drömtydning i settertappning

I natt drömde jag att vi skaffat hund. En spretig, ljuvlig irländsk setter som hette Kasper II. Han satt i knäet på mig, åtminstone i ett par sekunder innan han for runt och flaxade till nästa grej som var intressant.
Jag hade ju en Kasper för ganska precis 20 år sen, när jag pluggade i Karlstad. Bolands Kimball O’Hara hette han på riktigt och var den härligaste kompis man kunde tänka sig. Vi tränade bruks och han blev på vippen godkänd som bevakningshund. Det var bara det där med spårandet som var lite för svårt för en stående fågelhund. Bevakningen och lydnaden satt där det skulle. Mörkerbevakning gick klockrent och han markerade fienden med osviktlig precision. Jag satt mest bredvid och var förvånad i svarta kalla natten i nå’nslags bivack-liknande historia som vi hade byggt ihop med knäppetält och granruskor.

Snygg var han också och knep rosetter med hp på flera olika utställningar. Det är verkligen cirkusföreställningar eller kanske till och med freakshows. Det räckte med några stycken. Jag var inte så bra på att trimma, kamma och hålla reda på precis var fötterna på jycken skulle placeras.

Saknar hund, men inser att det inte passar in i livet just nu. Kanske en annan gång, och jag tror jag får börja smyga in diskussionen om sort/ras redan nu om det ska bli som jag vill… Liten hund är inget alternativ. Jag vill ha en stor, rejäl kompis som man kan brottas lite med och som inte bjäbbar. Jag tycker verkligen inte om bjäbbande hundar. Kanske är det för att små råttliknande saker inte blir tränade till lydnad och tar sig friheten att hoppa och låta utan att någon säger ifrån?

Om det inte blir en setter kanske det får bli någon mer utpräglad apporterande sjöfågelhund? Vatten måste den ju tåla, och det vore coolt om den kunde följa med i kajak 🙂 Risken är väl att den hoppar i sjön om den blir frestad av ånker som finns i närheten. Finns tid att fundera över här under parasollet när det 85:e inlägget i #blogg100 föddes ur en god natts sömn.

Bilden har jag lånat från www.coppers.se

lunch vid vatten

Har prickat in ett par luncher vid vatten i veckan. Nu längtar jag efter klipplunch i skärgård med kajaken liggande bredvid. Kanske på söndag. Under förutsättning att elakt förkylningsvirus vikit hädan. Jag gör mitt bästa för att jaga bort det hängande i hängmattan.
Det 84:e inlägget i #blogg100 föddes i takt med onödigt många nysningar.

eu-val med språkliga inslag

Tog omvägen till biblioteket och röstade i EU-valet idag. Det känns bra i hela kroppen. Hoppas att många gör detsamma, för jag tror att de som engagerar sig och röstar, också i de allra flesta fall vill ha ett öppet och vänligt Europa. Jag har gift in mig i en familj där öppenhet och vänlighet är ett signum och där flera har kommit till Sverige på 40-talet. De bidrar till ett bättre Sverige och jag känner tacksamhet mot både dem och politiker på 40-talet som välkomnade dem hit. Det var en tuff resa och en tuff början i ett nytt land och i ett nytt sammanhang där språket var en tröskel på vägen mot arbete och utbildning. Jag tror ju språket är en nyckel för att lyckas och skolan har ett enormt ansvar för att hjälpa nya svenskar att behärska språket som en väg mot oberoende. Heja alla svenska som andraspråk-lärare och resten av lärare som möjliggör det. Att inte lära sig språket i sitt nya land är inget alternativ.

Jag lunchade idag på en brygga i Djursholm. För några år sedan jobbade jag på en högstadieskola i Danderyd, där det fanns ytterst få elever med utländsk bakgrund. Svenska som andraspråk erbjöds inte, inte heller modersmålsundervisning för de få som fanns. Det kan hända att det ser annorlunda ut nu, det vet jag faktiskt inte.

Danderyd är en av Sveriges rikaste kommuner, som har den bästa skolan enligt SKL. Du får gärna dra din egen slutsats.

Det här var det 83:e inlägget i #blogg100.

nytt möter gammalt

I dag hade jag tillfälle att kliva in i Österåkers gymnasium, alldeles på hemmaplan. Lokalerna är byggda/renoverade för ett par år sedan och ”stommen” är Bergaskolan som var en grundskola. Det nya möter det gamla på ett elegant sätt och någon har tänkt till ordentligt. Ursprungliga 50-talsdetaljer finns kvar där det är möjligt och det som byggts till/byggts om är smakfullt, ljust och välkomnande.

Charmigt och trivsamt skulle jag vilja påstå att det är och jag kommer gärna tillbaka flera gånger. Kanske kommer mina egna ungar att ta studenten där om ungefär 7-8 år..?

Det här var det 82:a inlägget i #blogg100

välkommen värme

Idag tror jag det blev sommar på riktigt. Varje år när ljuset kommer tillbaka undrar jag hur jag överlevde vintern.
Nuförtiden är det inte ungdomars sviktande arbetslust jag stångas med, snarare min egen 🙂
Det här var nummer 81 i raden av inlägg i #blogg100

migrationsverket

Jag håller på att migrera min agdaringstrom@gmail.com med medföljande drive och andra tillhörande appar till lena.tamme@gmail.com. Det där med att byta namn är ingen rolig historia, förrän det är klart.

Det är lite pyssel med det, därav ett kort 80:onde inlägg i #blogg100 idag.

batman & bollywood

Vi var på dansshow idag för Maya, som dansar på Danshuset, hade uppvisning i aulan på Rudbecksgymnasiet. Bäst var förstås Maya och hennes grupp av indiska dansare som gestaltade Bollywood. Bildkvalitén är usel, men bilden ger ändå en känsla av fart, fläkt och intensitet.

Näst bäst var minidansarna som var Batman. Inga små gulliga tyllkjolar där, inte. Små, tuffa och ack så bedårande superhjältar. Dom hade inte koll på var dom var eller vart dom skulle, men skuttade runt med full inlevelse och glädje.

Det var en snyggt producerad show och jag ser fram emot nästa någon gång runt Lucia.

Här kommer ett par filmsnuttar med lika dålig kvalité som får avsluta det 79:0nde inlägget i #blogg100 och en varm, fin försommarhelg helt utan måste-grejer. Kom igen måndag. Jag är redo.

citius, altius, fortius

Det går vilt till här i soffan i kväll. En gammal elev tävlar i semifinalen av Gladiatorerna och mitt engagemang är större än nå’nsin. Det är häftigt att råka på mina gamla elever i olika sammanhang. Någon har jag haft nöjet att anställa, ett par har jag till och med varit kollega med. Jag ser dem dyka upp i sociala medier och följs åt med några på bloggar, på instagram och facebook.

Nu är det dags för gatloppet och jag har verkligen inte tid att skriva mer, för nu är det allvar. Det här var inlägg nummer 78 i utmaningen #blogg100. Hjälp till att hålla tummarna för Stefan!

bubbelvänner

Fyra rappa tanter har härjat på Rufsiga Rundan ikväll. Allt är censurerat och det som sägs på Rundan stannar på Rundan.
Ett par flaskor bubbel blev kvar sen förra gången och var tvungen att märkas för att hålla klåfingriga ansatser borta. Det funkade.
Det här var inlägg nr 77 i #blogg100.

du ska inte tro det blir förändring – ifall inte nå’n sätter fart

Under två dagar har en bunt skolledare och verksamhetsutvecklare tillsammans träffats i Sigtuna för att fundera över hur de bäst kan utveckla sin skola för att möta elevernas behov i en ständigt förändrad världsbild. Det låter stort – och det är ju det. Det ställs oerhört stora krav på skola just nu. Eller, är det just nu, verkligen? Har det inte alltid gjort det? Det är en omöjlighet att fastna i gamla metoder och gammalt innehåll när läroplaner och omvärld ändras. Kraven på ständig förändring och ständig utveckling är påtagligt närvarande och jag brukar säga att i en lärande organisation finns inte plats för de lärare och skolledare som inte ständigt vill lära nytt. Möjligen lite provocerande för en del, men det är min absoluta övertygelse. Lika mycket som att skolledare behöver vara förebilder i att pröva nytt med varierande resultat.

Sandra och jag har sett 11 nya skolledare bli bloggande skolledare idag. Några går ”live” direkt, medan andra skapat en testplattform så länge för att leka och experimentera med bakom lösenord ett tag. Några står som frustande fullblod i startboxarna och behövde bara att grindarna öppnades för att de skulle vara iväg på 1600 m dirttrack. Några behöver kliva ut och vädra vårluften först innan de tar första galoppstegen på banan.

Jag tror på rektorer och förskolechefer som transparenta frontfigurer som tar makten över sin kommunikation och budskap. Då är det möjligt att visa omvärlden alla de bra sakerna som sker i skolan där elever övar framtidskompetenser och upplever lärande i olika former. Jag är övertygad om att de allra flesta föräldrar uppskattar att se skolans inre arbete och vad deras barn gör. Ibland får man som lärare eller rektor känslan av att alla andra tycker sig veta hur skola ska vara. Alla har ju sin egen subjektiva upplevelse och generaliserar vilt. Som tur är har det hänt rätt mycket på 25-30 år och det är en utmaning för skolan att kommunicera läroplan, betygskriterier och lektionssyften till de som ligger 25-30 år bakom. Ett sätt är att blogga om det.

Det är tacksamt att det finns exempel på bloggar med olika syften, och även mina egna erfarenheter som ”Skärgårdsrektorn” att luta mig emot i diskussionen. Tack till bl.a. Else-Marie Hallberg och Ingela Netz för exempel att diskutera. Det finns naturligtvis många, många fler, och vi gör vårt bästa för att locka in deltagarna i Twittervärlden också. Nästa tillfälle den 1-2 oktober lär de inte slippa undan längre 😉

Vi har ägnat oss åt att i workshops brottas med dilemman, lösa ut knäckfrågor och finna ett sätt att fortsätta förändringsarbetet på hemmaplan. Jag tror att alla fått med sig en bunt metoder för att involvera sina medarbetare i hur de på respektive skolor ska lösa praktiska saker som leder till lärares lärande. Allt med elevernas behov i fokus. Vi jobbar tillsammans med Clas och Tord från INDEA som har gedigen erfarenhet av många förändringsprojekt i både offentlig sektor och privat näringsliv och det är en ynnest att få göra det. I tillägg till att min egen kompetensbank fylls på har vi oerhört roligt tillsammans och jag ser fram emot ett ännu tätare samarbete i höst när vi intensifierar FLIS – Förändringsledning i Skola och involverar fler deltagare.

De som har varit med under två dagar i Sigtuna har fått möjlighet till kollegial coachining i bl.a. triogrupper. Lika viktigt som jag tycker att kollegialt lärande är bland lärare, är kollegialt lärande bland skolledare. Själv tyckte jag att rektorsjobbet ofta var alldeles för ensamt ute på ön. Inte för att jag inte hade kompisar i rektorsgruppen, för det hade jag. Men för att det alldeles för sällan gavs tillfälle till ett reellt, strukturerat, långsiktigt och hållbart samarbete för att stärka lärandet och delandet av kompetens i gruppen. Det gäller ju att bygga sitt professionella kapital, såväl på skol- som på förvaltningsnivå och det görs bäst genom just strukturerat, långsiktigt och hållbart samarbete. Vill du läsa mer om det så rekommenderar jag Hargreaves & Fullan ”Professional Capital”.

I morgon kommer några av mina rektorskompisar från Norrtälje till Rufsiga Rundan för #bubbelobabbel. Det ser jag fram emot. Sex stycken var vi från början, nu är det bara två kvar på sina rektorsuppdrag i Norrtälje. Det handlar om att bygga professionellt kapital, inte bara i lärarkollegiet, utan i rektorsgruppen också. Man skulle kunna använda #varräddomrektor. Faktiskt. Det är också ett annat inlägg som säkert kommer innan #blogg100 är slut. Det här var nummer 76.