Show MenuHide Menu

propagandapaddling

3 augusti, 2016

Titeln på inlägget myntades tidigt i somras och känns givet.

I år har vi lyckats få ihop många fler dagar på vattnet än vi fick förra sommaren och vi har paddlat både med och utan barn.

För ett par veckor sen stack vi ut till Horisont kajak på Norråva och hyrde en Necky K2:a till Maya och hennes kompis Alma och en Necky Eliza till Calle. Det finns en farkost för varje behov på Horisont, den saken är säker. Har hört ryktas om att det till och med går att hyra canadensare 😉

Tjejerna är 14 år och kom väldigt väl överens i varsin sittbrunn. Calle är 12 och hanterar både båt och paddel som om han aldrig gjort annat. Det blåste rätt rejält på väg ut mot Västerholmen och för säkerhets skull kopplade Micke och jag på en bogserlina på varsin båt – bara för att inte riskera att dom skulle blåsa bort. Paddla framåt fick dom göra själva 🙂

IMG_7562

Det tog någon timme att komma fram till slutdestination och vi satte upp tälten på en gång. Skönt häng på klipporna med grillad korv till middag. Vi for hemåt vid lunchtid och sjön hade lugnat ner sig betydligt. Bleke och sol gjorde turen behaglig. Ett ordentligt vattenkrig utanför Trollholmarna blev det också. Det kan ha varit jag som började, hehe…

Några dagar senare for Micke och jag norrut, tog bilfärjan från Öregrund över till Gräsö och petade ner kajakerna i vattnet. Vilken märklig skärgård! Grunt som tusan, vilket gjorde att inga andra än paddlare kom fram, och inte mer än ett par stycket kajakare såg vi på tre dagar heller. Lätt som en plätt att hitta fantastisk tältplats varje kväll var det också.

IMG_4664

Mysiga kobbar och skär att leka mellan och jag lovar att vi såg alla nyanser av blått som går att tänka sig.

IMG_0684

Alla väderappar signalerade regn och åska på sen eftermiddag och vi fick upp tältet innan ovädret började. Det finns få saker som är mysigare än ruskväder på rätt sida av tältduken 🙂

IMG_1420

Det blåste snabbt över och morgonen därpå tog vi en tur till Örskär några kilometer bort och kontrasten mellan skyddad innerskärgård och öppet hav är enorm. Vi hade nästan ingen vind alls och Örskärs fyr visade sig från sin allra vackraste sida.

IMG_1436

Vi klev i land och njöt av en finlunch vid vandrarhemmet. Örskär ligger i höjd med Forsmark och på väg tillbaka mot Gräsö såg vi kärnkraftverken tydligt i horisonten.

Vi hittade en solig klippa att hoppa i land på och dröjde kvar så länge vi kunde innan vi var tvungna att åka tillbaka hemåt.

Nästa tur gick till Gällnö, också från syrran och Horisontkajak på Norråva. En sak kan en ju vara helt säker på – hon kan grejen med bra kaffe 🙂

En fin tur till Gällnö blev det, men Gällnö Bar på en solig dag mitt i sommarsemestern ska vi undvika. Knökfullt med folk och framförallt små hundar som mest är i vägen och helt onödiga eftersom de sällan verkar kunna gå själva. God mat, välsmakande öl och en fenomenal lemonad fanns det i alla fall, men vi gled därifrån rätt snart och hittade en egen liten klippa att kliva i land på.

IMG_1448

Och tänk – vi hann med en tur till Hallonstenarna också!

Fina, fina Hallonstenarna med perfekt tältplats, solig kvällsklippa i väster och lika solig frukostklippa i öster. Och den där hällen som har ett precis rätt dimensionerat veck i berget så att den passar som huvudkudde och blir en sjuhelvetes läsplats. Och som om det inte vore nog med det – ett alldeles välplacerat fotsteg i graniten så att det funkar som språngbräda rakt ut i det ljuvliga bräckta vattnet. Varmt var det och många dopp behövdes.

Jag älskar Skärgårdsstiftelsen som ordnar så att det är möjligt, och till och med lätt att vara ute i Skärgården. Jag tycker att alla som vistas ute i skärgården borde stödja Skärgårdsstiftelsens arbete. Det är en liten gest för att hjälpa till. Vid Östra Lagnö har stiftelsen ställt i ordning parkeringsplatser och det finns en perfekt plats att lägga i kajakerna ungefär 300 meter ifrån parkeringsplatsen. Och är det inte underligt? Det fanns en bil parkerad på en vändplan precis vid iläggsplatsen. Någon som inte orkat gå 300 meter till parkeringsplatsen utan i stället parkerar så att det blir svårt för alla andra att vända. Och gissa vad? Bilen tillhörde två medelålders män som vi mötte när vi kom tillbaka, fullt kapabla att paddla och med det också fullt kapabla att promenera 300 meter.

Jag älskar också allemansrätten. Vem som helst får tälta varsomhelst utom på någons tomt eller på andra få ställen där det är tältningsförbud. Det kan vara ett fågelskyddsområde eller nationalparker. Det enda du behöver göra är att visa hänsyn. Det är så enkelt. Gräv ner skiten (tillräckligt djupt) och ta med dig annat skräp med hem tillbaka. Jag vill inte sitta på en klippa och äta frukost i någon annans gamla äggskal. Jag vill verkligen inte snubbla över någon annans toapapper och jag vill inte se röken av varken flaskor, engångsgrillar eller plastrester.

När jag ändå är i farten så tycker jag att Sjöräddningssällskapet också förtjänar uppmärksamhet. Det är en ideell organisation som finansierar sitt ovärderliga arbete med hjälp av medlemsavgifter, donationer och gåvor. Du behöver inte vara medlem för att få hjälp, men håll med om att det skulle kännas ordentligt mycket bättre att ha betalt medlemsavgiften den dagen du verkligen behöver deras hjälp? 67 kr/månad kostar det. Typ 2 latte på sta’n.

Ta hand om vår skärgård så vi alla kan fortsätta njuta av den. Det gör gott i både kropp och själ att få vara ute, paddla, bo i tält, läsa böcker och äta middag på en klippa.

Take nothing but pictures. Leave nothing but footprints. 

Hallonstenarna

I bästa fall får vi möjlighet att ge oss ut igen, innan isen lägger sig. Håkanskär. Ja, Håkanskär står högst upp på listan just nu.

Bilderna är lite huller om buller tagna av både Micke och mej. Antagligen syns det, antingen på motivet eller kvalitén vem som stått bakom kameran 🙂

on the dark side

30 juni, 2016

Under tre dagar njuter jag av att få gå en utbildning på Berghs och lära mig mer om att bygga varumärken i sociala medier. Det är Deeped och Sarah som jobbar tillsammans i konceptet #socialbydefault som håller i tyglarna. Det är nyttigt att få sitta på andra sidan i skolbänken och jag tror att jag är lite skadad av att vara både lärare och utbildare. 

Ibland kanske mitt fokus hamnar på upplägg och former i tillägg till innehåll och jag får styra över mig själv till rätt plats på fokuskartan. 

Ett par saker hos några av deltagarna som fascinerar och förbryllar mig är

a) bristen på nyfikenhet att använda digitala verktyg

b) brist på (för-)kunskaper 

Om du går en kurs med titeln ”Att bygga varumärken i sociala medier” – borde du då inte ha ett eget Twitterkonto? Instagramkonto? Snapchatkonto? LinkedInkonto? Facebookkonto hade alla… Och är det inte en rimlig förkunskap att veta vad en algoritm är? Och kunna göra en enkel digital presentation av ett case? Det här är bara några av rätt många frågetecken.

Jag begriper mig inte riktigt på den där frågan som kom igår – ”När ska jag hinna med att omvärldsbevaka på arbetstid?” Va? tänkte jag, det gör en väl hela tiden, oavsett plats eller tid på dygnet? Hon som ställde frågan konstaterade idag lite triumferande att hon hade lagt in en halvtimme i kalendern för omvärldsbevakning varje vecka från och med i augusti efter semestern. EN HALVTIMME I VECKAN PÅ EN BESTÄMD TID?? Då är det nog ingen risk att hennes digitala kompetens kommer öka ens pyttelite, tror jag. 

Och varför får vi kursmaterial på papper? Det är jättekonstigt. 

Nog har jag fått med mig tankar och idéer som är kalasbra att realisera och pröva, men jag trodde att nivån på innehållet i utbildningen skulle vara mer komplex och utmanande än den hittills varit och hoppas att sista dagen blir något att riktigt vira hjärnan runt. 

bilden av en professor i fysik

31 maj, 2016

Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HqBue4

Bilden av en professor i fysik – eller mina förutfattade meningar kanske, fick sig en rejäl omskakning förra veckan under årets BootCamp i Tylösand.

Jag hade den stora förmånen att få lyssna till Maria Strømme, professor i nanoteknik och verksam vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. Hon pratade om vad nanotekniken kan användas till i riktiga livet liksom. Jag blev fascinerad av framförallt kombinationen av bioteknik och nanoteknik där det går att använda t.ex. guldnanoskal för att hitta och förgöra cancerceller med hjälp av laserljus.

Maria gjorde ett sommarprogram och där förklarar hon både det och mycket annat. Du hittar det här och det är absolut värt sin timme.

Mina förutfattade meningar skäms jag lite över. Upp på scenen kliver en liten, ung (46 år) kvinna med skyhöga klackar på guldglittriga skor. Nu vet jag att professorer ser ut så också.

Innehållet i hennes föreläsning var häftigt och hoppfyllt. Framförandet var grymt. Hon bjöd på sig själv på ett härligt kaxigt sätt och jag tror att vi kommer att få se henne ta emot Nobelpris inom några år. Om det är nån som kan så är det hon.

Heja Maria – jag önskar att du kan inspirera fler unga (kvinnor) att forska. Det behövs.

Själv bidrog jag med att visa och låta Sveriges it-chefer pröva på programmering som det kan göras i skola och förskola. Här med min kompis Dash.

27166257612_c3e416039d_o

Rättigheter till bilden har Atea Sverige. Den finns på https://flic.kr/p/HoAaVW

sweden speaking!

12 april, 2016
IMG_0474

The Swedish number

För några dagar sedan kom ”the Swedish number” till genom Svenska Turistföreningen. Det är ett nummer som vem som helst ute i världen kan ringa till och få prata med ”a random Swede”. Förutsatt att svenskar registrerat sig som ambassadöret för numret och är villiga att svara när det ringer en okänd människa, förstås. Jag tror att det är många svenskar som har gjort det, för det tog ett tag innan min registrering gick igenom tidigare idag. För 250 år sedan stiftades en lag för att utplåna censur och främja yttrandefrihet i Sverige. Vi var tydligen först i världen med en sådan lag. Svenska turistföreningen uppmärksammar lagen genom den här aktiviteten och jag låter gärna uppmärksamhetens ljus glittra lite extra på dem för det.

Och boom – så ringde det en 16-årig flicka från Kina till mig som var nyfiken på Sverige. Vi pratade nog i en kvart och jag var ju minst lika nyfiken på Kina som hon var på Sverige. Hon hade snappat upp numret på kinesiska varianten av facebook och var alldeles fascinerad över att det faktiskt funkade. Vi pratade om Pewdiepie, midnattssol, Canada och plugg i en salig röra. Väldigt osammanhängande och väldigt roligt. Hon hade nog önskat att få prata med en yngre svensk och jag råkade ju ha ett par stycken hemma. Lämnade luren till Maya, 13 år, som helt överrumplad, men hur elegant som helst konverserade artigt på engelska med flickan. Visst vet jag att Maya läser massor av böcker på engelska, men jag hade faktiskt inte hört henne prata engelska med någon annan sedan vi var i Florida hos morfar för några år sedan. Jag blev både överraskad och imponerad av hur det lät och hur hon lyckades göra sig förstådd. Just att det var en kinesisk flicka var lite paradoxalt och roligt med tanke på yttrandefrihet och censurlag.

Prova att vara ”a random Swede” – jag rekommenderar det verkligen! Läs mer på www.theswedishnumber.com och skaffa appen där du kan registrera dig och bestämma om du är tillgänglig eller inte. I morgon ska jag köra bil en del och då ska jag svara igen när det ringer. Är dödligt nyfiken på vem det kan vara den här gången 🙂

mooc

4 april, 2016

Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉

Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.

Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.

Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.

Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.

Kul ska det bli i alla fall!

tere!

29 mars, 2016
Alexander Nevskij-katedralen på Domberget i Tallinn

Alexander Nevskij-katedralen på Domberget i Tallinn

Tere betyder ”hej” på estniska och det har jag fått använda några gånger under påskhelgen. Jag lyckades hålla överraskningen hemlig jättelänge, nästan ända fram till vi skulle åka. Micke fyllde år och jag bokade en tur till Tallinn för att vi skulle få uppleva släkthistoria och njuta av några dagars ledigt tillsammans.

Vi tog en taxi till Pöllu 77 i Nömme för att hälsa på det gamla huset där Mickes pappa, Tiit, levde sina första sex år. Huset såg inte alls så gammalt ut längre och när vi stod där och kikade kom en snickare ut genom dörren. Snickaren visade sig vara ägaren och välkomnade oss in för att se hur det såg ut nu för tiden. Vi var uppe på andra våningen i Tiits gamla rum och vi gick också ner för trappan till källaren som under andra världskriget tjänade som skyddsrum när bomberna föll över Tallinn. I september 1944 flydde familjen till Sverige över Östersjön, det har jag skrivit lite om i ett annat inlägg. När vi lämnade hamnen i Tallinn kunde vi se skogspartiet där båten med familjen Tamme ombord började sin färd mot Sverige och Sandhamn.

Många stannade kvar i Estland – en del för att de inte kunde fly och en del för att de inte ville. Jag hade med hjälp av Mickes syster Maria och Facebook lyckats leta rätt på Virge som är en… ja,brylling till Micke, kanske? Virge mötte upp på en restaurang med sin femåriga son Lennart, mamma Sigrid och särbo Een. Vi hade en kul kväll tillsammans på lite säregen engelska.

Vi har strosat i gamla stan i Tallin, hälsat den första vårsolen välkommen och haft fina påskdagar. Och jag är sjukt nöjd över att ha kunnat hålla planerna hemliga så länge 🙂

feedbackfrossa

23 mars, 2016

Det där med feedback är svårt. Jag brukar ju säga att feedback måste vara vältajmad, specifik och önskad för att vara effektiv.

Men om den som ber om feedback egentligen bara vill höra att allt är toppen, då? Då hjälper inget av ovanstående för att utveckling ska ske. Det hände mig idag när jag blev ombedd att lämna feedback på en webbsida under arbete.

Jag kunde ju bara berätta om min upplevelse som vanlig användare och vad jag tyckte var tydligt och otydligt och hur jag normalt sett oftare använder en mobil enhet för att söka information och boka aktiviteter. Det var inte riktigt vad mottagaren ville höra.

Min slutsats blir väl att om du inte vill ha feedback så behöver du heller inte fråga efter någon. Det är tillräckligt svårt att både ge och få feedback när den är välkommen, men så oerhört mycket roligare och mer givande då för båda parter.

situationsanpassat lärande

4 februari, 2016

IMG_0433I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.

Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.

Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).

Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.

Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.

Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.

Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.

rösträtt och skumpa

1 januari, 2016

img_7045-1Hur har jag kunnat missa Fröken Frimans krig i ett helt år? Visst har jag hört om serien lite perifert sådär, men den har inte väckt mitt intresse. Förrän nu, vill säga. Dagmar & co förgyllde min och Mickes nyårsafton av den lugnare sorten.

Vi körde ett tv-maraton ackompanjerat av skaldjur och lagrad bröllopsskumpa som vi fick av vårt spelgäng för några år sen.

Fröken Frimans krig är en fantastisk serie. Historien, skådespelarna, karaktärerna och miljöerna griper tag och skakar om.  Ett porträtt av 1900-talets början ur ett kvinnoperspektiv med frigörelse och kamp för rösträtt som drivkraft. Om du inte har sett den, så gör det!

Den är lika viktig och bra som Per-Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”-svit som börjar med Henning som flyttar från landet till Stockholm och Söder 1860, i hopp om att finna ett bättre liv. I ett drygt sekel får vi följa Henning och hans ättlingar genom arbete, världsutställning och ett växande Stockholm.

Jag måste ha gjort den första Söderpromenad med elever 1999. Mina åttor läste första delen i sviten och var tredje år, en dag i maj gick vi runt på Söder och upplevde miljöerna där historien utspelar sig. Kullerstensgatorna där Lotten och hennes mamma drog kärran med tvätt till Saltsjön, de små röda stugorna som rymde flera familjer vid Fjällgatan, Sista Styverns trappor där hamnarbetarna slank in på krogen för att supa bort sin lön och Malmgården som blev en tillflykt för fallna kvinnor.

Inte ens den våren jag var föräldraledig när det var dags för Söderpromenad kunde jag hålla mig borta. Jag baxade runt Maya i barnvagn på kullerstenarna och i trappor för att få vara med. Tror bestämt att jag tog hand om och guidade en bunt elever också.

Jag tror jag har läst hela sviten fyra gånger, och jag hittar nya vinklingar och detaljer varje gång. Har till och med fått Micke att läsa åtminstone första delen och lockat med en promenad på Söders kullar i början av vår bekantskap.

Nu är det dags igen känner jag. Har köpt och laddat ner alla fem för mindre än 300 spänn, så nu finns dom med i paddan var jag än är. På buss, tåg eller flyg – kanske på väg till eller från London, Skåne eller Norrland under våren?

en färd över Östersjön i september 1944

30 december, 2015

Min svärfar kom till Sverige och Sandhamn i en båt från Estland en enda dag innan ryssarna ockuperade Tallinn. 

På julafton berättade han delar av sin historia, som jag bara har hört små, små fragment av tidigare. Han berättade om sin egen resa, men också om sin moster som tog sig landvägen med häst och vagn genom ett krigshärjat Europa. Tant Ada gömde sig för tyska soldater under höet på ett loft och visste vad som väntade om hon blev upptäckt. Hon klarade sig och de återförenades till slut i en flyktingförläggning i Örkelljunga dit Tiit och hans föräldrar kommit. 

Hans egen färd gick över en stormig Östersjö i en liten båt. Båtens motor la av och de drev runt innan de blev bogserade in till Sandhamn. Alla i familjen hann inte fly, men jag är så oändligt tacksam att Tiit gjorde det. Annars hade mitt liv varit mycket fattigare på omtanke, värme och kärlek. 

Jag vill lyssna mer och förstå hur det var då. Hur han och svärmor (som invandrade från Finland) skapade ett framgångsrikt liv med bokstavligt talat tomma händer. Jag vet att Tiit börjat skriva ner sin berättelse, men att det finns delar kvar som bara finns i hans huvud. Undrar om det är lättare och smidigare för honom att göra en/flera poddar av händelserna? Jag måste fråga. Vem vet – den kanske dyker upp här så småningom? 

Micke och Daniel på fina Ekedal vid Mälaren dit vi alltid är välkomna till Tiit och Gun-Lis