Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Feb | Apr » | |||||
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
| 31 | ||||||
none of us is as smart as all of us
I dag trillade ett nyhetsbrev in från Peer-ed där det klart och tydligt framgår att Les Foltos (som jag lånat rubriken till inlägget av) har utbildat Ateas processledare till ”facilitators” i peer coaching-programmet som är känt och respekterat i USA och Canada. Les har skrivit boken ”Peer Coaching – unlocking the power of collaboration” som jag varmt rekommenderar till skolledare och lärare.
Michael Fullan skriver också om kollaborativa kulturer och varför det är viktigt med lärare som lär i sin vardag här. Han har skrivit en hel hög böcker som är värda att läsa. En svensk sammanfattning och översättning av ”Six secrets of change” finns här hos Svedala kommun.
Jag har vänt och vridit på ordet ”facilitator” och inte hittat någon klockren ett-ords-översättning. Närmast kommer jag ”someone who makes progress easier”. Det låter precis som det som vi tror oss kunna göra. Att utbilda coacher/handledare som ska fungera i sin egen organisation/skola är ett sätt att se till att kompetensen blir kvar och verksam över tid. Det krävs ett långsiktigt, strategiskt arbete som är uppbackat och stöds av skolledning för att det ska bli riktigt bra och när det finns på plats händer det saker! Jag har sett det i Norrtälje där jag jobbade som rektor och där vi utbildade kollegahandledare. Det är inte helt enkelt att hitta en bra organisation och tjänstefördelning som främjar samarbete i handledningsform, men när samarbetet fungerar och pedagogerna börjar diskutera lärande och undervisning är det en kraftfull utveckling som sker med elevers lärande som fokus.
Det handlar om att pröva nya metoder och använda ikt som hävstång för lärande. Ikt som behövs för att kunna samarbeta med andra, både på nära och långt håll som ett exempel. Min förra kollega, Ann-Katrin Hegart rektor på Svanbergaenheten i Norrtälje, har myntat uttrycket ”flipp & flopp”. Hon menar också att det krävs att man törs pröva nya angreppssätt för att både flippa och floppa och att det gäller både lärare och rektor. Det ligger oerhört mycket i det, och det krävs mycket mod och en tillit i ett kollegium för att man ska våga dela med sig av både framgångar och motgångar. ”To practise what you preach” är ett annat uttryck som kommer väl till pass i rektors ledarskap. Om du vill att dina lärare ska våga pröva så måste du våga själv. Enkelt att säga och tufft att göra.
Jag tror att lärare blir bättre av och har roligare med kollegahandledning. Dessutom tror jag att rektorer och förskolechefer också behöver kollegialt lärande och coachning. Det kommer i ett annat inlägg. Snart.
Om du vill höra Les Foltos själv berätta om Peer Coaching – unlocking the power of collaboration så kan du göra det i klippet nedan:
)
Det här var inlägg nummer 11 i bloggutmaningen #blogg100
deadlines
Jag jobbar bäst under press. Eller åtminstone får jag mest jobb gjort på kortast möjliga tid. Har blivit bättre på att stänga av pling och blinkningar från olika ställen och har också blivit bättre på att göra en sak i taget. Man kan väl säga att jag har en bit kvar att jobba på ändå. Så nu stänger jag ner och av helt och hållet och ser till att vara pigg, glad och vaken till i morgon. Då finns det fler deadlines att vinna över.
Det här var nummer 10/100 i #blogg100. Må inte alla inlägg bli så korta som de senaste har blivit.
sladdlöst
Under Mästarnas Mästare låg jag uppkrupen i soffan tillsammans med Calle. I ett flilmklipp från när Sven-Åke Lundbäck vann OS-guld i Sapporo 1972 intervjuades hans föräldrar. De hade dragit ur telefonen ur jacket och sovit gott på natten när loppet gick av stapeln och ville inte bli störda av journalister. Calle såg frågande ut och jag förklarade att telefoner satt fast i väggen med en sladd på den tiden. Han skrattade och undrade hur man tog med sig dem när man skulle gå hemifrån.
Undrar vad hans barn kommer att skratta åt om en 30 år sådär…
Det här var det nionde inlägget i #blogg100
Trubbel i paradiset
Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.
M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.
När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.
Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.
jag älskar helpdesk
Vi måste ha världens bästa helpdesk. 4750 är räddningen på det mesta. Jag använder både mac & pc på jobbet och det underlättar inte alltid. Dessutom har jag nyligen bytt namn – det hjälper inte heller. Mejladresser och lite annat smått och gott ska ändras för att livet ska fungera. Christoffer och Anders i Borlänge är toppen och det är snudd på att jag överväger att ringa dem när det inte handlar om interna små utmaningar med AD:n och annat också :). Klingande dalmål förgyller pratstunderna och de lyckas alltid lösa problemen jag har.
Leve helpdesk!
Det här var nummer sju i mitt bidrag till #blogg100
många kockar i soppan
En bild för att illustrera samarbete i skrivande av uppgift på rektorsprogrammet. Det handlar inte alls om det jag lovade i går, utan det inlägget får vänta någon eller kanske några dagar till.
Uppgiften handlar om kollegialt lärande och vi gör vårt bästa för att reda ut och definiera begrepp. Dessutom har vi en plan att ta reda på vilken typ av kompetensutveckling som funkar i lärares lärande. Rapporten ska vara klar på onsdag och det brinner lite i knutarna för att få klart analys och slutsats. Under några veckor har vi jobbat både tillsammans på samma fysiska ställe vid några tillfällen, men framförallt i samma delade dokument. Ibland samtidigt alla tre och ibland en och en. Vi kommenterar, stryker, lägger till och ställer frågor till varandra. Vi diskuterar, vänder och vrider på små och större saker när vi ses. Det är ett fantastiskt givande samarbete som ger en tankestretch (och ibland en kollektiv mental härdsmälta…). Vi har roligt och jag vågar påstå att vi alla ser fram emot nästa gång vi träffas. Det ska bli kul att se vad som hänt med texten till på lördag morgon när jag har möjlighet att bidra. Slutsatserna delar jag gärna med mig av när det är klart och är redovisat för de andra kompisarna i grupp H11AB.
Det här var det sjätte inlägget i #blogg100
roligt att lära – del 1
Ja, jag tycker det går bättre att lära mig saker när det är roligt.
Du kan se det i klippet som finns här under. I morgon tänker jag utveckla resonemanget, men tills dess får du nöja dig med lite krumbukter på och i vatten.
Det här var ett rekordkort inlägg i #blogg100 – närmare bestämt det femte.
skogsrån eller pedofiler i appar?
Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.
Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.
Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.
Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?
Det här är det fjärde inlägget i #blogg100
rätt fart med rätt riktning på rektorsprogrammet
Computer Sweden fortsätter sin artikelserie om it i skolan. I dag handlar det om bristen på it i lärarutbildningen. Det är vilda västern när det gäller hur mycket, och på vilket sätt it används av lärarstudenterna. Elza Dunkels (docent i pedagogiskt arbetevid Umeå universitet) hävdar att autonomin är ett problem och tror att det hänger på om det finns engagerade personer. Eva Mårell-Olsson (universitetslektor vid Umeå universitet) konstaterar att i Umeå får lärarstudenterna nästan ingen it över huvud taget i utbildningen. Du kan läsa hela artikeln här.
Nej, man behöver ju inte vara raketforskare för att begripa hur svårt det blir för nyutexaminerade lärare när de kommer ut i verkligheten och förväntas använda digitala verktyg och webbresurser tillsammans med sina elever.
Vem ska kräva att de nya lärarna ska kunna undervisa på ett tidsenligt sätt, då? Ja, det måste ju vara rektorerna – eller hur? Det är ju de som är arbetsgivarna och som vet vilka resurser de behöver i sin skola. Och hur ofta tror du att rektorerna frågar efter ikt-kompetens vid intervjuer? Och på vilket sätt?
Några gör det. Och några kan ställa de relevanta frågorna, d.v.s. fråga på vilket sätt och hur kandidaten arbetar med innovativa undervisningsmetoder som kräver ikt.
Många gör det inte. För att de inte kan.
De vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om det för att kunna ställa de kluriga frågorna. I skolverkets publikation ”It-användning och it-kompetens i skolan” konstaterar man att ”En tredjedel av rektorerna anser inte att de har tillräcklig it-kompetens för att leda skolans it-strategiska arbete, att utveckla användningen av it i undervisningen eller att hantera frågor om lag och rätt.”
Det är ju inte klokt. Tänk om en tredjedel av rektorerna skulle säga att man inte kunde tillräckligt om elevhälsa för att kunna leda arbetet i den delen av sitt uppdrag?
Då borde ju rektorsprogrammet kunna vara räddningen, eller hur? Men rektorsprogrammet är ett skämt vad gäller it-användning och har (på SU) inget som helst fokus på att (sam-)arbeta med digitala verktyg. Det är antagligen lika spretigt när man jämför rektorsprogrammets olika lärosäten som när man jämför lärarutbildningen. Jag kan bara ha en åsikt om Stockholms universitet, men det strömmar igenom ett stort antal skolledare som skulle ha nytta av att använda ikt i sin egen vardag och studiesituation för att kunna skapa förutsättningar för eleverna vi har i skolan.
Rektorsprogrammet är obligatoriskt att genomgå för skolledare. Det är en fantastisk plattform och forum för att kvalitetssäkra en del av svensk skola och ett sätt att skapa förutsättningar för elevernas möjligheter till tidsenligt lärande. Man skulle kunna leka med metaforer och likna rektorsprogrammet vid en skepparexamen. Att inte inkludera ikt i rektorsprogrammet är lika illa som att strunta i navigeringsfärdigheterna i skepparkursen. Programansvariga för rektorsprogrammet borde se till att det finns de allra bästa förutsättningar för att navigera mellan skär och grund.
Eleverna förtjänar en skuta som går åt rätt håll och med rätt fart.
Det här var inlägg 3 i #blogg100
I geggiga spår
Många är de beundransvärda skidåkare som skidat mellan Mora och Sälen i dag. Det gjorde inte jag. Blixten åkte ur garaget för en sväng i skogen även idag. Igår vurpade jag i en håla och behövde röra på blåmärket på vänster lår. Det var en så’n där ”boing-vurpa” där fjädringen gick i botten och jag for som en projektil över cykelstyret och cykeln kom efter med en duns. Det enda som blev stukat var självförtroendet, men jag jobbar hårt på att putta upp det ett snäpp över nivån innan vurpan. Tog mig över och genom ställen i dag som jag inte brukar fixa. Vid ett tillfälle klev jag av och tänkte efter före i en passage som jag trixade mig igenom och det kändes härligt. Snyggt vete katten om det var, men det spelar mindre roll ;). Det var blött, lerigt och regnigt. Precis så’na dagar som man normalt bara träffar på hundägare och folk med barnvagn. Och knäppisar på cykel, kanske.
När vattenslangen åkte fram såg vi att snödropparna tittar fram i rabatten. Våren är på väg och det är ingenting annat än underbart.
Det här var det andra inlägget i #blogg100
