Tag: skola
Guldkant på tillvaron
Hela veckan har varit fylld till bredden av både jobb, fotbollscuper och sångframträdanden som ungarna deltagit i.
Jag och mina grymma kollegor Sandra och Patrik har handlett och väglett pedagoger i hur Google Apps kan användas i undervisningen i flera olika skolor och kommuner. Turbotempo med skrattgaranti har kännetecknat veckan.
Hårt arbete behöver inte vara en motsats till varken glädje eller guldkant. Nej – jag tror tvärtom att det går finfint att kombinera och att det blir en win-win-effekt av det hela.
I Åtvidaberg bodde vi på fantastiska Villan där personalen hade fixat både veranda med sjöutsikt och bastu på rummet åt oss. Rekommenderas absolut om du är i trakten. Där är det heller inga problem att skaka fram en ishink om gästerna behöver en.
Jag har haft roligt både på dagtid och kvällstid under veckan som gått. Jag lär bäst när jag har roligt, och är helt övertygad om att det gäller de allra flesta andra också.
Glöm inte bort att fika och gå ut och ta en AW med kollegorna emellanåt. När jag jobbade med utländsk personal hade jag mantrat ”fika is important”. Jag tror vi vinner jäkligt mycket på att ha kul tillsammans och att det är väl investerad tid. Jante flyger lättare av axeln och vi skapar bättre förståelse för andras situationer och villkor.
Och ja – jag har delat med mig av guldkanterna via sociala medier. Jag gör det för att jag vill förmedla glädje och njutning i både jobb och så’nt som inte är jobb. Jag gillar att jobba och jag gillar att ha roligt när jag jobbar.
Det är väldigt mycket roligare att se njutning än gnäll i sociala medier. Susanne Nilsson (@infomastern) skriver om att få det twitterflöde man själv valt här och kan appliceras på samtliga sociala medier.
Hörni – strössla med glitter i tillvaron! Byt jobb om du inte har kollegor du kan skratta med. Packa kontoret i fikaluckan på kajaken då och då för kreativiteten flödar i takt med glittret i vattnet. Fika mera tillsammans med de du jobbar med och dela med dig av lattemönstren i koppen. Njut av livet närhelst det finns tillfälle. Och kör med #skrattgaranti när det handlar om lärande, vare sig det gäller för korta eller långa människor.
Låt hösten komma. Glöm inte bort att tända ljus också när mörkret smyger sig på ;).
Kommunikation ur föräldraperspektiv
Foto av Daniel Boyle
Jobbet är i full gång igen och snart skolorna också. Kalendern fylls på snabbt, snabbt.
Under den här veckan är båda mina barn outsourcade till varsit kollo – den ena på fotbollsläger och den andra på artistkollo och det är deras mormor som tar hand om logistiken på hemmaplan. I min vilja att underlätta för mamma spenderade jag i går kväll ganska lång tid vid köksbordet med papper och penna till hands för att skriva ner alla tider, platser och aktiviteter hon behöver hålla koll på under veckan. Mamma är bara fläckvis digital ännu. Jag letade febrilt i mejl, på hemsidor och i facebookgrupper för att få ihop en planering som innehöll benskydd, vattenflaskor, lappar om discon och vem som får bada i vilkens sällskap. Därtill spelar P04 två olika cuper i helgen som kommer på två olika platser med olika tider för gruppspel och eventuella finaler. Låter det rörigt? Jajamän – det är precis det som är mitt problem.
Sedan ett år tillbaka får vi åtminstone mejl från skolan från barnens respektive klassföreståndare med information om vilka utflykter och friluftsdagar som planeras och när det ska vara matsäck. I våras var det minst en/barn och vecka. Min stora skräck är att någon av dem ska komma till plugget utan matsäck för att jag har missat. Jag förstår verkligen poängen med att skolan ska tillhandahålla matsäck vid utflykter, faktiskt inte bara av kostnadsskäl. Jag gjorde inte annat än fixade köttbullar och makaroner för att stuva ner i mattermos i ryggsäckar i maj och juni månad. Jag har som skolledare alltid sett till att eleverna får matsäck från skolan om de inte absolut vill ha med sig hemifrån. Barnens pappa och jag bor i olika hus. Gudskelov ligger husen mycket nära varandra och vi har koll på varandras extranycklar så att vi ska kunna hämta grejer barnen (eller vi) glömt. Dessutom är jag oändligt tacksam över att vi båda väldigt gärna vill underlätta för ungarna att bo på två ställen, och ingen av oss ställer till elände för att någon av oss klantar sig i bland. Vi hjälps åt helt enkelt. Jag kan inte låta bli att tänka på de barn som har föräldrar som mest jävlas med varandra och ser möjligheter att lägga krokben för varandra, medan de som blir drabbade är barnen istället. Jag har sett det på nära håll som rektor.
Det finns några saker som skulle hjälpa när det gäller kommunikation mellan föreningar, skola och hem. Här är några:
1. Inga lappar i ryggsäckarna. Inga lappar ALLS. Det funkar inte.
2. Samarbetsvilliga föräldrar.
3. Samla informationen på en gemensam yta istället för att skicka mejl.
Några har en LMS som Fronter, Schoolsoft, Google sites eller liknande. Posta konsekvent saker där. Låt bli att mejla också. Som förälder ska man vara säker på att all information finns där. En klassblogg kan också vara en gemensam yta. Enkelt att sätta upp med t.ex. Blogger, WordPress eller Moobis. Då får man dessutom som förälder insikt i vad som händer i skolan. Jag skulle tycka det vore fantastiskt roligt och ett möjlighetiserande underlag för samtal om skolan hemma vid köksbordet. Jag är ju så nyfiken som förälder!
Spana gärna in Charliebloggen (Karin Brånebäck) eller Jamals kompisar (Christina Löfving) för att se två briljanta exempel på hur det går att göra.
Några väljer att lägga information för elever och föräldrar på facebook. Det gjorde mina lärare på Rådmansö för åk 7-9, vilket fungerade finfint. (Här halkar det minsann in ett litet rektorsperspektiv också ;)) Eleverna var där och det blev till och med ett ställe där elever och lärare hjälpte varandra glatt och huller om buller att hålla reda på labrapporter, tider för utflyktere, bussförseningar och inlämingar. De gjorde grupperna slutna och släppte in elever, föräldrar och lärare i grupperna. Jag som rektor fick också en inblick i vad som hände och kunde gilla och kommentera olika aktiviteter som skedde. Det var ett sätt att vara närvarande när tiden inte räckte till för att vara på plats som jag hade velat vara. Det är ju förstås viktigt att komma ihåg vilken information som får ligga var, som ska skyddas med bättre lösenord och som kan läggas i stort sett offentligt. Om du undrar – fråga din rektor!
Jag är glad över att grabbens fotbollslag har en facebooksida där information till föräldrar läggs ut och det blinkar till i min telefon när det är något jag behöver komma ihåg. Sidan är inte till för nioåringarna, inte än, jag lovar ;).
3. Om du ändå måste skicka mejl – samla då ALL information i ett mejl och skicka inte fem stycken om samma utflykt eller fotbollscup.
Andra sätt att synliggöra elevernas vardag kan ju vara att Twittra eller Instagramma ögonblick. Kanske ett lärarkonto/klasskonto/fotbollslagskonto kan funka för dig?
Om du undrar vad som är ok att publicera i bildväg kan du kika in hos datainspektionen. Publicering av bilder är i princip alltid tillåtna i sociala medier så länge inte bilderna är kränkande och personerna som avbildas inte har skyddad identitet förstås. Hänsynsfullt är ju också att fråga de elever som fastnar på bild.
Gör skolan synlig och ge föräldrarna en chans att hänga med i svängarna. Vi vill ju så väl.
Att ses på riktigt
I går var jag och min kollega på Pedagogisk pub på Queen’s Head i Stockholm. Mat och öl smakade gott, biblioteket vi höll till i passade oss som handen i handsken och människorna som möttes var himla trevliga. De pedagogiska pubtillfällena började i våras som en hyllning till Trevor Dolan som nyligen gått bort. De har spridit sig ut i landet och förekommer med varierande frekvens. I Stockholm finns det möjlighet att delta den första onsdagen i varje månad. Eventen annonseras på facebook och på twitter och alla som vill komma är välkomna.
I går var det Magnus Blixt som var värd och det tackar jag (och säkert resten av de som var där) för. Jag tror nog att nästan alla som var där i går hänger på facebook, twitter (#pedagogiskpub) och/eller instagram både av privat och professionell anledning och gärna möts virtuellt. Det gör jag också, och tycker att det är grymt skoj att träffa kända och okända människor som tycker om skolan och gärna diskuterar den i en framåtsyftande kontext.
Jag hade jätteroligt och efterdyningarna märktes i twitterform på på tunnelbanan hemåt i sen kväll. Att kunna kombinera möten i sociala medier med möten IRL är helt oslagbart. Jag är fundersam över varför inte fler tar chansen och hoppas att jag kan uppmuntra flera att träffa skolmänniskor utanför sina egna skolor. Det ger så mycket tillbaka i form av kontakter, kunskaper och erfarenheter som delas. Det finns ju så många nya idéer att prova! Som rektor hade jag absolut tyckt att det kvalificerar sig som fortbildning :).
Nästa tillfälle är alltså onsdagen den 4 september. Hoppas att vi ses då!
Skola på subjektiv grund
Foto: Melker Dahlstrand
Nästan alla har en mening och en åsikt om skolan. Dessutom är det många som är självutnämnda experter på skola, eftersom de själva har gått i skolan. Det är ju för det mesta en alldeles subjektiv uppfattning och präglas förstås av egna erfarenheter och minnen. Johannes Åman skrev för ett par dagar sedan en ledare om det i DN. Den kan du läsa här om du vill.
Alla politiker som fattar beslut om skolan har även de sina egna erfarenheter med sig som de sedan skapar sitt skolfacit utifrån. Jag kan inte låta bli att fundera på vilka som blir politiker. Det är nog väldigt sällan som de inte har lyckats väl i den skola som de gick igenom. Själva idén med politiker som makthavare och beslutsfattare i en demokrati är att de ska avspegla sitt samhälle och representera ett tvärsnitt av människorna i landet.
Här kommer haken:
Jag tror inte att det är så när det gäller skolan.
Jag tror att de politiker som har mandat att fatta beslut om skolan INTE är ett tvärsnitt av eleverna som går där. I skolan finns bl.a. elever med trassliga sociala förhållanden, nya svenskar, dyslektiker och barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. Dessutom är det inte alla som av olika anledningar är supermotiverade och passar in i den skolan som vi har nu. Till saken hör också att olika skolor och olika kommuner har olika förutsättningar och det är långt till en likvärdig skola för alla.
De som gått i en eller kanske ett par grundskolor under sin skoltid har alltså en mycket klen referensbas. Så klen att jag tror att det blir svårt att fatta kloka beslut på grundval av den erfarenheten.
Vid ett tillfälle i Norrtälje träffade vi skolledare de lokala politikerna från barn- och utbildningsnämnden och bjöd i samband med det in dem till våra respektive skolor för att se hur verksamheten fungerar. Till min skola kom en (1) förtroendevald som bor, och har bott, i närområdet i hela sitt liv. Han spenderade en förmiddag i min skola och jag gav honom en stående inbjudan att komma tillbaka när som helst, men det hände inte mer under min tid där.
Vi fick också besök av riksdagspolitiker som var intresserade av hur vi jobbat med ikt-implementering i kommunen, det ska också sägas.
Problemet är rätt uppenbart. Politiker har inte i tillräcklig kännedom om verkliga förhållanden i skolan. Och hur ska vi kunna se till att politiker har den verklighetsförankring som de behöver för att kunna fatta beslut, inte bara på smal, subjektiv grund? Dels behöver beslutsfattare vara väl insatta i den forskning som finns, men jag tror att det är minst lika viktigt att de har en kontinuerlig kontakt med den verkliga skolan, på riktigt. Olika skolor, inte bara den man själv gått i och dessutom olika typer av skolor. De skolor som finns i stan och de som finns utanför stan (det kan vara på landet, i skärgården eller i fjällen). Kanske borde det finnas ett ”fadderförhållande” mellan politiker och skolor/skolledare? Ett kontinuerligt samarbete där också elever ingår. Jag tycker alltför ofta elevfokus saknas i skoldebatten. Hur ofta blir elever tillfrågade av politiker/makthavare om vad som berör och motiverar dem? Hur de lär bäst och på vilket sätt undervisningen blir effektiv?
Tänk om det är för att makthavare förstår att de kommer att få så många olika svar och att det inte då räcker med en skola som vi har idag, som ska passa alla.
Tänk om det är så?
Nytt jobb
Jag har bytt jobb.
Bytt från att vara Skärgårdsrektor till att vara processledare på Atea Skola. Tills dess att jag funderat klart på vad jag ska göra med bloggen Skärgårdsrektorn kommer den att få vila. Kanske återuppstår den eller kanske behöver jag hitta ett nytt namn som passar bättre för mina funderingar.
Nu kommer jag att ägna mig åt att se till att ny teknik används så klokt som det någonsin går bland pedagoger och skolledare i skolor och förskolor.
Vi ses!
Det bästa av två världar
I fredags hade vi på Rådmansö Skola besök av en journalist från tidningen Skärgården. En perfekt dag att visa upp den varierande verksamhet vi har.
På morgonen tog lärare och elever från lågstadiet skidorna under armen och traskade ner till hästhagen för att skida årets Vasalopp. Någon kilometer i en slinga som spårades dagen innan av lärarna. Den var alldeles tillräckligt lång för vissa och gjord dubbelspårig så att de som var lite snabbare skulle kunna åka ytterligare ett eller ett par varv.
Här ser du Helena och Victoria som fixar uppvärmning för eleverna med stor glädje 🙂
Och här är härliga Erik som är heltaggad inför start.
Jag tycker det är härligt att få hjälpa de minsta att få på skidorna när de trilskas och känner mig mycket viktig när jag delar ut medaljerna vid målgång. Flera av dem frågade om det var riktigt guld och jag svarade att det kanske inte var guld men en fin metall är det i alla fall ;).
Självklart tog jag tillfället i akt och visade vad som händer i den digitala miljön också. Erin och eleverna förklarade för journalisten varför datorerna gjorde nytta i skolan. Vi pratade om web quests, facebookgrupper och källkritik. Vi konstaterade att elever som varit sjuka har kunnat vara med på genomgångar via Skype och att den formativa bedömningsprocessen både underlättas och uppskattas av både elever och lärare. Vi pratade också om dilemmat att eleverna frestas att chatta och spela och hur lärarna hanterar det. Jag blev stolt och glad att höra att det redan efter några få månader finns ett mervärde i den nya, moderna tekniken. Jag ser också att det som är hantverk fortfarande är just hantverk. Här ser du en bild från en NO-labb som Julia la upp i klassens facebookgrupp. Labben görs ”på riktigt” och data samlas i en excelfil för att bli ett diagram. Snyggt, prydligt och ändamålsenligt.
Det är kontrasterna som gör Rådmansö skola och fritidshem till den fantastiska plats det är. Kombinationen av skärgårdsmiljö tillsammans med ett nyfiket och kompetent nyttjande av IKT i undervisningen är precis vad alla ungar borde få uppleva och dra nytta av.
Tyck olika utan att varken häckla, hata eller hota.
Under några dagar har #näthat och #nätkärlek dominerat i samhällsdebatten i olika forum. Synnerligen aktuellt blev det i och med att SVT sände ett program om näthat mot kvinnor. Jag har följt och läst inlägg på facebook, twitter och på bloggar. Jag förvånas och förfäras över på vilket sätt människor uttrycker sina åsikter och hur några uttrycker sig utan att ens ha en egen åsikt. För en del räcker det med att tycka illa om någon för att hata och till och med hota. Det finns människor som har upplevt hot och förföljele, men väljer att ändå inte hata. Här finns en länk till en bloggpost som ligger mig varmt om hjärtat på temat ”Det går att låta bli att hata”.
För mig är det viktigt att olika åsikter får komma till tals och när debattörer lyckas hålla tonen korrekt och dessutom skiljer på sak och person är det lättare för mig att ta åsikterna på allvar.
Jag tycker väldigt illa om när människor häcklas offentligt. I skoldebatten förekommer ett Jan Björklund-alias på Twitter där någon tar sig friheten att uttrycka satiriska och sarkastiska åsikter där kontot pekar mot Björklunds officiella sida på utbildningsdepartementet. Många tycker mycket om svensk utbildningspolitik och särskilt när valet närmar sig. Det vore naturligtvis ett listigt drag av Björklund att själv vara aktiv på Twitter och kunna möta åsikter och kritik precis där den förekommer. Anna Ekström(@Anna_Ekstrom), GD på Skolverket är en förebild för oss skolmänniskor och Jan Björklund kan absolut lära ett och annat av henne.
Twitter är ett härligt forum för att ta del av andras tankar och idéer och ledas vidare till mer djupgående resonemang på bloggar och hemsidor. Min mening är att Twitter funkar dåligt för kritik och debatt som inte modereras. Det krävs mer än 140 tecken för att utveckla resonemang och argumentera med och mot varandra. Det blir lätt att missförstå – och tacksamt för de som dessutom gärna vill missförstå för att framhäva sig själva på bekostnad av någon annan.
För oss i skolan som ser en nytta med sociala medier i samarbete med elever är det viktigt att bestämma takt och ton från början. Det är också viktigt att de som organiserar en facebookgrupp reagerar snabbt och har koll på hur kommentarer läggs ut för att hålla ordning på klimatet i gruppen. När (nej, jag skriver inte ”om”) någon kliver över gränsen är det ett bra tillfälle att ta diskussionen om tillvaro i sociala medier. Det är ju precis som allt annat ett lärande och det måste ske direkt och förmodligen flera gånger i en elevgrupp.
Jag tittade igår på en föreläsning av Richard Gerver som ligger ute på urplay.se. Gerver är en brittisk f.d. rektor och inspiratör och är mycket kritisk mot Storbritanniens utbildningsminister Michael Gove av flera anledningar. Just här är inte hans åsikter mitt fokus utan att han vid ett tillfälle när han talar om just Gove gör en gest som illustrerar att han skjuter Gerver i huvudet med ett vapen. Jag tycker faktiskt inte att det är ok. Inte alls ok.
I UR:s serie om rektorerna väljer man i paneldebatten efter programmet att lägga in en fejkad Jan Björklund i slutet av debatten. Jo, de allra flesta förstod nog att han var fejkad och säkert drog många på smilbanden. Men hade det inte varit väldigt mycket mer relevant och seriöst att Björklund deltagit i debatten på riktigt?
Debattera gärna. Ha åsikter. Framför dem.
Men låt bli att häckla, hata och hota.
Jag vill ha ett samhälls- och debattklimat som lockar till oliktänkande och respekt för andra människor. Jag tycker att vi som jobbar med barn och ungdomar i skolor, förskolor och på fritids ska agera som förebilder.
Lika mycket som vi ska vara kreativa i lärandet måste vi också låta människor vara kreativa i sina åsikter utan att behöva vara rädda för hat och hot om våld.
Den här texten sitter ovanför ingången till The Flitch Green Academy – en låg- och mellanstadieskola i England som jag hade förmånen att få besöka i samband med BETT för ungefär en vecka sedan. Bildkvalitén är inte den allra bästa, men budskapet är flott!
Kompetensutveckling!
I dag tog kollegahandledningsarbetet fart på Rådmansö skola!
I höstas träffade fyra lärare Mick Hellgren från Learnit24 under två dagar för att lära sig att handleda kollegor i sin egen skola. Två dagar återstår av utbildningen och innan de två sista dagarna ska handledarna börja med uppgiften att stötta sina kollegor, genom handledning, i planering och genomförande av lektionsaktiviteter med teknik som verktyg.
Vi har tillsammans mejslat fram förutsättningar för arbetet och t.ex. kommit överens om vem som kommer att handleda vem och varför. Handledarna hade idéer om verktyg, program och appar de vill visa och testa för att arbeta med formativ bedömning, läsförståelse, kommunikation, samarbete och kreativititet. Mycket av det som finns med i begreppet 21st Century Skills och som vi pratat om i personalgruppen tidigare.
Den första perioden av handledning avslutas på skärtorsdagen med en redovisning för alla pedagoger av vilket lärande som skett.
Jag tror ju på lärande tillsammans och att kollegor diskuterar undervisning, metoder och syften och att vi sedan knyter i hop med den moderna teknik vi har att använda oss av är riktig kompetensutveckling. Kompetensutveckling som leder till skolutveckling.
Nästa vecka kommer jag att få lyssna på Les Foltos i London, i samband med BETT show, där han pratar om kollegial samverkan. Som av en händelse är det ett av de möten jag ser mest fram emot :).
Bilden nedan är från vårt visioinsarbete som vi gjorde tillsammans före jul. Vi är alldeles säkert på väg i rätt riktning!
Kompetensutveckling?
Tidigare idag deltog jag tillsammans med skolledarkollegor och fritidspersonal i Norrtälje på en tre timmar lång föreläsning av fritidspedagogen Hadar Nordin.
Tillsammans är kanske ett missvisande ordval. Vi satt många människor som är verksamma i skolan i samma rum och hörde samma sak.
Men hur mycket lärande åstadkom vi egentligen?
Föreläsning som form har vi nog i stora delar konstaterat att det inte fungerar särskilt effektivt för våra elever. Jag tror inte att det fungerar särskilt effektivt för vuxna heller. Åtminstone gör det inte det för mig.
Jag tror ju att vi lär i samspel och i dialog med andra. Jag tycker det är oerhört viktigt att ta del av goda exempel och smarta strategier. Jag tror inte att vi blir särskilt mycket bättre på att organisera ett lärande på fritids genom att lyssna på tre timmar av vad som inte fungerar.
Kanske blir jag provocerad också för att jag tycker att vi på Rådmansö har ett fritidshem som jag gärna skulle ha mina egna barn på. Ett av säkert många exempel på bra lärandemiljöer för yngre elever som kan vara inspirerande för andra att ta del av. Om du är nyfiken kan du kika in på fritids blogg här.
Hur skulle det var att ”flippa” lärandet även hos personal i skolan? Det är värt att prova. Då skulle alla vi som satt i aulan tidigare idag kunna ägna oss åt att fundera tillsammans över hur vi ska kunna främja och stödja elevernas lärande hos oss där fritids och skola behöver samverka och samarbeta.
Tänk hur mycket lärande vi skulle kunna åstadkomma då.
Kollegialt lärande
I fodralet finns en datorplatta. Det spelar ingen roll av vilket märke eller vilken sort det är. Det väsentliga är att det är en förhållandevis ny manick i många skolor, som många pedagoger har rätt liten erfarenhet av och kunskap om. Datorer har vi haft länge och de används på olika sätt och med olika framgång i undervisningen.
Jag tror vi är många som är otåliga och tycker att vi borde kommit längre och vara bättre på IKT i skolan. Olika skolor, kommuner eller friskolekoncerner har kommit olika långt av olika orsaker.
Vi har också olika typer av lärare i skolan. Edward Jensinger beskriver det i sin bloggpost ”De ovilliga”. Mitt resonemang handlar om en kombination av de ovilliga och de okunniga. Jag tror att de okunniga riskerar att bli/förbli de ovilliga om de möts med nonchalans och raljerande. Jag råkade nyligen ut för en IKT-pedagog som på allvar tyckte att om lärarna inte kan de basala delarna i att hantera en datorplatta så ska man inte ha någon alls.
Den inställningen provocerar mig.
Jag svarade med att det enda jag inte accepterar är inställningen att någon inte vill lära nytt och mer. Ingen lär bättre av att bli förminskad och fördummad. Varken elever, lärare eller rektorer.
Som rektor måste jag acceptera och förhålla mig till att vi av olika anledningar befinner oss på olika nivå av kunskap och färdigheter. Jag måste också ha höga förväntningar på att vi i skolan behöver vara nyfikna och aldrig sluta lära nytt.
Vi behöver kollegor i skolan som sprider kunskap med ödmjukhet och glädje över att dela med sig. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att verka i skolan, bland vare sig elever, pedagoger eller skolledare, med den snäva och nonchalanta attityd jag mötte igår.
Lyckligtvis finns det många andra som möter kollegor och elever på den nivå de befinner sig, som uppmuntrar och vägleder med ett ödmjukt förhållningssätt. Jag vet det för att jag har det så på min skola. Jag har på ett annan arbetsplats haft förmånen att rekrytera en före detta elev som gjorde gigantisk skillnad som IT-ansvarig. Jag vet det också för att vi i kommunen börjat utbilda kollegahandledare med fokus på IKT och det märks. Det märks faktiskt redan – fastän de inte är klara med utbildningen. Jag ser dem på Twitter i diskussioner med kollegor och jag ser dem dela med sig på kommunens facebookgrupp.
Jag tror att det är det enda sättet att komma vidare på i Lärares Lärande.
