hoppla

”Ryttareliten” heter en rätt ny dokumentärserie som sänds på svt och handlar om några ryttares vardag. Jag tittade på första avsnittet på svtplay tillsammans med Kråkan i soffan och det fick mig att ramla tillbaka lite knappt 30 år i tiden. Då red jag varje dag – i ur och skur och det spelade ingen roll om det var -25 grader ute. Hästarna skulle tränas oavsett väder. Jag var oerhört envis och målmedveten. Träningarna med laget i ponnyallsvenskan var 12 mil bort och mamma körde mellan Charlottenberg och Karlstad flera gånger än jag vågar tänka på.

Jag hade en D-ponny som jag tävlade banhoppning,  terränghoppning och galopp med. Det handlade om många timmar i sadeln och i stallet för att åstadkomma den där speciella känslan av tillit och förtroende med hästen som behövs för att nå resultat. Det är ju förstås inte bara mängd tid som gör skillnad, utan på vilket sätt du hanterar hästen för att den ska lita på dig när det blir tufft och svårt.

Jag minns en omhoppning på tid i Sunne när bommarna låg både högt och brett och jag tog en sväng för snävt eftersom jag ville spara tid. Jag såg ju att det blev alldeles för svårt och kunde inte begära av hästen att han skulle hoppa och med stor sannolikhet krascha. Jag lade ner händerna på halsen på honom och släppte på tyglarna och viskade fram ett lamt ”hopp”. Och hästen hoppade. Högt och brett och med öronen tok-spetsade rakt framåt. Han hävde sig över med ingen marginal alls och jag höll i mig för glatta livet. Vi vann och jag grinade av lättnad och lycka när vi korsade mållinjen.

Det jag ville ha sagt med den historien är att det krävs mod, tillit och trygghet i en prestation som inkluderar två eller flera varelser. Det går utmärkt att tänja på gränserna av vad som är möjligt när man vet hur mycket man kan kräva eller be om. Och jag är övertygad om att både hästar och människor presterar bättre när förväntningarna är höga och det finns en förståelse för ett kasst vägval eller en dålig dag.

Det här var nummer 25 i #blogg100