Category Archives: skola
resultat skapas av människor
Min dotter har intervjuat mig om ledarskap i kväll. Det blev en tre minuter lång film som ska användas bland hennes lärare på en studiedag där bl.a. arbetsro kommer att diskuteras. Det är flera föräldrar som fått tillfälle att dela med sig av hur de tycker att en god ledare är och agerar. Eleverna kommer att definiera gott ledarskap hos lärare och i en mycket charmig sketch som utspelar sig i kemilabbet skapar de den optimala läraren med ett brak.
Jag skulle förstås kunna prata mycket längre om delaktighet, ansvar och relationer för att kunna skapa goda resultat. Det där med passion, glädje och meningsfullhet fick jag med i mycket kort version. Att skapa trygghet genom att visa respekt och kommunicera med tydlighet klämde jag också in.
Indea som vi jobbar med i vår ledarskapsutbildning har orden ”resultat skapas av människor” på sin vägg på kontoret i Gamla Stan. Det kan jag skriva under på och tror att det är precis på det sättet. Då spelar det ingen roll hur unga, gamla, långa eller korta människorna är man jobbar tillsammans med.
Jag hoppas att jag kommer att få någon slags återkoppling på hur just det här resultatet ter sig om ett tag. Hur som helst tycker jag att det är spännande att de involverar eleverna i arbetet.
Det här var nummer 26/100 i #blogg100
olika perspektiv
Jag hade under morgonen samtal som handlade om perspektiv. Det började med att snön föll rätt ymnigt i Kiruna där jag traskade mot stadshuset med mössan nerdragen så långt ner som möjligt. När jag kom fram konstaterade jag att våren visst tagit en paus. Jamen, det här är ju vår, menade Kiruna-bon jag pratade med. Och jo – det är det ju. I Kiruna. Men inte för en nollåtta.
När vi sedan pratade om förutsättningar för elever och hur de är beroende av var men bor och hur det går att använda teknik för att kunna åstadkomma upplevelser som kommer så nära som möjligt den ”riktiga” så blev det återigen en fråga om perspektiv. I Kiruna finns ju andra förutsättningar för museibesök än för barn och ungdomar i Stockholmsområdet. Min unge som är 11 var i veckan på besök i Livrustkammaren och tyckte lite nonchalant att det var tråkigt. Jag blir lite upprörd och tycker att hon är lite otacksam och hade hoppats att hon skulle sett besöket som en rolig och lärorik aktivitet. Som om hon automatiskt ska förstå att hon är lyckligt lottad som får möjlighet att uppleva det Stockholm har att bjuda på och att det är lättillgängligt som tusan.
Det blir lite som när jag växte upp och fick höra att jag skulle tänka på barnen i Afrika när jag inte gillade maten och ville äta upp…
Under en paus pratade vi om livsvillkor i Marocko, Indien och Rumänien i jämförelse med hur vi har det i Sverige. Det är sannerligen olika perspektiv och tillförde något till besöket i Kiruna som inte hade särskilt mycket alls att göra med skola, ikt, kartläggning av innovativa undervisningsmetoder. Ändå tacksamt och tänkvärt.
Det här var nummer 13 av inläggen i #blogg100
Trubbel i paradiset
Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.
M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.
När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.
Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.
skogsrån eller pedofiler i appar?
Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.
Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.
Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.
Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?
Det här är det fjärde inlägget i #blogg100
rätt fart med rätt riktning på rektorsprogrammet
Computer Sweden fortsätter sin artikelserie om it i skolan. I dag handlar det om bristen på it i lärarutbildningen. Det är vilda västern när det gäller hur mycket, och på vilket sätt it används av lärarstudenterna. Elza Dunkels (docent i pedagogiskt arbetevid Umeå universitet) hävdar att autonomin är ett problem och tror att det hänger på om det finns engagerade personer. Eva Mårell-Olsson (universitetslektor vid Umeå universitet) konstaterar att i Umeå får lärarstudenterna nästan ingen it över huvud taget i utbildningen. Du kan läsa hela artikeln här.
Nej, man behöver ju inte vara raketforskare för att begripa hur svårt det blir för nyutexaminerade lärare när de kommer ut i verkligheten och förväntas använda digitala verktyg och webbresurser tillsammans med sina elever.
Vem ska kräva att de nya lärarna ska kunna undervisa på ett tidsenligt sätt, då? Ja, det måste ju vara rektorerna – eller hur? Det är ju de som är arbetsgivarna och som vet vilka resurser de behöver i sin skola. Och hur ofta tror du att rektorerna frågar efter ikt-kompetens vid intervjuer? Och på vilket sätt?
Några gör det. Och några kan ställa de relevanta frågorna, d.v.s. fråga på vilket sätt och hur kandidaten arbetar med innovativa undervisningsmetoder som kräver ikt.
Många gör det inte. För att de inte kan.
De vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om det för att kunna ställa de kluriga frågorna. I skolverkets publikation ”It-användning och it-kompetens i skolan” konstaterar man att ”En tredjedel av rektorerna anser inte att de har tillräcklig it-kompetens för att leda skolans it-strategiska arbete, att utveckla användningen av it i undervisningen eller att hantera frågor om lag och rätt.”
Det är ju inte klokt. Tänk om en tredjedel av rektorerna skulle säga att man inte kunde tillräckligt om elevhälsa för att kunna leda arbetet i den delen av sitt uppdrag?
Då borde ju rektorsprogrammet kunna vara räddningen, eller hur? Men rektorsprogrammet är ett skämt vad gäller it-användning och har (på SU) inget som helst fokus på att (sam-)arbeta med digitala verktyg. Det är antagligen lika spretigt när man jämför rektorsprogrammets olika lärosäten som när man jämför lärarutbildningen. Jag kan bara ha en åsikt om Stockholms universitet, men det strömmar igenom ett stort antal skolledare som skulle ha nytta av att använda ikt i sin egen vardag och studiesituation för att kunna skapa förutsättningar för eleverna vi har i skolan.
Rektorsprogrammet är obligatoriskt att genomgå för skolledare. Det är en fantastisk plattform och forum för att kvalitetssäkra en del av svensk skola och ett sätt att skapa förutsättningar för elevernas möjligheter till tidsenligt lärande. Man skulle kunna leka med metaforer och likna rektorsprogrammet vid en skepparexamen. Att inte inkludera ikt i rektorsprogrammet är lika illa som att strunta i navigeringsfärdigheterna i skepparkursen. Programansvariga för rektorsprogrammet borde se till att det finns de allra bästa förutsättningar för att navigera mellan skär och grund.
Eleverna förtjänar en skuta som går åt rätt håll och med rätt fart.
Det här var inlägg 3 i #blogg100
Delfiner som engagerar
Av en händelse råkade jag se på Nyhetsmorgon i morse där tre modiga 11-åriga ungdomar från Fajansskolan i Falkenberg berättade om hur de skrivit brev till Japanska ambassadören eftersom de tycker illa om jakten på delfiner och hur den går till. I inslaget som jag såg berättade de också hur de ville nå ut till flera och bilda opinion och hur de hade funnit den lösning som de trodde skulle fungera bäst. Facebooksida gick bort, eftersom det finns en 13-årsgräns och de valde blogg istället. Jag har inte hittat bloggen ännu, men skulle gärna läsa den.
Det finns flera saker som jag gillar med det Clara, Linnéa och Adam gör.
De engagerar sig i riktiga problem och har en beundransvärd vilja att göra något åt dem. De använder bloggen som verktyg för att nå ut till många och bilda opinion mot något som engagerar. De samarbetar och gör saker tillsammans. Det verkar helt enkelt som att deras lärare i skolan har stått bakom och hjälpt dem i deras samhällsengagemang i en fråga som motiverar till lärande. Det är faktiskt så jag ryser av välbehag.
För inte alls så länge sedan mötte jag en helt annan attityd i ett möte med en representant från en kommun. ”Blogga?? – nej, det kan vi inte hålla på med, för alla aktiviteter måste ske på vår lärplattform. Och dessutom måste man ansöka om tillstånd av förvaltningschefen.” Man kan ju säga att mina argument för att t.ex. rektorer kan utveckla sig genom att – just blogga – föll extremt platt till marken. Och det faktum att en väldigt stor del av, framförallt flickor och unga kvinnor, använder blogg som ett uttrycksmedel fick heller inget genomslag just den gången. Jag gnisslar tänder lite grand och tänker att eleverna där går miste om minst ett sätt som skulle kunna göra skolan engagerande och motiverande. Jag tror att det beror på okunskap som har sitt ursprung i en ”jag-orkar-inte-vara-nyfiken-mentalitet”.
Det är många lärare som använder bloggande/webpublicering som ett verktyg för lärande och gör elevernas utveckling synlig. Jag önskar bara att det vore fler.
Eleverna från Fajansskolan var ett sån’t lysande exempel på hur det kan gå till och hur motiverade och engagerade eleverna kan bli. Hoppas att flera kan lära av dem.
Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?
Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.
Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.
Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.
Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.
Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?
I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.
#ateabett2014
Länkar nedan till Ateas Landslagsblogg som innehåller en sammanfattning av innehållet i vår BETT-resa.
Skrivet av undertecknad och kollegorna på Atea Skola.
http://blogg.atea.se/post/ateabett2014.aspx
Två flugor på smällen i London
Om någon vecka kliver mina kollegor Patrik, Lisbeth, Sandra och jag ombord på planen som tar oss till London. Vi passar på att göra en kombo av att ta med oss nästan 300 gäster på en resa i samband med BETT-mässan och att bli ännu bättre på att utbilda kollegahandledare.
Vi kommer att få ha Les Foltos för oss själva i tre dagar där kollaboration, handledning och IKT kommer att vara i fokus. I höstas gick det att lägga vantarna på Foltos rykande färska bok ”Peer Coaching – unlocking the power of collaboration” och jag fick frågan om den var läsvärd. Nu när jag läst den och den ser sådär hälsosamt tummad och märkt med små klisterlappar och klotter kan jag svara att den definitivt är det.
Inte minst för skolledare som planerar och organiserar för kompetensutveckling av lärarna i skolan. För att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt av att satsa på kompetensutveckling menar Foltos att aktiviteter ska vara
- präglade av och inriktade på samarbete
- intensiva och långsiktiga
- relevanta och kopplade till elevernas lärandeaktiviteter
vilket gör kollegahandledning till en extremt effektiv metod för lärares lärande. I Norrtälje har 90 grundskolepedagoger blivit kollegahandledare under 2013 och jag är nöjd över att processgruppen (där jag tidigare fanns med) fattade beslutet att satsa resurser på det. Jag har sett prov på att det fungerar, men jag önskar också att jag hade haft lite mer kunskap och insikt i flera av de ”nycklar” som är framgångsfaktorer redan som rektor på Rådmansö skola. Då hade jag lagt tjänstefördelningen lite annorlunda för att bättre främja samarbetet mellan de lärarna som skulle jobba tillsammans. Just för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och hållbart lärande som i slutändan gagnar eleverna.
Läs gärna boken, du som är nyfiken – det är väl investerad tid. Och om du letar efter någon som kan utbilda kollegahandledare så är det en av de roligaste sakerna jag vet och gör det gärna. I Upplands Bro har vi startat med ett härligt gäng som garanterat kommer att göra skillnad i kollegiet.
Andra delen av veckan i London blir ett sprakande fyrverkeri av BETT-mässa, skolbesök och ett seminarieprogram som andas skolutveckling med fokus på IKT. Hela vårt program finns här. Vi har med oss vansinnigt duktiga människor som kommer att kunna tillföra erfarenheter till de som vill lyssna. Lärare, rektorer, sociala medieexperter, app-kreatörer och sist men inte minst en skarp elev som vill dela med sig.
Jag och Tord från INDEA kommer att leda en workshop för de som på förhand anmält intresse, som vi tror kommer att ge mersmak på vårt ledarförändringsprogram. FLIS, som vi brukar kalla utbildningen, är också en långsiktig satsning på rektorers och förskolechefers möjligheter att leda i förändring, något som är en tuff och nödvändig utmaning. Jag tror ju alldeles bestämt att chefen behöver leda som han/hon lär. Släng pappersbuntarna och börja jobba som du förväntar dig att dina lärare ska jobba. Att lägga allt ansvar för IKT på någon annan är lika illa som att påstå att man inte behöver känna till och veta hur läroplanen funkar.
Om ett par veckor följer en uppdatering av hur det blev och vad som hände i London. Risken är att det blogginlägget blir ännu längre än det här :).
På spaning!
För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.
Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.
Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.
Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.
Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?
