Show MenuHide Menu

Tag: lärande

det blir ett resultat

16 mars, 2014

calleTror minsann att det var ute-premiär för mig i år på fotbollsmatch i dag. ÅBK P04 spelade träningsmatch mot Enebybergs IF på bortaplan. Kallt som tusan och vinterkläder på. Det var meningen att de skulle spelat mot AIK på Skytteholm i går, men snön ställde till det lite för mycket och den matchen blev inställd.

Matchen inleddes med ett självmål och en lite olycksalig piruett av A i ÅBK-målet. Han är riktigt vass och storspelar oftast. Det som gör mig riktigt glad är hur tränarna hanterar det som inte går som det ska. Det som hördes från tränarhåll var ”Det gör inget A, det är sån’t som händer. Bra att ni spelade bakåt – helt rätt”. En sjysst signal till både målvakt och resten av grabbarna. Våga prova. Det kan ju gå bra! Och går det inte bra så blir det alltid ett resultat att lära av. Jag gillar inte att använda ordet ”misstag”. Det blir ett resultat. Att lära av.

En annan sak jag uppskattar med grabbarnas tränare är att de sällan skriker och gastar under match mer än nödvändigt. När de ropar så är det med positiv ansats och de låter heller inte arga. De pratar med spelarna och coachar i pauser och efter match när de har full uppmärksamhet från dem. Killarna vet att när tränarna pratar, så är resten tysta och lyssnar. De uppmuntras också att ha åsikter om vad som fungerat och vad som kan bli bättre.

Jag är väl lite skol-skadad, men många saker som sker på träningarna och matcherna funderar jag över i skol- och ledarskapsperspektiv. Det där med att pröva t.ex.

Jag minns att det var en av mina lärare på Rådmansö som ville pröva att vara med i Future City, där man jobbar med ett hållbart samhälle med hjälp av Minecraft. Hon undrade om jag tyckte det var en bra idé och ville väl checka av läget eftersom det innebar en kostnad för att få vara med. Ja, för sjutton, sa jag – kör! Hon var glad och eleverna var glada. De nådde inte riktigt ända fram den gången, eftersom det tog lite för lång tid att fixa praktiska saker som visade sig vara begränsningar. Men hon prövade. Och det blev ett resultat att lära av.

Jag tror att lärare och rektorer behöver pröva mer utan att vara säkra på att det blir 100% bra. För det blir ju ett resultat att lära av.

Idag blev det 7-5 till EIF efter 3 x 20 min och en hel del saker att träna på till nästa gång det är match. På fredag åker grabbarna till Åland på träningsläger och Calle åker utan sina föräldrar. Det är tufft gjort av en nioåring, tycker jag och visar också hur mycket han gillar och litar på kompisar och tränare i laget. Det är nog mest jag som kommer tycka att det är lite jobbigt 🙂

Det här var mitt sextonde inlägg i #blogg100

Trubbel i paradiset

8 mars, 2014

Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.

M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.

När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.

Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.

många kockar i soppan

6 mars, 2014

_samarbete__rektorsprogrammetEn bild för att illustrera samarbete i skrivande av uppgift på rektorsprogrammet. Det handlar inte alls om det jag lovade i går, utan det inlägget får vänta någon eller kanske några dagar till.

Uppgiften handlar om kollegialt lärande och vi gör vårt bästa för att reda ut och definiera begrepp. Dessutom har vi en plan att ta reda på vilken typ av kompetensutveckling som funkar i lärares lärande. Rapporten ska vara klar på onsdag och det brinner lite i knutarna för att få klart analys och slutsats. Under några veckor har vi jobbat både tillsammans på samma fysiska ställe vid några tillfällen, men framförallt i samma delade dokument. Ibland samtidigt alla tre och ibland en och en. Vi kommenterar, stryker, lägger till och ställer frågor till varandra. Vi diskuterar, vänder och vrider på små och större saker när vi ses. Det är ett fantastiskt givande samarbete som ger en tankestretch (och ibland en kollektiv mental härdsmälta…). Vi har roligt och jag vågar påstå att vi alla ser fram emot nästa gång vi träffas. Det ska bli kul att se vad som hänt med texten till på lördag morgon när jag har möjlighet att bidra. Slutsatserna delar jag gärna med mig av när det är klart och är redovisat för de andra kompisarna i grupp H11AB.

Det här var det sjätte inlägget i #blogg100

 

skogsrån eller pedofiler i appar?

4 mars, 2014

Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.

Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.

Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.

Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?

Det här är det fjärde inlägget i #blogg100

rätt fart med rätt riktning på rektorsprogrammet

3 mars, 2014

S_ndagsn_je.__plattformsoberoende__kaffeberoendeComputer Sweden fortsätter sin artikelserie om it i skolan. I dag handlar det om bristen på it i lärarutbildningen. Det är vilda västern när det gäller hur mycket, och på vilket sätt it används av lärarstudenterna. Elza Dunkels (docent i pedagogiskt arbetevid Umeå universitet) hävdar att autonomin är ett problem och tror att det hänger på om det finns engagerade personer. Eva Mårell-Olsson (universitetslektor vid Umeå universitet) konstaterar att i Umeå får lärarstudenterna nästan ingen it över huvud taget i utbildningen. Du kan läsa hela artikeln här.

Nej, man behöver ju inte vara raketforskare för att begripa hur svårt det blir för nyutexaminerade lärare när de kommer ut i verkligheten och förväntas använda digitala verktyg och webbresurser tillsammans med sina elever.

Vem ska kräva att de nya lärarna ska kunna undervisa på ett tidsenligt sätt, då? Ja, det måste ju vara rektorerna – eller hur? Det är ju de som är arbetsgivarna och som vet vilka resurser de behöver i sin skola. Och hur ofta tror du att rektorerna frågar efter ikt-kompetens vid intervjuer? Och på vilket sätt?

Några gör det. Och några kan ställa de relevanta frågorna, d.v.s. fråga på vilket sätt och hur kandidaten arbetar med innovativa undervisningsmetoder som kräver ikt.

Många gör det inte. För att de inte kan.

De vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om det för att kunna ställa de kluriga frågorna. I skolverkets publikation ”It-användning och it-kompetens i skolan” konstaterar man att ”En tredjedel av rektorerna anser inte att de har tillräcklig it-kompetens för att leda skolans it-strategiska arbete, att utveckla användningen av it i undervisningen eller att hantera frågor om lag och rätt.”

Det är ju inte klokt. Tänk om en tredjedel av rektorerna skulle säga att man inte kunde tillräckligt om elevhälsa för att kunna leda arbetet i den delen av sitt uppdrag?

Då borde ju rektorsprogrammet kunna vara räddningen, eller hur? Men rektorsprogrammet är ett skämt vad gäller it-användning och har (på SU) inget som helst fokus på att (sam-)arbeta med digitala verktyg. Det är antagligen lika spretigt när man jämför rektorsprogrammets olika lärosäten som när man jämför lärarutbildningen. Jag kan bara ha en åsikt om Stockholms universitet, men det strömmar igenom ett stort antal skolledare som skulle ha nytta av att använda ikt i sin egen vardag och studiesituation för att kunna skapa förutsättningar för eleverna vi har i skolan.

Rektorsprogrammet är obligatoriskt att genomgå för skolledare. Det är en fantastisk plattform och forum för att kvalitetssäkra en del av svensk skola och ett sätt att skapa förutsättningar för elevernas möjligheter till tidsenligt lärande. Man skulle kunna leka med metaforer och likna rektorsprogrammet vid en skepparexamen. Att inte inkludera ikt i rektorsprogrammet är lika illa som att strunta i navigeringsfärdigheterna i skepparkursen. Programansvariga för rektorsprogrammet borde se till att det finns de allra bästa förutsättningar för att navigera mellan skär och grund.

Eleverna förtjänar en skuta som går åt rätt håll och med rätt fart.

Det här var inlägg 3 i #blogg100

 

Sol och Siffror

23 februari, 2014

20140223-212344.jpg

Ojojoj. Idag sken solen och Blixten åkte fram för en skogstur. Geggigt och lerigt var det och ganska långsamt gick det. Vi passerade ett hygge som doftade av fällda granar längs grusvägen. Passade på att andas in extra djupt och stoppa in i må-bra-luckan. Vi kunde inte låta bli att göra ett stopp i en glänta, slå oss ner på en sten och vända näsorna mot solen en stund. Insåg att det hade varit listigt att ta med termos, kåsa och äggmackor, men det får bli nästa gång. Njuter av att ha skogen runt knuten och havet ett stenkast bort. I tillägg får jag nog vara tacksam över att jag är gift med en man som tycker att jag är snyggare med ler-prickar i ansikte än utan och med ullunderställ på kroppen. Bilden med stjärnan är gjord i appen Visual Poetry som jag gillade att leka med.

20140223-212527.jpg

En stund på eftermiddagen ägnade jag åt matte i form av procent tillsammans med en blivande student som behövde en liten puff på vägen mot ett E i slutbetyg i juni. Vi räknade höjningar och sänkningar, delar av hela och förändringsfaktorer. Jag tycker att det är löjligt roligt, både att bli tillfrågad, och att få prata matte ett par timmar. Jag hittade några riktigt bra genomgångar på youtube som min ”elev” kan använda sig av i veckan. Ett tack till Mikael Bondestam, Linnea Pedagog och Petter Berglin som finns med i den korta lista jag skapade just för henne och för det här tillfället. Det finns massor av resurser att hitta om man tar sig tid att leta och vet vad man vill ha. Det är imponerande hur generösa lärare är och vad de delar med sig av.

Sharing is caring.

Att hänga i luften är också att hänga

13 februari, 2014

lesHar just avslutat ett online-möte med människor på skilda platser på jorden. Sandra i Malmö, Patrik & Lisbeth i Göteborg, Thomas i London, Les i Seattle och undertecknad i Åkersberga möttes för att genomföra ett utbildningspass i konsten att utbilda kollegahandledare. När expertisen finns på andra sidan Atlanten behövde vi hitta sätt att träffas som fungerade.

Den första träffen skedde innan vi möttes på riktigt i London under tre dagar. Då använde vi Lync, som fungerade klockrent. Till vår skara fick vi ytterligare en medlem som inte har tillgång till Lync och vi övergick då till Hangout som fungerade lika klockrent.

Vi ser och hör varandra och kan dessutom dela skrivbord och skriva ner frågor och svar i chatten som finns bredvid. Frågeställningar postas i eventen/bokningarna och kan förberedas av alla.

I början var det lite trevande – låt det vara osagt om det berodde på avstånd eller språket, men det har vi kommit över nu. Det blir inte riktigt precis som att ses IRL, but pretty darn close. Det blir tillräckligt bra, och en fantastisk möjlighet att ses och lära av varandra som vi inte skulle haft om vi inte använt tekniken som hjälpmedel. Tidsskillnad är ju också spännande att ta hänsyn till med tre olika tider att förhålla oss till. Hittills har vi löst det och jag tror vi grejar resterande tillfällen också.

Jag gillar ju som bekant att fika och vi har en liten utmaning i hur vi ska få till just det nästa gång vi ses, som råkar vara på kvällen den 4 mars aka fettisdagen. Om någon har tips så tas de tacksamt emot :).

Lärandets nya landskap – och hur hittar man rätt i det?

5 februari, 2014

Riksdagens ledamöter i utbildningsutskottet anordnar i dag en hearing om ”Lärandets nya landskap” i riksdagens första kammare.
Det är pampigt i riksdagshuset och det är fullsatt i bänkarna. Jag tackar DIU (datorn i utbildningen) för inbjudan och lyssnar gärna till de som pratar. Det är en blandning av svenska och utländska experter som belyser behovet av förändring i skolan för att möta kraven som dagens och morgondagens samhälle och arbetsgivare ställer/kommer att ställa.
Hela programmet med alla talare kan du hitta här.
Det är kloka tankar och åsikter, men det som slår mig är att de absolut allra flesta som sitter här (och de som tar sig tid att lyssna via bambusersändningen) ju redan är bekanta med det som sägs och själva är ute och missionerar om vad som behövs göras. För att inte tala om de i skolan som redan gör det som motiverar elever och skapar förutsättningar för ett nytt och bättre lärande.

Det blir liksom ett frälsningsmöte för redan frälsta.

Jag skulle önska att de som duckar för frågan satt i bänkarna. De som inte förstår att lärare behöver lära hela sitt yrkesverksamma liv för att möta krav och behov. De som tycker att lärare har så mycket att göra ändå, så att ”det här med IT får någon annan ta hand om”. Och inte minst skulle jag vilja specifikt att politiker, chefer över rektorer och förskolechefer och just rektorer och förskolechefer skulle lyssna och göra verkstad av den förändring som måste ske.

Begreppet ”likvärdighet” har nämnts flera gånger och av olika talare. Bristen på likvärdighet är skrämmande och jag ser på mina egna ungar hur den drabbar dem och deras klasskamrater. Det handlar om så mycket mer än likvärdighet vad gäller tillgång på teknik. Det går att åstadkomma mycket med liten tillgång, och det är verkligen ingen garanti att det blir bra undervisning för att det finns många datorer/plattor. Allt hänger på lärarnas vilja och rektors ledarskap. Det måste finnas höga förväntningar från rektor på att det ska ske bra saker och då måste ju rektor veta vad bra saker är. Och vet du? Om chefen är nyfiken och vågar prova nya saker så kommer pedagogerna också att göra det. Det vet jag för jag har sett det och känt det där lite nervösa i maggropen när jag sim exempel skulle testa en prezi på ett personalmöte första gången för ett par år sedan. Förändring är svårt och det är jobbigt och roligt att leda den. Det skaver, men är nödvändigt. Och det gäller för chefer i skolan på alla nivåer att eliminera de onödiga skavsåren och tillåta att det inte går spikrakt och blir 100% rätt alltid. Egentligen är det nog inte förrän lärare kan dela med sig till sina kollegor av även det som inte gick så bra som det finns en riktigt bra kollegial lärmiljö.

Jag kan bara inte låta bli att ge en känga till rektorsprogrammet vid Stockholms universitet. Här finns verkligen inget utrymme för att diskutera användning av moderna lösningar och verktyg för lärande. I går rann det över och jag ifrågasatte formen för utbildningen, mitt under ett föreläsningspass. Rektorsprogrammet skulle kunna vara ett fantastiskt forum för att sätta lite fart på landets skolledare och kräva att de börjar jobba på ett modernt sätt i sin utbildning. Det ska jag skriva en helt egen text om, när jag lugnat ner mig lite. Väldigt glad blev jag när jag fick höra idag att en twitter-vän skickat ett av mina tidigare inlägg vidare till ansvarig för rektorsprogrammet vid ett annat av Sveriges lärosäten. Tänk om det faktiskt skulle förändra något där?

I texten har jag pratat om rektorer, men inkluderar förstås också förskolechefer och hoppas att de förskolechefer som läser känner igen sig precis lika mycket som rektorerna eftersom de är minst lika viktiga. Det blir bara väldigt långt och stolpigt att genomgående skriva rektorer/förskolechefer.

Två flugor på smällen i London

12 januari, 2014

Om någon vecka kliver mina kollegor Patrik, Lisbeth, Sandra och jag ombord på planen som tar oss till London. Vi passar på att göra en kombo av att ta med oss nästan 300 gäster på en resa i samband med BETT-mässan och att bli ännu bättre på att utbilda kollegahandledare.

Vi kommer att få ha Les Foltos för oss själva i tre dagar där kollaboration, handledning och IKT kommer att vara i fokus. I höstas gick det att lägga vantarna på Foltos rykande färska bok ”Peer Coaching – unlocking the power of collaboration” och jag fick frågan om den var läsvärd. Nu när jag läst den och den ser sådär hälsosamt tummad och märkt med små klisterlappar och klotter kan jag svara att den definitivt är det.

FinallyLesF

Inte minst för skolledare som planerar och organiserar för kompetensutveckling av lärarna i skolan. För att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt av att satsa på kompetensutveckling menar Foltos att aktiviteter ska vara

  • präglade av och inriktade på samarbete
  • intensiva och långsiktiga
  • relevanta och kopplade till elevernas lärandeaktiviteter

vilket gör kollegahandledning till en extremt effektiv metod för lärares lärande. I Norrtälje har 90 grundskolepedagoger blivit kollegahandledare under 2013 och jag är nöjd över att processgruppen (där jag tidigare fanns med) fattade beslutet att satsa resurser på det. Jag har sett prov på att det fungerar, men jag önskar också att jag hade haft lite mer kunskap och insikt i flera av de ”nycklar” som är framgångsfaktorer redan som rektor på Rådmansö skola. Då hade jag lagt tjänstefördelningen lite annorlunda för att bättre främja samarbetet mellan de lärarna som skulle jobba tillsammans. Just för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och hållbart lärande som i slutändan gagnar eleverna.

Läs gärna boken, du som är nyfiken – det är väl investerad tid. Och om du letar efter någon som kan utbilda kollegahandledare så är det en av de roligaste sakerna jag vet och gör det gärna. I Upplands Bro har vi startat med ett härligt gäng som garanterat kommer att göra skillnad i kollegiet.

Andra delen av veckan i London blir ett sprakande fyrverkeri av BETT-mässa, skolbesök och ett seminarieprogram som andas skolutveckling med fokus på IKT. Hela vårt program finns här. Vi har med oss vansinnigt duktiga människor som kommer att kunna tillföra erfarenheter till de som vill lyssna. Lärare, rektorer, sociala medieexperter, app-kreatörer och sist men inte minst en skarp elev som vill dela med sig.

Jag och Tord från INDEA kommer att leda en workshop för de som på förhand anmält intresse, som vi tror kommer att ge mersmak på vårt ledarförändringsprogram. FLIS, som vi brukar kalla utbildningen, är också en långsiktig satsning på rektorers och förskolechefers möjligheter att leda i förändring, något som är en tuff och nödvändig utmaning. Jag tror ju alldeles bestämt att chefen behöver leda som han/hon lär. Släng pappersbuntarna och börja jobba som du förväntar dig att dina lärare ska jobba. Att lägga allt ansvar för IKT på någon annan är lika illa som att påstå att man inte behöver känna till och veta hur läroplanen funkar.

Om ett par veckor följer en uppdatering av hur det blev och vad som hände i London. Risken är att det blogginlägget blir ännu längre än det här :).

 

 

På spaning!

8 januari, 2014

För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.

Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.

Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.

Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.

20131123-194101.jpg

 

 

 

 

 

 

Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?