Show MenuHide Menu

situationsanpassat lärande

4 februari, 2016

IMG_0433I tisdags satte jag in ett tändstift i kroppen. Eller en pacemaker om man ska vara fysiologiskt korrekt, men tändstift låter bättre och jag tackar syrran för idén. Det var ingenting jag såg fram emot och hade nog gärna sovit under ingreppet. Det fick jag inte – sån’t gör man med lokalbedövning och det tar ett par timmar ungefär.

Jag blev tillfrågad om det var ok att en sjuksköterska under utbildning var med och att de andra förklarade vad de gjorde och varför. Toppen tyckte jag, för jag ville gärna veta vad som hände på andra sidan den gröna duken med vener, klaffar, elektroder och annat spännande.

Inte kunde jag ana att jag skulle ha så roligt under tiden operationsteamet gjorde sin grej.Vi pratade paddling med clapotiseffekter med tillhörande kamraträddningar och ungdomar och deras liv på webben. En hel del sociala medier avhandlade vi och jag föreslog att de skulle lägga en snapchat-story från sjukhuset. Framförallt fastnade vi i fenomenet med unga youtubers. En av syrrorna berättade att hon hade noll koll på vad hennes 11-åring hemma gjorde i sitt ”andra liv”. Jag föreslog att hon skulle fråga. Sådär nyfiket utan att vara dömande eller kritisk. Bara nyfiket. Hon var pigg på idén och när jag var ihopsydd och klar och vi sa hejdå så kvittrade hon glatt att hon skulle hem och bli en bättre förälder och tackade för tipset :). Hade jag inte haft så sjukt dåligt förhandlingsläge med kniven bokstavligt talat i kroppen så hade jag ju kunnat fakturera ett par timmars konsultjobb :).

Sen lyckades jag tappa bort nyckeln till mitt skåp med de civila kläderna i och kände mej som en elev, liksom ”på andra sidan” men utan kläder. Jag ville ju åka hem och var inte i bästa form. Tanken på att åka hem i landstingets uniform lockade inte direkt… Syrrorna lyckades få dit en bultsax men det hjälpte inte alls. Låset var inbrottssäkert. Micke kom som en räddande ängel och visade att störst är starkast. Jag var i alla fall inte stark alls.

Nu är jag lite starkare och om nå’n dag eller så är jag nog som vanligt fast med ett mer pålitligt hjärta så jag slipper tuppa av då och då. Det uppskattar både jag och de jag har runt mig.

Tidigare idag ringde jag till sjukhuset för att ordna en lapp att visa i säkerhetskontrollen på flygplatser som talar om att det finns metall i kroppen. Det är dags att flyga till Skåne på jobb på söndag så det var lite brådis. Jag hade tur och fick tag på syrran med youtube-sonen som kom ihåg mig mycket väl och skrattade och tackade för samtalet i tisdags. Hon hade haft en bra och nyfiken diskussion med sin son som gärna hade berättat om både FIFA och Pewdiepie.

Och lappen kunde gärna Micke hämta i morgon för mannen som hade hand med bultsaxen hade dom inte glömt bort.

rösträtt och skumpa

1 januari, 2016

img_7045-1Hur har jag kunnat missa Fröken Frimans krig i ett helt år? Visst har jag hört om serien lite perifert sådär, men den har inte väckt mitt intresse. Förrän nu, vill säga. Dagmar & co förgyllde min och Mickes nyårsafton av den lugnare sorten.

Vi körde ett tv-maraton ackompanjerat av skaldjur och lagrad bröllopsskumpa som vi fick av vårt spelgäng för några år sen.

Fröken Frimans krig är en fantastisk serie. Historien, skådespelarna, karaktärerna och miljöerna griper tag och skakar om.  Ett porträtt av 1900-talets början ur ett kvinnoperspektiv med frigörelse och kamp för rösträtt som drivkraft. Om du inte har sett den, så gör det!

Den är lika viktig och bra som Per-Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”-svit som börjar med Henning som flyttar från landet till Stockholm och Söder 1860, i hopp om att finna ett bättre liv. I ett drygt sekel får vi följa Henning och hans ättlingar genom arbete, världsutställning och ett växande Stockholm.

Jag måste ha gjort den första Söderpromenad med elever 1999. Mina åttor läste första delen i sviten och var tredje år, en dag i maj gick vi runt på Söder och upplevde miljöerna där historien utspelar sig. Kullerstensgatorna där Lotten och hennes mamma drog kärran med tvätt till Saltsjön, de små röda stugorna som rymde flera familjer vid Fjällgatan, Sista Styverns trappor där hamnarbetarna slank in på krogen för att supa bort sin lön och Malmgården som blev en tillflykt för fallna kvinnor.

Inte ens den våren jag var föräldraledig när det var dags för Söderpromenad kunde jag hålla mig borta. Jag baxade runt Maya i barnvagn på kullerstenarna och i trappor för att få vara med. Tror bestämt att jag tog hand om och guidade en bunt elever också.

Jag tror jag har läst hela sviten fyra gånger, och jag hittar nya vinklingar och detaljer varje gång. Har till och med fått Micke att läsa åtminstone första delen och lockat med en promenad på Söders kullar i början av vår bekantskap.

Nu är det dags igen känner jag. Har köpt och laddat ner alla fem för mindre än 300 spänn, så nu finns dom med i paddan var jag än är. På buss, tåg eller flyg – kanske på väg till eller från London, Skåne eller Norrland under våren?

en färd över Östersjön i september 1944

30 december, 2015

Min svärfar kom till Sverige och Sandhamn i en båt från Estland en enda dag innan ryssarna ockuperade Tallinn. 

På julafton berättade han delar av sin historia, som jag bara har hört små, små fragment av tidigare. Han berättade om sin egen resa, men också om sin moster som tog sig landvägen med häst och vagn genom ett krigshärjat Europa. Tant Ada gömde sig för tyska soldater under höet på ett loft och visste vad som väntade om hon blev upptäckt. Hon klarade sig och de återförenades till slut i en flyktingförläggning i Örkelljunga dit Tiit och hans föräldrar kommit. 

Hans egen färd gick över en stormig Östersjö i en liten båt. Båtens motor la av och de drev runt innan de blev bogserade in till Sandhamn. Alla i familjen hann inte fly, men jag är så oändligt tacksam att Tiit gjorde det. Annars hade mitt liv varit mycket fattigare på omtanke, värme och kärlek. 

Jag vill lyssna mer och förstå hur det var då. Hur han och svärmor (som invandrade från Finland) skapade ett framgångsrikt liv med bokstavligt talat tomma händer. Jag vet att Tiit börjat skriva ner sin berättelse, men att det finns delar kvar som bara finns i hans huvud. Undrar om det är lättare och smidigare för honom att göra en/flera poddar av händelserna? Jag måste fråga. Vem vet – den kanske dyker upp här så småningom? 

Micke och Daniel på fina Ekedal vid Mälaren dit vi alltid är välkomna till Tiit och Gun-Lis

with every heartbeat

18 december, 2015
Det fina hjärtat är ett blomsterpill av min goda vän Annelie på @anneliesblomsterochbakverk

Det fina hjärtat är ett blomsterpill av min goda vän Annelie på @anneliesblomsterochbakverk

Vilopuls på 40 slag i minuten – vem vill inte ha det?

Inte jag, faktiskt. Om en inte är vältränad som Gunde Svan är det inget drömläge. Inte heller att hjärtat lite grand glömmer bort att slå då och då. Jag har alltid haft lätt för att svimma, men aldrig förstått varför. Nu vet jag. Mitt hjärtas sinusknuta skickar signaler lite random om att hjärtat ska slå, och det duger inte. Det duger faktiskt inte alls.

Om några veckor ska en pacemaker sättas på plats för att kunna kicka in om signalerna bråkar. Det är ett pyttelitet ingrepp, och jag är inte ett dugg bekymrad över det. Egentligen borde jag bara vara glad som en lärka över att jag fixas till och kommer att ha mer ork än jag har haft tidigare. Hösten har gått i turbotempo och jag har klämt in hjärtutredning mellan alla roliga uppdrag och det är väl först nu när julefriden börjar infinna sig som jag har tid att tänka.

Ser fram emot julledigt med snö hos syrran i Norge. Nu har jag ju till och med en förklaring till varför jag kommer att vara sist i skidspåret 😉

programmera mera

11 december, 2015

IMG_0319Igår tog jag chansen att hålla en lektion i 5C. Har funderat mycket över det här med programmering och läroplaner och hur jag inte vill att det där datalogiska tänkandet ska bli en parallellgren till alla andra ämnen i skolan. Jag ville gärna lära mig mer om hur det går att praktiskt integrera programmering i skolan och erbjöd mig att hålla lektion i sonens klass. Då måste jag ju helt enkelt göra det bra, annars fattar ju vilken dåre som helst att jag är körd som mamma…

Jag skissade på ett lektionsupplägg i geometri – vinklar och geometriska figurer fick bli temat och sedan planerade jag stationssystem med olika uppgifter med varierande svårighetsgrad. Dessutom tog jag hjälp av olika expertkompetenser. Kollegan Sandra (som alltid hjälper till och är bollplank, inte bara när det gäller lektionsplanering i femman…), sonen Calle, Calles kompis Max och lärare Gunilla tog också varsin station.

Vi undersökte storlekar på vinklar, sträckor, hastigheter och fick robotarna att gå på olika sätt i olika banor. Vi uppskattade hur långa sträckorna var genom att jämföra med egen längd och funderade över rimlighet.

Dash, Sphero och Ollie hjälpte till. Vi använde apparna Tickle, Lightbot Hour och Draw & Drive.

Sandra programmerade eleverna i en dans innan vi började styra robotarna och roligt hade vi hela tiden. 5C:s lågstadielärare kom förbi och var med och dansade och tittade nyfiket på vad vi gjorde.

Vi avslutade med en Kahoot om geometri och lite SO också.

Det blev en så’n där eftermiddag som gjorde att jag längtade tillbaka till skolan och vill göra fler, liknande nerslag i verkligheten.

Själv lärde jag mig massor, och satte ihop bilder och filmer i ett klipp som jag delar med elevernas föräldrar så att de också ska få se. Skulle gärna se mer av vad de gör i plugget och tänker att det får bli mitt bidrag och förhoppningsvis lite inspiration.

 

rekrytera mera!

3 december, 2015

FIMG_0882ör några dagar sedan mötte jag förskolechefer i en mellansvensk kommun som vi jobbat tillsammans med sedan i våras. Vi har bl.a tittat på sociala medier ur många perspektiv och jag blev glad över att höra några av dem berätta för oss och sina kollegor hur de använder instagram för att synliggöra sin verksamhet och göra den publik.

Jag är verkligen helt övertygad om att om de som jobbar i förskola och skola gör skolan transparent så får man fler nyfikna frågor än ifrågasättande frågor från föräldrar, släkt och vänner. En av förskolecheferna berättade att de använder instagram som ett rekryteringsverktyg och menar att det är ett sätt att visa för kandidater hur de jobbar. De har fått flera sökande till sina tjänster som hittat just hennes förskolor på instagram. Ett innovativt sätt att hitta nya medarbetare för att kunna bredda sitt urval. Att rekrytera rätt medarbetare är ju en konst, och hon menade att det går åt väldigt lite resurser för att på det sättet attrahera flera sökande.

Och vad tycker föräldrarna då?

Jo – de tillhör ju den ålderskategori som är aktiva på instagram och många uppskattar att få se vad deras telningar gör på dagarna. De allra flesta förskolor som använder instagram gör det utan att barnen kan identifieras och själv tror jag att det är ett bra sätt att starta på. En gissning är att rädslan kring att barn får synas i sociala medier på officiella konton kommer att släppa så småningom. Självklart måste skola/förskola kunna garantera att barn och elever med skyddade personuppgifter inte publiceras på något sätt som kan röja deras identitet. Jag får ofta frågor kring vad man får publicera på webben och vill du läsa mer om det kan du göra det på Datainspektionens webbplats eller i ett par år gammalt inlägg av Joakim Jardenberg – ”Får jag fotografera dig naken?” Aktuellt just nu är en text om fotografering och publicering av bilder tagna på förskolans luciatåg. Det kan du hitta här.

Jag tycker det är roligt att följa skolor och förskolors konton på instagram och facebook. Gå loss på sökfunktionen och leta efter ”förskola” så hittar du några fina exempel på förskolor och avdelningar som gärna visar vad och hur de bedriver sin verksamhet.

Det är läge att börja kika efter snapchat-stories också, för dit har jag inte hunnit än och är själv inte särskilt vass på den tjänsten. Återkommer om det :).

 

tillgängligt

5 juli, 2015


Jag älskar sommar i P1 och sommarpratarna! Berättelserna av dem alla med brokig bakgrund och olika erfarenheter förgyller mina lediga stunder. Jag har lyssnat på många som jag inte tidigare kände till och som överraskat med oväntade historier. Stunder i bilen p
å väg någonstans eller i hängmattan, absolut inte på väg alls. Eller i tältet på en klippa, på en springtur eller promenad, eller…

Ja – det är just det. Det går att ta med sig sommarpratarna var som helst och när som helst i podversion. Helt oslagbart. Det går att lyssna igen om man har lust. Vi har lyssnat i bilen på Martina Haag tre gånger som berättar om när hon springer Médoc maraton och blir omsprungen av en riddarborg och barnen (och jag) tjuter av skratt varje gång.

Det är lätt att hitta samtalsämnen som rör sig kring sommarpratarna och senast var det svärmor som tipsade om en av dem. Hon hade lyssnad på programmet kl 13:00 och meddelade att det också går att lyssna kl 22:00. Vi förklarade att det går att lyssna när som helst, och möttes av stor skepsis.

Det där med underhållning ”on demand” är inte vardag för alla, men jag är så grymt nöjd över att det finns. Radio, poddar, spotify, tv, netflix, osv är verkligen min grej. Jag vägrar att anpassa mig efter tv-tablåer och knarkar gärna många avsnitt på en gång av House of Cards en regnig dag.

Att låna böcker från biblioteket och rakt ner i plattan är ju också hur smidigt som helst. Snabbt och gratis kommer jag åt hur många mediokra deckare som helst och jag behöver inte ens resa mig ur hängmattan :D. Inga böter för för sent återlämnade böcker heller och packningen är lätt utan pappersromaner. Rätt så ofta blir det en köpebok också, möjligen är det liiite för enkelt att handla e-böcker hos bokus med konto kopplat dit…

Jag tycker faktiskt lite synd om de som kan eller inte vill lära sig hur man gör för att utnyttja utbudet maximalt för att det ska passa livet i övrigt. Det blir liksom… begränsande och o-flexibelt, för att man inte vill och orkar lära sig ny teknik. Mest frustrerande tycker jag att det är när någon inte ens vill prova. Den stora utmaningen är att motivera. Att kunna visa på fördelarna. Det passar inte lika bra för alla, men det vet man ju inte förrän man provat. Precis just de utmaningarna dyker upp i uppdragen på jobbet ibland. ”Jaha – vad ska det här vara bra för? Det har ju funkat bra förut.” Men sanningen är att det gamla värmländska talesättet inte funkar längre.

IMG_5842

Bilden är från en tältnatt för någon vecka sedan. Orange Is The New Black gick på tv 🙂

Gör en sôm en allti har gjort så blir dä sôm dä allti har bleve.

Nä – det blir faktiskt sämre om man gör som man alltid har gjort. Och det blir det för att samhället förändras och livet med det. Vissa grejer måste man lära sig och vissa grejer berikar. Det där med delaktighet och demokrati är ett annat blogginlägg och det får jag ruva lite till på.

Dags att jobba en vecka igen. Hi ho let’s go!

 

ett armband i finaste guld

2 juni, 2015

I går fixade jag avslutningspresenter till ungarnas mentorer/klassföreståndare som tack för läsåret. Inte för att jag måste, utan för att jag vill och kan. Calle slutar fyran och Maya sexan och har båda haft mentorer som är lätta att samarbeta med och engagerade i ungarnas väl och ve. Det känns roligt att kunna göra något extra och tacka för ett gott jobb. Jag minns att det var väldigt roligt att få ett särskilt tack från föräldrar och familjer när jag själv jobbade som lärare. Det behövde verkligen inte vara saker och absolut inte dyra saker. Jag är ingen samlare av gamla grejer, men kort från mina fd elever med föräldrar har jag samlade i en plastficka och tar fram då och då för att titta på och minnas ”mina” elever.

Jag frågade ungarna om de tyckte att ett smycke var en bra idé och Calle svarade: ”Det ska vara ett armband i finaste guld, för det är hon värd, Gunilla. Hon är så bra”. Det blev inte riktigt i finaste guld, men fint var det, och en del av vad det kostade går till Röda Korsets arbete i Nepal med att bygga toaletter och skolor. Vill du hitta ett likadant så finns de hos Edblad.

Skärmavbild 2015-06-02 kl. 11.13.50

Det känns som en bra sommarpresent och jag hoppas att de gillar sina armband. Jag önskar att jag kunde vara med vid skolavslutningarna, men i år går det inte. Jag trodde nog att det skulle vara lite lättare med den saken när jag inte jobbar i skolan längre, men tji fick jag. Tur att bonusgubben Micke är redo att rycka in när jag är på jobb och barnens far inte kan vara i två klassrum samtidigt :).

att coachas eller inte coachas – det är frågan

18 maj, 2015

”Moderaterna vill skapa ett system med lärarcoacher som ska stötta skolor som inte klarar av att leva upp till kunskapskraven.” är en av gårdagens rubriker i DN. Du kan läsa artikeln här. Det ska enligt artikeln också vara ett sätt för lärare att göra karriär och höja sin lön och man menar att det kan vara en parallell karriärväg till försteläraruppdraget.

Diskussionerna har gått i ordentlig fart på Twitter och mitt inlägg i den debatten blir helt personlig och utan vetenskaplig förankring.

Under den tid jag var rektor fick jag möjlighet att under en period ha en coach som skuggade mig i mitt arbete. Hon speglade mitt beteende och utmanade mig att reflektera över hur jag agerade och uttryckte mig. Vi diskuterade också hur jag prioriterade mina arbetsuppgifter och vad som var möjligt att lägga mer eller mindre kraft, tid och energi på. Det var alldeles frivilligt och jag tyckte då att det var förvånansvärt få i min rektorsgrupp som tog chansen och tyckte att det var en möjlighet att utvecklas och lära.

Till saken hörde också att det under den perioden fanns tillgång till lärarcoacher centralt i kommunen som enskilda lärare kunde ”söka” för att få hjälp av. Jag visste att det fanns några av mina lärare som inte var tillfreds med sin egen undervisning och både ville och behövde bli vassare i sitt ledarskap. Att använda mig av en ”egen” coach var ett sätt för mig att visa att det är önskvärt att vilja ta hjälp för att bli bättre. Jag tror nämligen att alla kan bli bättre. Strategin fungerade och det var ett par som sökte och fick långsiktigt stöd av utvecklarna (som deras titel var). Ett fruktbart samarbete som kom eleverna till nytta genom bättre struktur på undervisningen och en vilja att utveckla praktiken.

I artikeln som är länkad saknar jag elevperspektivet. Jag saknar ofta elevperspektivet i det som sägs och skrivs och förmodligen har även jag missat det ibland.

Jag vill tro att jag blev bättre som rektor i och med att jag fick hjälp på traven med att reflektera kring mitt agerande och beteende. Jag vill också tro att jag uppmuntrade mina lärare att ta hjälp av andra och varandra. Jag tycker att vi borde kunna åstadkomma ett coachande förhållningssätt i skolan genom att arbeta kollegialt med feedback. Kollegialt arbete är mer än att mötas i korridoren på språng. Det är att planera, genomföra och reflektera kring praktiken på ett ärligt och uppriktigt sätt och det måste vara önskat och präglat av tillit om det ska göra nytta.

Jag tror på coachning och handledning som metod för att bli bättre. Jag tror också på att vara en lärande ledare och en förebild för sina medarbetare.

 

 

mindset vs. statistik

17 maj, 2015
Matematisk statistik - Kerstin Vännman

Matematisk statistik – Kerstin Vännman

För ungefär 20 år sen, i maj, ägnade jag mig åt att läsa statistik vid Karlstad Universitet, som då ”bara” var en högskola. Jag bodde i lägenhet på Ulvsbygatan och hade en finfin balkong att fånga vårens solstrålar på medan jag löste statistikmysterier. Jag minns att det var varmt och skönt och det var rätt så svårt att hålla näsan i boken istället för upp mot solen. Jag körde tentan med buller och bång och fick sota för det under sommaren och fram till hösten när omtentan gick.

Prokrastinering i sin finaste form.

Nu är det maj igen och det är 9 grader ute och spöregn. Ungefär som de senaste två veckorna. Nu slukar jag Carol Dwecks ”Mindset – du blir vad du tänker” och det är betydligt svårare att skylla på vädret. Dessutom är det väldigt mycket mer intressant än Vännmans ”Matematisk statistik”. Annan typ av distraktion i form av små notiser från Twitter, Snap och Messenger har tillkommit och gör sitt bästa för att kvadda fokus, men det är en helt annan historia.

Slutsatsen måste ändå få bli att det är lättare att insupa klokskaper när innehållet är fängslande och när det är kallt och spöregn ute.