Show MenuHide Menu

Tag: förälder

sweden speaking!

12 april, 2016
IMG_0474

The Swedish number

För några dagar sedan kom ”the Swedish number” till genom Svenska Turistföreningen. Det är ett nummer som vem som helst ute i världen kan ringa till och få prata med ”a random Swede”. Förutsatt att svenskar registrerat sig som ambassadöret för numret och är villiga att svara när det ringer en okänd människa, förstås. Jag tror att det är många svenskar som har gjort det, för det tog ett tag innan min registrering gick igenom tidigare idag. För 250 år sedan stiftades en lag för att utplåna censur och främja yttrandefrihet i Sverige. Vi var tydligen först i världen med en sådan lag. Svenska turistföreningen uppmärksammar lagen genom den här aktiviteten och jag låter gärna uppmärksamhetens ljus glittra lite extra på dem för det.

Och boom – så ringde det en 16-årig flicka från Kina till mig som var nyfiken på Sverige. Vi pratade nog i en kvart och jag var ju minst lika nyfiken på Kina som hon var på Sverige. Hon hade snappat upp numret på kinesiska varianten av facebook och var alldeles fascinerad över att det faktiskt funkade. Vi pratade om Pewdiepie, midnattssol, Canada och plugg i en salig röra. Väldigt osammanhängande och väldigt roligt. Hon hade nog önskat att få prata med en yngre svensk och jag råkade ju ha ett par stycken hemma. Lämnade luren till Maya, 13 år, som helt överrumplad, men hur elegant som helst konverserade artigt på engelska med flickan. Visst vet jag att Maya läser massor av böcker på engelska, men jag hade faktiskt inte hört henne prata engelska med någon annan sedan vi var i Florida hos morfar för några år sedan. Jag blev både överraskad och imponerad av hur det lät och hur hon lyckades göra sig förstådd. Just att det var en kinesisk flicka var lite paradoxalt och roligt med tanke på yttrandefrihet och censurlag.

Prova att vara ”a random Swede” – jag rekommenderar det verkligen! Läs mer på www.theswedishnumber.com och skaffa appen där du kan registrera dig och bestämma om du är tillgänglig eller inte. I morgon ska jag köra bil en del och då ska jag svara igen när det ringer. Är dödligt nyfiken på vem det kan vara den här gången 🙂

situationsanpassat lärande

4 februari, 2016

IMG_0433I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.

Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.

Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).

Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.

Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.

Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.

Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.

programmera mera

11 december, 2015

IMG_0319Igår tog jag chansen att hålla en lektion i 5C. Har funderat mycket över det här med programmering och läroplaner och hur jag inte vill att det där datalogiska tänkandet ska bli en parallellgren till alla andra ämnen i skolan. Jag ville gärna lära mig mer om hur det går att praktiskt integrera programmering i skolan och erbjöd mig att hålla lektion i sonens klass. Då måste jag ju helt enkelt göra det bra, annars fattar ju vilken dåre som helst att jag är körd som mamma…

Jag skissade på ett lektionsupplägg i geometri – vinklar och geometriska figurer fick bli temat och sedan planerade jag stationssystem med olika uppgifter med varierande svårighetsgrad. Dessutom tog jag hjälp av olika expertkompetenser. Kollegan Sandra (som alltid hjälper till och är bollplank, inte bara när det gäller lektionsplanering i femman…), sonen Calle, Calles kompis Max och lärare Gunilla tog också varsin station.

Vi undersökte storlekar på vinklar, sträckor, hastigheter och fick robotarna att gå på olika sätt i olika banor. Vi uppskattade hur långa sträckorna var genom att jämföra med egen längd och funderade över rimlighet.

Dash, Sphero och Ollie hjälpte till. Vi använde apparna Tickle, Lightbot Hour och Draw & Drive.

Sandra programmerade eleverna i en dans innan vi började styra robotarna och roligt hade vi hela tiden. 5C:s lågstadielärare kom förbi och var med och dansade och tittade nyfiket på vad vi gjorde.

Vi avslutade med en Kahoot om geometri och lite SO också.

Det blev en så’n där eftermiddag som gjorde att jag längtade tillbaka till skolan och vill göra fler, liknande nerslag i verkligheten.

Själv lärde jag mig massor, och satte ihop bilder och filmer i ett klipp som jag delar med elevernas föräldrar så att de också ska få se. Skulle gärna se mer av vad de gör i plugget och tänker att det får bli mitt bidrag och förhoppningsvis lite inspiration.

 

rekrytera mera!

3 december, 2015

FIMG_0882ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.

Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.

Och vad tycker föräldrarna då?

Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.

Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.

Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).

 

ett armband i finaste guld

2 juni, 2015

I går fixade jag avslutningspresenter till ungarnas mentorer/klassföreståndare som tack för läsåret. Inte för att jag måste, utan för att jag vill och kan. Calle slutar fyran och Maya sexan och har båda haft mentorer som är lätta att samarbeta med och engagerade i ungarnas väl och ve. Det känns roligt att kunna göra något extra och tacka för ett gott jobb. Jag minns att det var väldigt roligt att få ett särskilt tack från föräldrar och familjer när jag själv jobbade som lärare. Det behövde verkligen inte vara saker och absolut inte dyra saker. Jag är ingen samlare av gamla grejer, men kort från mina fd elever med föräldrar har jag samlade i en plastficka och tar fram då och då för att titta på och minnas ”mina” elever.

Jag frågade ungarna om de tyckte att ett smycke var en bra idé och Calle svarade: ”Det ska vara ett armband i finaste guld, för det är hon värd, Gunilla. Hon är så bra”. Det blev inte riktigt i finaste guld, men fint var det, och en del av vad det kostade går till Röda Korsets arbete i Nepal med att bygga toaletter och skolor. Vill du hitta ett likadant så finns de hos Edblad.

Skärmavbild 2015-06-02 kl. 11.13.50

Det känns som en bra sommarpresent och jag hoppas att de gillar sina armband. Jag önskar att jag kunde vara med vid skolavslutningarna, men i år går det inte. Jag trodde nog att det skulle vara lite lättare med den saken när jag inte jobbar i skolan längre, men tji fick jag. Tur att bonusgubben Micke är redo att rycka in när jag är på jobb och barnens far inte kan vara i två klassrum samtidigt :).

maxad lördag

9 maj, 2015

Egentligen ligger ett inlägg med ett annat tema och gror, men det får vänta lite till. Har haft det stora nöjet att njuta av Calles fotbollsmatch i S:t Erikscupen mot Djursholm på förmiddagen och Mayas dansshow på eftermiddagen som en grand final på terminens showdans på Danshuset i Åkersberga.

Just fotbollsmatcherna är liiite mer frekventa än dansshowerna, men det gick bra att få med både och i dag. Extra roligt var att pappa med fru kunde vara med att titta. Det är roligt att se att träning ger resultat och jag tillhör de som tror att övning betyder mer än talang. Med det inte sagt att ungarna saknar talang, men jag ser ju hur deras passion och engagemang gör att de utvecklas och blir bättre och bättre. Om du är nyfiken på det där med fixed vs. growth mindset så är det spännande att läsa Carol Dweck, (The New Psychology of Success) eller kanske Daniel Coyle (The Talent Code) på temat.

Att få kila emellan med en springtur i vårgrönska och ett yogapass efter det innan middag satt helt rätt. Det är så vackert ute så att det gör ont i kroppen. Lite mer definierat lär det göra ont i kroppen i morgon när träningsvärken ger sig till känna. Försökte mig på den avancerade nivån på yogapasset idag, men det var faktiskt lite väl optimistiskt. Nej, jag kan inte stå i brygga med det ena benet i luften i 40 sekunder. Än. Kanske när jag övat i typ ett par hundra år till ;)? Skönt är det i alla fall och varje gång jag yogar så undrar jag varför jag inte gör det varje dag.

Avslutar dagen med grillad värmlandsälg, kantarellstuvning, mangosalsa och jordärtskockspuré. Den älgen hade inte dött i onödan.

IMG_5597

ÅBK Blå – Djursholm P04

Danshusets dansshow -hela ensemblen tar emot applåder och hurrarop.

Danshusets dansshow -hela ensemblen tar emot applåder och hurrarop.

kvälls-feedback

13 januari, 2015

Jag har jobbat ganska hårt med att motivera min 10-åriga son att läsa böcker och nu verkar Harry Potter ha trollat sig in i den lilla kroppen. Äntligen! Nu på kvällen ville Calle till och med läsa högt för mig och jag lyssnade och njöt i fulla drag. Frågade om jag också fick läsa en bit högt för honom och det beviljades. Jag gillar ju att läsa och blev glad över att få läsa en hel halv sida 🙂

Efter att jag läst den halva sidan säger Calle:

”Det var bra läst mamma, men får jag säga hur du kan bli ännu bättre?”

Jisses. Jag blev lite paff över på vilket sätt han levererade sin feedback. 1) kontrollerade om den var önskad 2) Varsamt talade om att det nog skulle vara roligare att lyssna om jag läste lite långsammare.

I morgon får jag höra efter hur han vet vilka förutsättningar som krävs för att feedback blir effektiv. Han är klok den där lilla Kråkan.

Utmaningar på många sätt

9 september, 2014

Ingen som vistas i sociala medier kan väl ha undgått att träffa på #alsicebucketchallenge – en ”lek” där man utmanar sina vänner att hälla en hink iskallt vatten över sig för att uppmärksamma sjukdomen ALS och uppmuntra människor att donera pengar till forskning. Utmaningen har bl.a. resulterat i en överväldigande mängd pengar då många kändisar antagit utmaningen och skickat den vidare till välbeställda polare.
Det visar kraften i sociala medier och hur många man kan nå med sitt budskap och jag tycker att ändamålet är grymt.
Utmaningen har krupit ner i åldrarna och många barn och ungdomar leker också leken, ofta utan att förstå huvudsyftet med utmaningen. Det blir ett sätt att leka publikt och just att hälla vatten över sig är rätt harmlöst.

Jag blev glad när jag såg att min unge hade svarat på utmaningen från en kompis med ”varför? Du vet väl att det är meningen att man ska skänka pengar också?” Glädjande nog visste kompisen det. Att ifrågasätta en utmaning på ett sjysst sätt och kunna bestämma själv om man vill eller inte vill anta den är inte självklart och enkelt för unga (och kanske inte heller för vuxna ibland). Jag bävar för när det inte är iskallt vatten det rör sig om längre utan alkohol, droger eller ”hyss” mot kompisar som inte är ok. Undrar om ungen kommer att kunna ifrågasätta grupptryck och utmaningar då?

Samma unge hade kunnat redogöra för sambandet mellan skatter och välfärd i vård, omsorg och skola berättade läraren häromdagen. Det är häftigt tycker jag.

Måtte vi klara av att hålla igång diskussionerna vid köksbordet och prata värderingar och val även när medellängden ökar i familjen.

Jag följer ett knippe av mina barns kompisar på instagram, videofyme och i andra kanaler. Lite sådär på avstånd för att jag är nyfiken och gärna fångar upp vad som händer för att plocka upp trådarna i samtal med dem. Jag provar gärna att snapchatta med dem för att kunna kommunicera och prata om för- och nackdelar med just det forumet. Sommarpratet med PewDiePie var ett av de bästa därför att jag lärde mig grymt mycket om spelindustrin och youtube som fenomen. Jag vill att diskussionerna ska vara utan pekpinnar och att åsikterna ska vara många och spretiga. Och jag skulle önska att ungarnas lärare fanns i några sociala medier där eleverna finns för att kunna föra diskussionerna om värderingar där det passar i skolans uppdrag om värdegrund och demokrati.

För hur ska man annars kunna diskutera viktiga saker om man inte känner sig bekväm med forum där barn och ungdomar finns? En bekant som jobbar i skolan sa häromdagen ”Ja, det där instagram håller mina barn också på med och det får dom, bara dom inte lägger ut grejer på youtube.” Det gav mig små kalla kårar efter ryggraden och det sämsta är att det är alldeles för många som vet alldeles för lite om barns och ungdomars vanor (och ovanor) på webben.

 

greatness isn’t born, it’s grown

21 april, 2014

Den_h_r_blir_sp_nnande._B_de_i_kontext_skola_och_fotboll.__l_rande

Det är undertiteln på Daniel Coyle’s ”The Talent Code”. Han förklarar varför övning ger färdighet och hur det går att se på nervbanornas myelinlager vilka nervbanor som är snabbare och bättre än andra. Det finns ett klart samband mellan myelinets tjocklek och nervimpulsernas hastighet. Det bästa är att tjockleken på myelinet går att påverka eftersom de nervbanor man tränar genererar mer myelin.

Jag funderade över detta i samband med en fotbollsmatch i dag mellan ÅBK04 och Bollstanäs när det var extremt tydligt vilket lag som tränat mest teknik och följdaktligen hade tjockast myelinlager runt dribbelnerverna. Det blev 17-1 och Kråkan satte ett hat-trick någonstans i mitten. Jag tyckte faktiskt synd om motståndarlaget och tyckte nog att en halvlek hade räckt.

Grabbarna har tränat hela vintern – mycket teknik och en del taktik. De vet var de har varandra och har ett grymt passningsspel. De kan slå lagom hårda passningar och har kontroll på boll och kropp. De tycker att det är roligt att träna och myelinlagren växer så det knakar. Hoppas att de tycker att det är roligt länge till och att tränarna lyckas motivera dem minst lika bra i framtiden. Läs gärna ”The Talent Code” – den är en hjälp på vägen för att förstå fysiska inlärningsmekanismer. Motivationen att träna alla nerver och nervbanor ihärdigt får man läsa om i andra böcker.

Det här var det 52:a inlägget i #blogg100.

fotbollsfest

6 april, 2014

bildI går spelade ÅBK P-04 Gul cup på Råstasjöns IP. Friends arena låg ett stenkast bort och grabbarna kastade lystna blickar åt det hållet. Det gula laget var lite kort om folk och Calle och ett par kompisar från det blå laget ville gärna vara med. Det bar sig inte bättre än att de gick till slutspel i dag. Jag uppskattade att det inte var någon väntetid mellan matcherna för det blåste som sjutton och ull-långkalsongerna var givna precis som mössa och vantar.
Det gick tillräckligt bra för att bärga silverbucklan och pôjkera var glada.
Calles ”ordinarie” lag spelade derby-tränngsmatch mot IFK Österåker prick 40 minuter efter slutsignal i Solna. Jag frågade Kråkan på väg mot Österåker om han ville spela matchen och han svarade ”självklart – vad trodde du? Så här mycket fotboll skulle det vara varje helg”.

Han får verkligen aldrig nog.

Passionen, glädjen och ihärdigheten är fantastisk att se. Jag vill vara den sortens förälder som stöttar utan att pressa och uppmuntrar utan att kräva. Jag vill vara den sorten som hejar utan att lägga mig i tränarnas coachning och bidrar till att alla föräldrar som hänger runt fotbollsplanen tycker att de känner sig välkomna oavsett vilket lag som spelar mot vilket och vilka grabbar som spelar i vilket lag.

I år har de växt ifrån Lilla Europaligan som spelas 500 m hemifrån på 5-mannaplan och det är dags för S:t Erikscupen. Det ska bli spännande att se hur det blir. De har ju redan spelat träningsmatcher och en del cuper för 03:or på 7-mannaplan och ska väl inte vara helt vilsna.

Hoppas att Kråkan tycker att det är lika kul med fotboll länge till.

Det här var nummer 37 i utmaningen #blogg100 och det kom till och med nästan mitt på dagen och inte sent på kvällen 🙂