag är så arg så att jag jag kokar.

många kockar i soppan

6 mars, 2014

_samarbete__rektorsprogrammetEn bild för att illustrera samarbete i skrivande av uppgift på rektorsprogrammet. Det handlar inte alls om det jag lovade i går, utan det inlägget får vänta någon eller kanske några dagar till.

Uppgiften handlar om kollegialt lärande och vi gör vårt bästa för att reda ut och definiera begrepp. Dessutom har vi en plan att ta reda på vilken typ av kompetensutveckling som funkar i lärares lärande. Rapporten ska vara klar på onsdag och det brinner lite i knutarna för att få klart analys och slutsats. Under några veckor har vi jobbat både tillsammans på samma fysiska ställe vid några tillfällen, men framförallt i samma delade dokument. Ibland samtidigt alla tre och ibland en och en. Vi kommenterar, stryker, lägger till och ställer frågor till varandra. Vi diskuterar, vänder och vrider på små och större saker när vi ses. Det är ett fantastiskt givande samarbete som ger en tankestretch (och ibland en kollektiv mental härdsmälta…). Vi har roligt och jag vågar påstå att vi alla ser fram emot nästa gång vi träffas. Det ska bli kul att se vad som hänt med texten till på lördag morgon när jag har möjlighet att bidra. Slutsatserna delar jag gärna med mig av när det är klart och är redovisat för de andra kompisarna i grupp H11AB.

Det här var det sjätte inlägget i #blogg100

 

rätt fart med rätt riktning på rektorsprogrammet

3 mars, 2014

S_ndagsn_je.__plattformsoberoende__kaffeberoendeComputer Sweden fortsätter sin artikelserie om it i skolan. I dag handlar det om bristen på it i lärarutbildningen. Det är vilda västern när det gäller hur mycket, och på vilket sätt it används av lärarstudenterna. Elza Dunkels (docent i pedagogiskt arbetevid Umeå universitet) hävdar att autonomin är ett problem och tror att det hänger på om det finns engagerade personer. Eva Mårell-Olsson (universitetslektor vid Umeå universitet) konstaterar att i Umeå får lärarstudenterna nästan ingen it över huvud taget i utbildningen. Du kan läsa hela artikeln här.

Nej, man behöver ju inte vara raketforskare för att begripa hur svårt det blir för nyutexaminerade lärare när de kommer ut i verkligheten och förväntas använda digitala verktyg och webbresurser tillsammans med sina elever.

Vem ska kräva att de nya lärarna ska kunna undervisa på ett tidsenligt sätt, då? Ja, det måste ju vara rektorerna – eller hur? Det är ju de som är arbetsgivarna och som vet vilka resurser de behöver i sin skola. Och hur ofta tror du att rektorerna frågar efter ikt-kompetens vid intervjuer? Och på vilket sätt?

Några gör det. Och några kan ställa de relevanta frågorna, d.v.s. fråga på vilket sätt och hur kandidaten arbetar med innovativa undervisningsmetoder som kräver ikt.

Många gör det inte. För att de inte kan.

De vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om det för att kunna ställa de kluriga frågorna. I skolverkets publikation ”It-användning och it-kompetens i skolan” konstaterar man att ”En tredjedel av rektorerna anser inte att de har tillräcklig it-kompetens för att leda skolans it-strategiska arbete, att utveckla användningen av it i undervisningen eller att hantera frågor om lag och rätt.”

Det är ju inte klokt. Tänk om en tredjedel av rektorerna skulle säga att man inte kunde tillräckligt om elevhälsa för att kunna leda arbetet i den delen av sitt uppdrag?

Då borde ju rektorsprogrammet kunna vara räddningen, eller hur? Men rektorsprogrammet är ett skämt vad gäller it-användning och har (på SU) inget som helst fokus på att (sam-)arbeta med digitala verktyg. Det är antagligen lika spretigt när man jämför rektorsprogrammets olika lärosäten som när man jämför lärarutbildningen. Jag kan bara ha en åsikt om Stockholms universitet, men det strömmar igenom ett stort antal skolledare som skulle ha nytta av att använda ikt i sin egen vardag och studiesituation för att kunna skapa förutsättningar för eleverna vi har i skolan.

Rektorsprogrammet är obligatoriskt att genomgå för skolledare. Det är en fantastisk plattform och forum för att kvalitetssäkra en del av svensk skola och ett sätt att skapa förutsättningar för elevernas möjligheter till tidsenligt lärande. Man skulle kunna leka med metaforer och likna rektorsprogrammet vid en skepparexamen. Att inte inkludera ikt i rektorsprogrammet är lika illa som att strunta i navigeringsfärdigheterna i skepparkursen. Programansvariga för rektorsprogrammet borde se till att det finns de allra bästa förutsättningar för att navigera mellan skär och grund.

Eleverna förtjänar en skuta som går åt rätt håll och med rätt fart.

Det här var inlägg 3 i #blogg100

 

Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?

5 februari, 2014

Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.

Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.

Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.

Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.

Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?

I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.

Läslördag

1 februari, 2014

20140201-155516.jpg
När kroppen är virusangripen lockar skridskoisarna förgäves. Ägnar mig åt att läsa under en filt i soffan istället, med en tekopp i högsta hugg. Hoppar mellan ”Delat ledarskap” inför rektorsinternat och ”The Talent Code” som syrran (som är rektor för montessoriskolan Lyse i Oslo) tipsat om. Det kunde vara värre med andra ord, och jag är glad för att jag klarade mig förbi Londonveckan innan jag däckade. Mer om London kommer nog i ett annat inlägg.
Ser fram emot rektorsinternatet som helt plötsligt har öppnat upp för samarbete mellan kollegor, precis som det borde ha varit under alla tre åren. Jag är glad över att få jobba med kloka, trevliga och roliga Sara och Pernilla som inte bangar för delade dokument i molnet, chattar och/eller onlinemöten. Och när tekniken trasslar kör vi ett helt vanligt telefonmöte.

”Flexibilitet är början till kaos” var det någon som sa till mig, med glimten i ögat, för länge sedan. I så fall tar vi både flexibilitet och kaos till en högre nivå i vår basgrupp. Med ett gapskratt dessutom.

På spaning!

8 januari, 2014

För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.

Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.

Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.

Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.

20131123-194101.jpg

 

 

 

 

 

 

Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?