Show MenuHide Menu

sweden speaking!

12 april, 2016
IMG_0474

The Swedish number

För några dagar sedan kom ”the Swedish number” till genom Svenska Turistföreningen. Det är ett nummer som vem som helst ute i världen kan ringa till och få prata med ”a random Swede”. Förutsatt att svenskar registrerat sig som ambassadöret för numret och är villiga att svara när det ringer en okänd människa, förstås. Jag tror att det är många svenskar som har gjort det, för det tog ett tag innan min registrering gick igenom tidigare idag. För 250 år sedan stiftades en lag för att utplåna censur och främja yttrandefrihet i Sverige. Vi var tydligen först i världen med en sådan lag. Svenska turistföreningen uppmärksammar lagen genom den här aktiviteten och jag låter gärna uppmärksamhetens ljus glittra lite extra på dem för det.

Och boom – så ringde det en 16-årig flicka från Kina till mig som var nyfiken på Sverige. Vi pratade nog i en kvart och jag var ju minst lika nyfiken på Kina som hon var på Sverige. Hon hade snappat upp numret på kinesiska varianten av facebook och var alldeles fascinerad över att det faktiskt funkade. Vi pratade om Pewdiepie, midnattssol, Canada och plugg i en salig röra. Väldigt osammanhängande och väldigt roligt. Hon hade nog önskat att få prata med en yngre svensk och jag råkade ju ha ett par stycken hemma. Lämnade luren till Maya, 13 år, som helt överrumplad, men hur elegant som helst konverserade artigt på engelska med flickan. Visst vet jag att Maya läser massor av böcker på engelska, men jag hade faktiskt inte hört henne prata engelska med någon annan sedan vi var i Florida hos morfar för några år sedan. Jag blev både överraskad och imponerad av hur det lät och hur hon lyckades göra sig förstådd. Just att det var en kinesisk flicka var lite paradoxalt och roligt med tanke på yttrandefrihet och censurlag.

Prova att vara ”a random Swede” – jag rekommenderar det verkligen! Läs mer på www.theswedishnumber.com och skaffa appen där du kan registrera dig och bestämma om du är tillgänglig eller inte. I morgon ska jag köra bil en del och då ska jag svara igen när det ringer. Är dödligt nyfiken på vem det kan vara den här gången :)

mooc

4 april, 2016

Dags för en ny MOOC, den här gången från Karolinska Institutet som behöver lite kompetenstillskott efter Macchiarini-affären 😉

Nejdå, inte alls – men en inblick i Global Health med lärare som Hans Rosling, Helena Nordenstedt, Asli Kulane och Anna Mia Ekström verkar som att den kan vara både innehållsrik, forskningsförankrad och underhållande.

Kursmaterialet består av videoklipp, textmaterial och resurser från gapminder. Examinationerna görs i skriftlig form och genomgår sk peer reviews av andra deltagare i kursen. Mina inlämningar läses av två andra deltagare och jag får läsa och ge feedback på två av mina kursares inlämningar.

Jag har ju precis klivit på kursen och har dålig koll på vilka krav som ställs på inlämningarna just nu så det får jag möjligen återkomma till.

Dels är innehållet intressant, men jag tycker formen för utbildning är minst lika spännande. För ett par år sedan gjorde jag en annan MOOC vid Penn University som handlade om gamification och det ska bli intressant att se om och i så fall hur formerna för utbildningen skiljer sig åt.

Kul ska det bli i alla fall!

tere!

29 mars, 2016
Alexander Nevskij-katedralen på Domberget i Tallinn

Alexander Nevskij-katedralen på Domberget i Tallinn

Tere betyder ”hej” på estniska och det har jag fått använda några gånger under påskhelgen. Jag lyckades hålla överraskningen hemlig jättelänge, nästan ända fram till vi skulle åka. Micke fyllde år och jag bokade en tur till Tallinn för att vi skulle få uppleva släkthistoria och njuta av några dagars ledigt tillsammans.

Vi tog en taxi till Pöllu 77 i Nömme för att hälsa på det gamla huset där Mickes pappa, Tiit, levde sina första sex år. Huset såg inte alls så gammalt ut längre och när vi stod där och kikade kom en snickare ut genom dörren. Snickaren visade sig vara ägaren och välkomnade oss in för att se hur det såg ut nu för tiden. Vi var uppe på andra våningen i Tiits gamla rum och vi gick också ner för trappan till källaren som under andra världskriget tjänade som skyddsrum när bomberna föll över Tallinn. I september 1944 flydde familjen till Sverige över Östersjön, det har jag skrivit lite om i ett annat inlägg. När vi lämnade hamnen i Tallinn kunde vi se skogspartiet där båten med familjen Tamme ombord började sin färd mot Sverige och Sandhamn.

Många stannade kvar i Estland – en del för att de inte kunde fly och en del för att de inte ville. Jag hade med hjälp av Mickes syster Maria och Facebook lyckats leta rätt på Virge som är en… ja,brylling till Micke, kanske? Virge mötte upp på en restaurang med sin femåriga son Lennart, mamma Sigrid och särbo Een. Vi hade en kul kväll tillsammans på lite säregen engelska.

Vi har strosat i gamla stan i Tallin, hälsat den första vårsolen välkommen och haft fina påskdagar. Och jag är sjukt nöjd över att ha kunnat hålla planerna hemliga så länge :)

feedbackfrossa

23 mars, 2016

Det där med feedback är svårt. Jag brukar ju säga att feedback måste vara vältajmad, specifik och önskad för att vara effektiv.

Men om den som ber om feedback egentligen bara vill höra att allt är toppen, då? Då hjälper inget av ovanstående för att utveckling ska ske. Det hände mig idag när jag blev ombedd att lämna feedback på en webbsida under arbete.

Jag kunde ju bara berätta om min upplevelse som vanlig användare och vad jag tyckte var tydligt och otydligt och hur jag normalt sett oftare använder en mobil enhet för att söka information och boka aktiviteter. Det var inte riktigt vad mottagaren ville höra.

Min slutsats blir väl att om du inte vill ha feedback så behöver du heller inte fråga efter någon. Det är tillräckligt svårt att både ge och få feedback när den är välkommen, men så oerhört mycket roligare och mer givande då för båda parter.

situationsanpassat lärande

4 februari, 2016

IMG_0433I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.

Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.

Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).

Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.

Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.

Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.

Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.

rösträtt och skumpa

1 januari, 2016

img_7045-1Hur har jag kunnat missa Fröken Frimans krig i ett helt år? Visst har jag hört om serien lite perifert sådär, men den har inte väckt mitt intresse. Förrän nu, vill säga. Dagmar & co förgyllde min och Mickes nyårsafton av den lugnare sorten.

Vi körde ett tv-maraton ackompanjerat av skaldjur och lagrad bröllopsskumpa som vi fick av vårt spelgäng för några år sen.

Fröken Frimans krig är en fantastisk serie. Historien, skådespelarna, karaktärerna och miljöerna griper tag och skakar om.  Ett porträtt av 1900-talets början ur ett kvinnoperspektiv med frigörelse och kamp för rösträtt som drivkraft. Om du inte har sett den, så gör det!

Den är lika viktig och bra som Per-Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”-svit som börjar med Henning som flyttar från landet till Stockholm och Söder 1860, i hopp om att finna ett bättre liv. I ett drygt sekel får vi följa Henning och hans ättlingar genom arbete, världsutställning och ett växande Stockholm.

Jag måste ha gjort den första Söderpromenad med elever 1999. Mina åttor läste första delen i sviten och var tredje år, en dag i maj gick vi runt på Söder och upplevde miljöerna där historien utspelar sig. Kullerstensgatorna där Lotten och hennes mamma drog kärran med tvätt till Saltsjön, de små röda stugorna som rymde flera familjer vid Fjällgatan, Sista Styverns trappor där hamnarbetarna slank in på krogen för att supa bort sin lön och Malmgården som blev en tillflykt för fallna kvinnor.

Inte ens den våren jag var föräldraledig när det var dags för Söderpromenad kunde jag hålla mig borta. Jag baxade runt Maya i barnvagn på kullerstenarna och i trappor för att få vara med. Tror bestämt att jag tog hand om och guidade en bunt elever också.

Jag tror jag har läst hela sviten fyra gånger, och jag hittar nya vinklingar och detaljer varje gång. Har till och med fått Micke att läsa åtminstone första delen och lockat med en promenad på Söders kullar i början av vår bekantskap.

Nu är det dags igen känner jag. Har köpt och laddat ner alla fem för mindre än 300 spänn, så nu finns dom med i paddan var jag än är. På buss, tåg eller flyg – kanske på väg till eller från London, Skåne eller Norrland under våren?

en färd över Östersjön i september 1944

30 december, 2015

Min svärfar kom till Sverige och Sandhamn i en båt från Estland en enda dag innan ryssarna ockuperade Tallinn. 

På julafton berättade han delar av sin historia, som jag bara har hört små, små fragment av tidigare. Han berättade om sin egen resa, men också om sin moster som tog sig landvägen med häst och vagn genom ett krigshärjat Europa. Tant Ada gömde sig för tyska soldater under höet på ett loft och visste vad som väntade om hon blev upptäckt. Hon klarade sig och de återförenades till slut i en flyktingförläggning i Örkelljunga dit Tiit och hans föräldrar kommit. 

Hans egen färd gick över en stormig Östersjö i en liten båt. Båtens motor la av och de drev runt innan de blev bogserade in till Sandhamn. Alla i familjen hann inte fly, men jag är så oändligt tacksam att Tiit gjorde det. Annars hade mitt liv varit mycket fattigare på omtanke, värme och kärlek. 

Jag vill lyssna mer och förstå hur det var då. Hur han och svärmor (som invandrade från Finland) skapade ett framgångsrikt liv med bokstavligt talat tomma händer. Jag vet att Tiit börjat skriva ner sin berättelse, men att det finns delar kvar som bara finns i hans huvud. Undrar om det är lättare och smidigare för honom att göra en/flera poddar av händelserna? Jag måste fråga. Vem vet – den kanske dyker upp här så småningom? 

Micke och Daniel på fina Ekedal vid Mälaren dit vi alltid är välkomna till Tiit och Gun-Lis

with every heartbeat

18 december, 2015
Det fina hjärtat är ett blomsterpill av min goda vän Annelie på @anneliesblomsterochbakverk

Det fina hjärtat är ett blomsterpill av min goda vän Annelie på @anneliesblomsterochbakverk

Vilopuls på 40 slag i minuten – vem vill inte ha det?

Inte jag, faktiskt. Om en inte är vältränad som Gunde Svan är det inget drömläge. Inte heller att hjärtat lite grand glömmer bort att slå då och då. Jag har alltid haft lätt för att svimma, men aldrig förstått varför. Nu vet jag. Mitt hjärtas sinusknuta skickar signaler lite random om att hjärtat ska slå, och det duger inte. Det duger faktiskt inte alls.

Om några veckor ska en pacemaker sättas på plats för att kunna kicka in om signalerna bråkar. Det är ett pyttelitet ingrepp, och jag är inte ett dugg bekymrad över det. Egentligen borde jag bara vara glad som en lärka över att jag fixas till och kommer att ha mer ork än jag har haft tidigare. Hösten har gått i turbotempo och jag har klämt in hjärtutredning mellan alla roliga uppdrag och det är väl först nu när julefriden börjar infinna sig som jag har tid att tänka.

Ser fram emot julledigt med snö hos syrran i Norge. Nu har jag ju till och med en förklaring till varför jag kommer att vara sist i skidspåret 😉

programmera mera

11 december, 2015

IMG_0319Igår tog jag chansen att hålla en lektion i 5C. Har funderat mycket över det här med programmering och läroplaner och hur jag inte vill att det där datalogiska tänkandet ska bli en parallellgren till alla andra ämnen i skolan. Jag ville gärna lära mig mer om hur det går att praktiskt integrera programmering i skolan och erbjöd mig att hålla lektion i sonens klass. Då måste jag ju helt enkelt göra det bra, annars fattar ju vilken dåre som helst att jag är körd som mamma…

Jag skissade på ett lektionsupplägg i geometri – vinklar och geometriska figurer fick bli temat och sedan planerade jag stationssystem med olika uppgifter med varierande svårighetsgrad. Dessutom tog jag hjälp av olika expertkompetenser. Kollegan Sandra (som alltid hjälper till och är bollplank, inte bara när det gäller lektionsplanering i femman…), sonen Calle, Calles kompis Max och lärare Gunilla tog också varsin station.

Vi undersökte storlekar på vinklar, sträckor, hastigheter och fick robotarna att gå på olika sätt i olika banor. Vi uppskattade hur långa sträckorna var genom att jämföra med egen längd och funderade över rimlighet.

Dash, Sphero och Ollie hjälpte till. Vi använde apparna Tickle, Lightbot Hour och Draw & Drive.

Sandra programmerade eleverna i en dans innan vi började styra robotarna och roligt hade vi hela tiden. 5C:s lågstadielärare kom förbi och var med och dansade och tittade nyfiket på vad vi gjorde.

Vi avslutade med en Kahoot om geometri och lite SO också.

Det blev en så’n där eftermiddag som gjorde att jag längtade tillbaka till skolan och vill göra fler, liknande nerslag i verkligheten.

Själv lärde jag mig massor, och satte ihop bilder och filmer i ett klipp som jag delar med elevernas föräldrar så att de också ska få se. Skulle gärna se mer av vad de gör i plugget och tänker att det får bli mitt bidrag och förhoppningsvis lite inspiration.

 

rekrytera mera!

3 december, 2015

FIMG_0882ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.

Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.

Och vad tycker föräldrarna då?

Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.

Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.

Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).