söndagspyssel

En lite trött söndag, precis som det ska vara efter en spelkväll med kompisarna. Det blev mest scattegories och jag hamnade i nedre delen av resultattabellen. Lika roligt som vanligt var det och huset var fullt av korta och långa människor. För två år sedan var vi också på Rufsiga Rundan för då gick Eurovision av stapeln och Loreen vann. Nästa spelkväll hamnar med stor sannolikhet i Barkarby och vi hoppas på lite trädgårdsspel i bättre värme än den 10  maj kunde bjuda på i går.

Det här var det 72:a inlägget i #blogg100 och jag sätter klockan på 04:45 för att ta tåget från centralen straxt efter 7 i morgon bitti. Hurra. Not.

spelkväll

Nödinlägg från spelkväll på Rufsiga Rundan. Resultat kommer i morgon. Mer spännande än Eurovision, jag lovar. Nummer 71 i #blogg100 och mer spännande än så här blir det knappast.

fredagsmys

Huller om buller i soffan, korta och långa människor om vartannat. Ganska fulltaliga. Bara Daniel saknas som ser till att Let’s Dance kan sändas. Egentligen borde väl 80% av svenska folket vara tacksamma för att han gör det.
Det här var det 70:onde inlägget i #blogg100.

turbo-maj

Det går fort nu. Maj och december är ingen lek.

Ungarna är på lådbilsrallyn, museibesök, skogsutflykter, discon och fan och hans moster. Men inte är moster här och gör matsäck, inte. Däremot har mamma varit här under veckan och hållit ställningarna och fixat minst en matsäck, antagligen flera.

Matsäck till barn är ett djävulens påfund. Där jag har varit rektor har det varit skolan som ordnat matsäck per default och det av många anledningar. Jag orkar faktiskt inte rada upp allihop just nu. Jag ska försöka hålla tungan rätt i mun och pricka in de dagar det förväntas makaroner och köttbullar i mat-termos i stället.

Det här var nummer 69 i #blogg100, och jag var väldigt nära att glömma.

#afterSETT2014

Efter mässdagen på SETT bjöd vi hem några gäster till kontoret. Närmare bestämt 120 st 🙂 Där minglades det som tusan och vi bjöd på lite underhållning. Sara Sangfelt och Mauricio Contreras gjorde några låtar som passade in i sammanhanget och förgyllde tillvaron för oss som var där.
När gästerna gått hem gjorde dom ”fields of gold” som jag tycker så mycket om. Då kunde jag inte låta bli att ringa upp Maya på facetime så att hon fick höra, eftersom hon väldigt gärna hade velat lyssna själv. Maya syntes i bild och Idol-Sara vinkade hem till henne i hennes rum på Rufsiga Rundan. Ett sånt där tillfälle när jag nog passerar som en rätt bra mamma i Mayas ögon 🙂
Det här råkade bli det 68:onde inläghet i #blogg100 och ”jä ä litte schleten i föttera” efter många timmar på mäss- och mingelgolv.

kalendern är död – leve kalendern!

Få saker upprör så mycket som att säga att papperskalendern ska bort och ersättas med en digital dito.

I dag hade jag förmånen att få prata ledarskap på #passet på Futuraskolan – en liten uppvärmning för många inför SETT som startar i morgon på Kistamässan. Jag tycker på riktigt att skolorna som har försett sina lärare med datorer och/eller plattor ska sluta köpa lärarkalendrar som ett sätt att hitta in i den digitala världen. Jag minns hur vita i ansiktet mina lärare blev när jag sa just så på Rådmansö. För mig var det en symbolhandling för jag ville markera vart vi skulle.

Självklart måste rektor redan ha kastat sin, för det handlar ju om att leda som man lär. Jag hade heller aldrig med mig en pappersbunt under armen till personalmöten. Möten,  som t.ex. medarbetarsamtal, förväntade jag mig att min personal bokade via min digitala kalender. Det gick, även om det fanns en liten tröskel att klättra över för en del.

Märkligt nog hade alla mina lärare vävt in ikt i något eller några av sina SMARTa mål vid medarbetarsamtalen. Nästan som av en slump 🙂

Practise what you preach är ett fint begrepp som jag lånat någonstans ifrån. Det får bli slutklämmen i det 67:e inlägget i #blogg100.

ps. Mitt första blogginlägg på www.skargardsrektorn.se kom till under min tid som rektor på Rådmansö. Bland annat för att jag gärna ville att mina lärare skulle börja blogga förstås. Nu verkar det som om jag inte kan sluta även om bloggen har flyttat och bytt namn.

livbojar

I dag har en slags epok gått i graven. Det var sista måndagen som farmor kom hit som vanligt. I nästan tolv år har hon hämtat Maya och Calle på förskolan och i skolan för att spendera eftermiddag och kväll tillsammans med dem. I några år har det varit varannan vecka hos mig och varannan vecka hos barnens pappa. Det bästa är att hon gjort det allra mest för sin egen skull. Det är lite sorgligt att det blir annorlunda nu, men ungarna är större och hon tänker gå i pension och stanna i Rättvik där hon bor egentligen. Det är hon förstås så himla mycket värd.

Och när det kör ihop sig lite extra mycket kommer mormor som en räddande ängel. Det har hon gjort ända sen barnen var pyttesmå och stannat så länge det behövts. Som till exempel när Maya var sjuk och hemma från förskola sex veckor i sträck. Mormor tog hand om barn och allt annat så jag kunde gå till jobbet.  I dag kom hon hit och håller skutan flytande den här veckan när det händer så mycket grejer. Som en bonus gör hon köttbullar så att det räcker till middag, matlåda (till både mig och kollegan), matsäck till Kråkan och några lådor att stoppa i frysen. Den skrynkliga tvätten brukar vara struken och välhängd när hon åker härifrån också.  Världsklass.

Herrejösses, vilka hjältar. Både mormor och farmor är ovärderliga – för mig, men mest av allt för barnen. Vilken tur de har som fått växa upp med mormor och farmor i närheten och vilken hjälp de är och har varit.

Det här var nummer 66 av 100 inlägg i #blogg100

mötesmaraton

Frånsett från en inte särskilt lång springtur vid lunch har det varit en jobbsöndag med mötesmaraton online. Tre och en halv timme med start kl 15 i en hangout tillsammans med kompisarna på rektorsprogrammet för att göra färdigt tema tre som handlar om hur särskilt stöd beviljas ur en likvärdighetsaspekt.

Vid nio när jag hade puttat barnen i säng var det dags att låta lync jobba ett par timmar för att fila på ett upphandlingssvar tillsammans med Sandra.

Det är förstås inte lika kul att ses online som på riktigt, men det blir tillräckligt bra. Det där med att jobba i samma dokument samtidigt och att kunna dela skärm är bra grejer.

Det här var nummer 65 i #blogg100 och det är dags att fälla ner locket på datorn.

bulldozer och sax

I vårt delade dokument i tema 3 på rektorsprogrammet arbetas det flitigt just nu. Det går att se tydliga spår när jag öppnar det och ibland är vi där samtidigt alla tre. Det ska snart vara inne och vi har kniven ganska mycket på strupen. I går satt vi tillsammans i en soffa på Rufsiga Rundan och stirrade tillsammans på en stor skärm och diskuterade formuleringar och vägde ord på guldvåg. I morgon kl 16 träffas vi i en Hangout för att göra klart det sista. Vi tenderar att vara ganska försiktiga med att ändra i text och varandras formuleringar i början. Det har gått över nu när klockan är fem i tolv. Nu liknar det mer bulldozer och sax. Det är väl det här med tillit och förtroende som gör att det går bra att jobba så här. Det är det tredje grupparbetet som vi gör tillsammans och vi gör det rasande bra. Vi har hittills alltid varit nöjda med resultatet och förhoppningsvis blir vi nöjda med även det här, även om det nog har varit det svåraste att få ihop med bra kvalitet. Titeln är ”Hur beviljas särskilt stöd ur ett likvärdighetsperspektiv?”. Komplext och intressant. Ingen av oss blir upprörd över att någon stuvar om, ändrar och petar i text, ord och formuleringar. Det dyker upp kommentarer i högerkanten – ”källa saknas”,  ”hänger inte ihop” eller ”jag klistrade in texten om xxx”. Sara är en expert på att hitta värdefulla källor, Pernilla har minne som en häst och kan komma ihåg vad som sades under intervjuerna och jag är språkfascist. Bra grupp med andra ord. Det är tidsslukande och väldigt roligt och lärorikt. Vi har pratat om att ha någon form att litteraturcirkel när vi är klara med rektorsprogrammet i september. Det flyger boktips genom luften när vi träffas och de tar aldrig slut. Att vi dessutom har roligt när vi ses är väl den största anledningen att hänga kvar i någon form. Nu lämnar jag dokumentet för en stund, går ut i finvädret och åker och ser Kråkan spela S:t Erikscupen mot Täby FC. Heja ÅBK Blå! Det här var det 64:e inlägget i #blogg100