Show MenuHide Menu

Category Archives: skola

Landslagsbloggen

12 februari, 2017

Ibland bloggar jag på Ateas Landslagsblogg – senast för ett par dagar sedan för att sammanfatta #ateabett 2017. Ett fantastiskt event som vi är stolta och glada över att ha genomfört med fin feedback från våra kunder och partners.

Du kan läsa inlägget här.

Bilden på kristallkronan vid välkomstminglet på S:t Ermin’s får symbolisera den härliga atmosfär som ramade in hela resan till London. Jag hoppas och tror att de som var med lärde sig massor, fick nya idéer och knöt kontakter som de kommer att ha nytta och glädje av i sitt jobb. Nu börjar arbetet med att göra ett ännu bättre #ateabett 2018.

programmera mera

11 december, 2015

IMG_0319Igår tog jag chansen att hålla en lektion i 5C. Har funderat mycket över det här med programmering och läroplaner och hur jag inte vill att det där datalogiska tänkandet ska bli en parallellgren till alla andra ämnen i skolan. Jag ville gärna lära mig mer om hur det går att praktiskt integrera programmering i skolan och erbjöd mig att hålla lektion i sonens klass. Då måste jag ju helt enkelt göra det bra, annars fattar ju vilken dåre som helst att jag är körd som mamma…

Jag skissade på ett lektionsupplägg i geometri – vinklar och geometriska figurer fick bli temat och sedan planerade jag stationssystem med olika uppgifter med varierande svårighetsgrad. Dessutom tog jag hjälp av olika expertkompetenser. Kollegan Sandra (som alltid hjälper till och är bollplank, inte bara när det gäller lektionsplanering i femman…), sonen Calle, Calles kompis Max och lärare Gunilla tog också varsin station.

Vi undersökte storlekar på vinklar, sträckor, hastigheter och fick robotarna att gå på olika sätt i olika banor. Vi uppskattade hur långa sträckorna var genom att jämföra med egen längd och funderade över rimlighet.

Dash, Sphero och Ollie hjälpte till. Vi använde apparna Tickle, Lightbot Hour och Draw & Drive.

Sandra programmerade eleverna i en dans innan vi började styra robotarna och roligt hade vi hela tiden. 5C:s lågstadielärare kom förbi och var med och dansade och tittade nyfiket på vad vi gjorde.

Vi avslutade med en Kahoot om geometri och lite SO också.

Det blev en så’n där eftermiddag som gjorde att jag längtade tillbaka till skolan och vill göra fler, liknande nerslag i verkligheten.

Själv lärde jag mig massor, och satte ihop bilder och filmer i ett klipp som jag delar med elevernas föräldrar så att de också ska få se. Skulle gärna se mer av vad de gör i plugget och tänker att det får bli mitt bidrag och förhoppningsvis lite inspiration.

 

ett armband i finaste guld

2 juni, 2015

I går fixade jag avslutningspresenter till ungarnas mentorer/klassföreståndare som tack för läsåret. Inte för att jag måste, utan för att jag vill och kan. Calle slutar fyran och Maya sexan och har båda haft mentorer som är lätta att samarbeta med och engagerade i ungarnas väl och ve. Det känns roligt att kunna göra något extra och tacka för ett gott jobb. Jag minns att det var väldigt roligt att få ett särskilt tack från föräldrar och familjer när jag själv jobbade som lärare. Det behövde verkligen inte vara saker och absolut inte dyra saker. Jag är ingen samlare av gamla grejer, men kort från mina fd elever med föräldrar har jag samlade i en plastficka och tar fram då och då för att titta på och minnas ”mina” elever.

Jag frågade ungarna om de tyckte att ett smycke var en bra idé och Calle svarade: ”Det ska vara ett armband i finaste guld, för det är hon värd, Gunilla. Hon är så bra”. Det blev inte riktigt i finaste guld, men fint var det, och en del av vad det kostade går till Röda Korsets arbete i Nepal med att bygga toaletter och skolor. Vill du hitta ett likadant så finns de hos Edblad.

Skärmavbild 2015-06-02 kl. 11.13.50

Det känns som en bra sommarpresent och jag hoppas att de gillar sina armband. Jag önskar att jag kunde vara med vid skolavslutningarna, men i år går det inte. Jag trodde nog att det skulle vara lite lättare med den saken när jag inte jobbar i skolan längre, men tji fick jag. Tur att bonusgubben Micke är redo att rycka in när jag är på jobb och barnens far inte kan vara i två klassrum samtidigt :).

att coachas eller inte coachas – det är frågan

18 maj, 2015

”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.

Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.

Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.

Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.

I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.

Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.

Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.

 

 

tänk på pingvinpappan!

6 april, 2015

Så brukade jag säga, ganska ofta, med en glimt i ögat till mina elever som jag hade i matte och NO. Jag berättade för dem om pingvinpappan som ruvade sitt ägg i ett par månader medan pingvinmamman var borta för att hämta mat. Inte visste pingivinpappan om hon skulle komma tillbaka, men han stod envist kvar med ägget på fötterna och väntade i ner till -40°C i bitande Antarktisvind. I bästa fall kom pingvinmamman tillbaka med mat och tog över vårdnaden av pingvinungen så att han också kunde få lite mat och överleva.

När ungdomarna i skolan tyckte det var lite tungt med uppgifter, läxor och prov så brukade jag påminna om pingvinpappan. Som den där analogin med ”ät upp din mat – tänk på barnen i Afrika”, som alla vet inte funkar :).

Men på något vis verkar pingvinpappan åtminstone gett avtryck för när en av mina mentorsgrupper slutade nian hade de köpt en kejsarpingvin i naturlig storlek till mig att gosa med. Pingvinen finns kvar och pryder sin plats på Rufsiga Rundan och påminner mig om ”mina” ungdomar. 

Jag kom att tänka på historien om pingvinpappan när jag från sjuksoffan hittade ett par program på svtplay som beskrev pingvinernas liv på ett alldeles charmerande sätt med kameror monterade i pingvindummies. Jag skrattade högt och fällde en liten tår när en pytteliten fluffig kejsarpingvin gick vilse och frös ihjäl. Och just idag saknar jag ungarna i skolan extra mycket. 

  

Foto: http://laogephoto.deviantart.com CC BY-ND 3.0

framåt med tillbakablick

8 december, 2014

Kan_inte_klaga_p__dagens_kontor_och_inte_heller_dagens_s_llskap____ateaskolaFörra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.

Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.

Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.

Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.

Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.

I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.

Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.

verktygslåda goes skattkista

28 november, 2014

I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.

Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.

Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.

En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.

Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.

Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.

Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.

anna

flis padda

erik flis

flis blädderblock

 

Jorden runt på 80 dagar…

11 september, 2014

… eller från Bryssel till Nordmaling på en eftermiddag.
I går var jag i Bryssel och deltog i en tvådagars workshop hos Microsoft med rubrik ”Design and Deployment Workshop” och där syftet var att bli klokare tillsammans med skolmänniskor från olika delar av västeuropa i hur ledarskapet hos skolledare behöver förändras och förstärkas i en allt mer tekniktät värld. När lärares ledarskap är en förutsättning för gott lärande och när det är möjligt att göra sådant vi inte kunnat göra förut och på ett nytt sätt som motiverar och stimulerar.

I dag sitter jag och äter frukost på anrika Levar hotell i Nordmaling en bit från Umeå. Det gick alltså att ta sig från Brussel till Nordmaling på en eftermiddag.
Här ska jag och Sandra ta hand om en grupp lärare som ska bli kollegahandledare. Vi kommer att träffa dem under fyra dagar totalt. Två dagar nu, och två dagar i december.
Kollegialt lärande är det bästa lärandet. Nu ska vi göra vårt allra bästa för att skapa förutsättningar för det i Nordmaling, Gräsmyr och Levar.
Vi har fantastiska förutsättningar i och med att alla rektorer och skolchefen i Nordmaling går vår ”Förändringsledning i Skola” och vi har tillsammans med dem kunnat kratta manegen för form och innehåll som gagnar Nordmalings lärare.

Såhär nöjda var vi när vi lyckats hinna med kärran från Bromma till Umeå med minsta möjliga marginal och bara handbagage för fyra dagar. En liten guldmedalj tycker jag att vi förtjänar. Bilden har jag snott från @sandrawissting med hennes goda minne 🙂

IMG_0768.PNG

Utmaningar på många sätt

9 september, 2014

Ingen som vistas i sociala medier kan väl ha undgått att träffa på #alsicebucketchallenge – en ”lek” där man utmanar sina vänner att hälla en hink iskallt vatten över sig för att uppmärksamma sjukdomen ALS och uppmuntra människor att donera pengar till forskning. Utmaningen har bl.a. resulterat i en överväldigande mängd pengar då många kändisar antagit utmaningen och skickat den vidare till välbeställda polare.
Det visar kraften i sociala medier och hur många man kan nå med sitt budskap och jag tycker att ändamålet är grymt.
Utmaningen har krupit ner i åldrarna och många barn och ungdomar leker också leken, ofta utan att förstå huvudsyftet med utmaningen. Det blir ett sätt att leka publikt och just att hälla vatten över sig är rätt harmlöst.

Jag blev glad när jag såg att min unge hade svarat på utmaningen från en kompis med ”varför? Du vet väl att det är meningen att man ska skänka pengar också?” Glädjande nog visste kompisen det. Att ifrågasätta en utmaning på ett sjysst sätt och kunna bestämma själv om man vill eller inte vill anta den är inte självklart och enkelt för unga (och kanske inte heller för vuxna ibland). Jag bävar för när det inte är iskallt vatten det rör sig om längre utan alkohol, droger eller ”hyss” mot kompisar som inte är ok. Undrar om ungen kommer att kunna ifrågasätta grupptryck och utmaningar då?

Samma unge hade kunnat redogöra för sambandet mellan skatter och välfärd i vård, omsorg och skola berättade läraren häromdagen. Det är häftigt tycker jag.

Måtte vi klara av att hålla igång diskussionerna vid köksbordet och prata värderingar och val även när medellängden ökar i familjen.

Jag följer ett knippe av mina barns kompisar på instagram, videofyme och i andra kanaler. Lite sådär på avstånd för att jag är nyfiken och gärna fångar upp vad som händer för att plocka upp trådarna i samtal med dem. Jag provar gärna att snapchatta med dem för att kunna kommunicera och prata om för- och nackdelar med just det forumet. Sommarpratet med PewDiePie var ett av de bästa därför att jag lärde mig grymt mycket om spelindustrin och youtube som fenomen. Jag vill att diskussionerna ska vara utan pekpinnar och att åsikterna ska vara många och spretiga. Och jag skulle önska att ungarnas lärare fanns i några sociala medier där eleverna finns för att kunna föra diskussionerna om värderingar där det passar i skolans uppdrag om värdegrund och demokrati.

För hur ska man annars kunna diskutera viktiga saker om man inte känner sig bekväm med forum där barn och ungdomar finns? En bekant som jobbar i skolan sa häromdagen ”Ja, det där instagram håller mina barn också på med och det får dom, bara dom inte lägger ut grejer på youtube.” Det gav mig små kalla kårar efter ryggraden och det sämsta är att det är alldeles för många som vet alldeles för lite om barns och ungdomars vanor (och ovanor) på webben.

 

holy crap

16 april, 2014

När jag vaknade i morse upptäckte jag att det fanns ett STAVFEL i min bloggtext från i går. Jag avskyr stavfel. Det här var ett löjligt skrivfel och en bokstav som saknades i all hast. Usch.
Jag tycker i tillägg särskilt illa om särskrivningar. En text förlorar i värde för mig när det finns språkliga defekter i den. Lite halv-slang och olika stil på språk och texter tycker jag om och hakar inte upp mig på ofullständiga meningar.
Det är ganska ofta som det kommer texter från barnens skola som ser tokiga ut, både i mejl och på papper. Senast hade sonen med sig ett informationsblad från fritids om en aktivitet senare i vår där det bl.a. står att ”Kommer man hela vägen till semifinal blir matcherna att bli något längre.” Det liksom förtar ett professionellt intryck som jag skulle önska att både skola och fritids skulle ge. Jag vet mycket väl att det är ett slarvfel, precis som mitt i min bloggtext, men nog sjutton skulle man kunna begära att det som skickas ut till ungefär 800 föräldrar kan läsas igenom av åtminstone två par ögon innan det printas och stoppas ner i ryggsäckarna hos barnen? Dessutom kan jag tycka att det inte skulle printas över huvud taget, utan mejlas eller läggas i ett forum på webben som föräldrar kommer åt.

I höstas kom en informationslapp om ”Nobel pris tagare” och en uppsatstävling i samband med nobelprisfestligheterna. Lite väl iögonfallande tyckte jag då som nu.

Själv är jag rätt lyckligt lottad som har kollegor på jobbet som är lika sjukt upptagna av att undvika stavfel och särskrivningar som jag. Den imaginära rödpennan svävar ständigt över våra huvuden i det höga taket vi har, både på kontoret och virtuellt. ”Högt i tak” är för övrigt tvåa på listan över arbetslivsfloskler. Vill du läsa hela listan så finns den här. Jag har dessutom en man här hemma som har en journalistbakgrund och gärna bistår i språkdjungeln.

Köksbordet är riggat här på Rufsiga Rundan för idag passar det bäst att tänka i fred. I eftermiddag ska jag och en bunt bloggare fira halvtid av #blogg100. Det ser jag fram emot. Det är inte riktigt nummer 50, utan exakt det 47:e som publiceras vid köksfönstret en rätt så tidig morgon med solen utanför.