Tag: förälder
resultat skapas av människor
Min dotter har intervjuat mig om ledarskap i kväll. Det blev en tre minuter lång film som ska användas bland hennes lärare på en studiedag där bl.a. arbetsro kommer att diskuteras. Det är flera föräldrar som fått tillfälle att dela med sig av hur de tycker att en god ledare är och agerar. Eleverna kommer att definiera gott ledarskap hos lärare och i en mycket charmig sketch som utspelar sig i kemilabbet skapar de den optimala läraren med ett brak.
Jag skulle förstås kunna prata mycket längre om delaktighet, ansvar och relationer för att kunna skapa goda resultat. Det där med passion, glädje och meningsfullhet fick jag med i mycket kort version. Att skapa trygghet genom att visa respekt och kommunicera med tydlighet klämde jag också in.
Indea som vi jobbar med i vår ledarskapsutbildning har orden ”resultat skapas av människor” på sin vägg på kontoret i Gamla Stan. Det kan jag skriva under på och tror att det är precis på det sättet. Då spelar det ingen roll hur unga, gamla, långa eller korta människorna är man jobbar tillsammans med.
Jag hoppas att jag kommer att få någon slags återkoppling på hur just det här resultatet ter sig om ett tag. Hur som helst tycker jag att det är spännande att de involverar eleverna i arbetet.
Det här var nummer 26/100 i #blogg100
två flugor på smällen
Låg utslagen under en filt i trädgården efter en jäkla skit-tur på cykel för en stund sedan. Skit-tur av minst ett par olika anledningar. Hade missbedömt mängden snö som låg kvar i skogen och kom knappt framåt på skogsstigarna och var prickigare än Pippis Lilla Gubben (fast av lera) när jag nådde civilisationen. Jag brukar ju säga att jag helst inte cyklar på asfalt, men i dag var det himmelskt att få trampa på slät mark, trots den lååånga branta motvindsbacken på slutet.
I stolen under filten med en kopp kaffe passade jag på att lyssna på en podcast inspelad av @deeped och hans dotter @Amanda_Strandh. De pratade om sociala medier i den vardag som 13-åringar befinner sig i. Det var fan-sidor, ask.fm, snapchat, hauls, videofyme, selfies och ännu mer. Mycket känner jag igen genom samtal med min egen unge och annat var mer av nyhet för mig. Jag är tacksam över att Maya tycker om att dela med sig av vad som händer och hoppas att vi kan behålla det sättet att prata på fortsättningsvis. Jag vill att hon ska tycka att jag är nyfiken på ett omsorgsfullt sätt och inte tycka att det är jobbigt. Det är en balansgång – jag vet. Hur som helst var den knappa timmen med hörlurar i solen värdefull. Om du vill lyssna så finns den här. Jag tror inte att du kommer att tycka att det är bortkastad tid om du har barn i yngre tonår eller umgås med dem i skolan.
Det här var det 22:a inlägget i #blogg100
det blir ett resultat
Tror minsann att det var ute-premiär för mig i år på fotbollsmatch i dag. ÅBK P04 spelade träningsmatch mot Enebybergs IF på bortaplan. Kallt som tusan och vinterkläder på. Det var meningen att de skulle spelat mot AIK på Skytteholm i går, men snön ställde till det lite för mycket och den matchen blev inställd.
Matchen inleddes med ett självmål och en lite olycksalig piruett av A i ÅBK-målet. Han är riktigt vass och storspelar oftast. Det som gör mig riktigt glad är hur tränarna hanterar det som inte går som det ska. Det som hördes från tränarhåll var ”Det gör inget A, det är sån’t som händer. Bra att ni spelade bakåt – helt rätt”. En sjysst signal till både målvakt och resten av grabbarna. Våga prova. Det kan ju gå bra! Och går det inte bra så blir det alltid ett resultat att lära av. Jag gillar inte att använda ordet ”misstag”. Det blir ett resultat. Att lära av.
En annan sak jag uppskattar med grabbarnas tränare är att de sällan skriker och gastar under match mer än nödvändigt. När de ropar så är det med positiv ansats och de låter heller inte arga. De pratar med spelarna och coachar i pauser och efter match när de har full uppmärksamhet från dem. Killarna vet att när tränarna pratar, så är resten tysta och lyssnar. De uppmuntras också att ha åsikter om vad som fungerat och vad som kan bli bättre.
Jag är väl lite skol-skadad, men många saker som sker på träningarna och matcherna funderar jag över i skol- och ledarskapsperspektiv. Det där med att pröva t.ex.
Jag minns att det var en av mina lärare på Rådmansö som ville pröva att vara med i Future City, där man jobbar med ett hållbart samhälle med hjälp av Minecraft. Hon undrade om jag tyckte det var en bra idé och ville väl checka av läget eftersom det innebar en kostnad för att få vara med. Ja, för sjutton, sa jag – kör! Hon var glad och eleverna var glada. De nådde inte riktigt ända fram den gången, eftersom det tog lite för lång tid att fixa praktiska saker som visade sig vara begränsningar. Men hon prövade. Och det blev ett resultat att lära av.
Jag tror att lärare och rektorer behöver pröva mer utan att vara säkra på att det blir 100% bra. För det blir ju ett resultat att lära av.
Idag blev det 7-5 till EIF efter 3 x 20 min och en hel del saker att träna på till nästa gång det är match. På fredag åker grabbarna till Åland på träningsläger och Calle åker utan sina föräldrar. Det är tufft gjort av en nioåring, tycker jag och visar också hur mycket han gillar och litar på kompisar och tränare i laget. Det är nog mest jag som kommer tycka att det är lite jobbigt 🙂
Det här var mitt sextonde inlägg i #blogg100
sladdlöst
Under Mästarnas Mästare låg jag uppkrupen i soffan tillsammans med Calle. I ett flilmklipp från när Sven-Åke Lundbäck vann OS-guld i Sapporo 1972 intervjuades hans föräldrar. De hade dragit ur telefonen ur jacket och sovit gott på natten när loppet gick av stapeln och ville inte bli störda av journalister. Calle såg frågande ut och jag förklarade att telefoner satt fast i väggen med en sladd på den tiden. Han skrattade och undrade hur man tog med sig dem när man skulle gå hemifrån.
Undrar vad hans barn kommer att skratta åt om en 30 år sådär…
Det här var det nionde inlägget i #blogg100
Trubbel i paradiset
Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.
M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.
När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.
Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.
skogsrån eller pedofiler i appar?
Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.
Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.
Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.
Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?
Det här är det fjärde inlägget i #blogg100
Blixten Cup
Fotbollscup på morgonkvisten mellan 8-10 i Skarpäng. Föredömligt kvick. 5 matcher à 12 minuter och max en kvarts väntan. Någon har tänkt efter före :).
I lite halvrisig form var det precis så länge jag tålde. Grabbarna var pigga och spelade bra. 3 vinster, 1 oavgjord och en förlust resulterade i en tredjeplats. Roligast är ändå när tränaren frågar om dom vill ha mer och det kommer ett rungande ”ja!” till svar. Även om de i går hade en heldag på midvintercupen i Barkarby.
Dom får helt enkelt aldrig nog.
En liten snowboardsko-reflektion
Licensierad under CC http://www.flickr.com/photos/aktivioslo/6908710829/
För en liten stund sedan var vi i Arninge på XXL för att byta storlek på ett par snowboard-skor som Calle fått i tidig julklapp. Det tog en stund innan vi fick hjälp eftersom det var många som letade julklappar och några som ville byta dem. Det gjorde inte så mycket – vi hade gott om tid och den unge mannen som kom för att hjälpa var hjälpsam på ett förtjusande charmigt sätt. Lite spännande blev det ändå när han skulle visa Calle de skor som verkade passa hans fötter och pekade glatt och sa att ”Det här är tjejskorna och det här är killskorna” på de rosa respektive blå skorna.
Jag kunde ju förstås inte låta bli att höja på ögonbrynen, harkla mig lite och fråga hur det kom sig att de rosa inte passade på pojkfötter. Han log lite och med en glimt i ögonen sa han att det såklart gick lika bra att ha både rosa och blå skor vare sig man var tjej eller kille. Det kanske inte är så lätt för en tonåring som jobbar i butik att tänka i de banorna när det på butikens hyllkant stod att det var flickskor och pojkskor. Jag hoppas ändå att han kommer ihåg det när han pratar med nästa unge och unges förälder som vill ha snowboardskor eller något annat i butiken. Eller också suckade han när jag gick därifrån och tyckte jag var en ganska jobbig tant, men jag tar risken.
Jag vill att mina ungar ska kunna välja vilken färg de vill utan att någon annan talar om för dem vad som är tjejigt eller killigt. Huvudsaken är att grejerna funkar och att de kör så det ryker när det är dags att ge sig ut i backen.
Min första julavslutning
Tänk, det slog mig plötsligt när jag tittade i kalendern och funderade över hur de två kommande veckorna ser ut att jag kan ta SEMESTER fredagen den 20:e december. Alltså den fredagen då mina egna barn har avslutning. Det har jag aldrig tidigare kunnat. Antingen har jag haft en egen klass att ta hand om den dagen, eller också har jag haft en hel skola (eller två) att organisera och genomföra julavslutningar för.
I år varken organiserar eller genomför jag, och tänker ta chansen att delta som förälder och njuta av uppträdanden, jultal och inte behöva ha ansvar för någon annan än mig själv. Coolt.
Jag undrar om jag kommer att sakna den där pirrande känslan i magen och den enorma lättnaden när skolan blir tom på elever. Den där känslan av att kunna andas normalt efter en intensiv termin och ett par veckors upplopp mot mål.
Vi får väl se den 20:e december. Tills dess ska jag öva på att äta lussekatter och dricka glögg.
Bilden som illustrerar inlägget föreställer det vinnande bidraget i Åkersbergas pepparkakshustävling 2013, korat idag på Växtförsäljningen. Det är Mayas klass som designat och tillverkat Margretelunds slott i pepparkaksdeg. Grattis till 5B på Tråsättraskolan med suveräna läraren Yvonne Claesson!
En spark bakut kan vara ett fall framåt
Kommer du ihåg för några månader sen när jag var rätt upprörd över diskussionen om pengar och avgifter i skolan? Det var vid ett föräldramöte i ett av mina barns skolor som jag inte kunde hålla tyst när diskussionen om klasskassa kom upp, och jag sa att skolan ska vara avgiftsfri. Den gången handlade det om att vi föräldrar skulle bidra till bl.a. museibesök och klassresa och det förslaget kom från föräldrar och inte läraren själv. Inlägget finns här om du skulle vilja läsa det. Det är det hittills mest lästa och delade inlägget från min blogg och engagerade många fler än jag trodde att det skulle göra.
Alldeles nyligen fick alla vi föräldrar i klassen ett mejl som var så snyggt formulerat. Det stod att klassföräldrarna ville samla in pengar till en julpresent till fröken (som jag för övrigt tycker gör ett fantastiskt jobb med ungarna) och att pengarna kunde sättas in på angivet konto. Det stod också att vi INTE skulle ange vem som satt in pengarna för att ingen skulle behöva veta vem som bidragit och inte.
Jag tror faktiskt att jag väckte en tanke eller två i augusti. Nog tyckte jag att det var rätt obekvämt att kliva fram och vara krånglig, men det känns riktigt bra nu såhär efteråt. Mattias Ronge har skrivit om det där med att låna ut sin röst istället för att prata och jag tar mig friheten att dra en parallell. Han skriver snyggt och viktigt här om vad han menar. Förhoppningsvis kanske mitt blogginlägg som följde efter mötet gjorde någon skillnad på andra håll än just bara i mitt barns klass.
