omväxling förnöjer
Jag har skrivit och skrivit i några dagar. Analyserat, jämfört och vägt ord på guldvåg. Redigerat och hållit tungan rätt i mun för att en rapport ska bli så tydlig som möjligt för mottagare.
Nu är jag lite trött på att skriva och vill ut bland folk igen. Det måste vara det bästa med mitt jobb. Att det är olika saker nästan varje dag och att det väldigt sällan blir långtråkigt.
Resten av veckan ska hela Atea Skola-teamet träffas på något hemligt ställe och jobba tillsammans. Det ser jag så himla mycket fram emot, för jag har nog dessutom några av världens bästa kollegor.
pynta eller paddla?
Det blev paddla.
Vi drog till Fejan från Räfsnäs i lördags morse tillsammans med H2O och Horisontkajak. Totalt 18 paddlare fångade en glimt sol nästan samtidigt som vi såg en säl väster om Tjockö.
Framme vid vandrarhemmet blev det bastu med havsbad. Kallt? Ja.
Ett alldeles suveränt julbord njöt vi av och jag kan varmt rekommendera det. Vi sjöng lite för kockarna som blev lite förlägna bakom spisen.
På vägen hem fanns inte mycket sol. Mer fifty shades of grey minus handklovar. Den timmen vi fick på lördagen var en tredjedel av Stockholms hela solmängd i november. Vältajmat helt enkelt.
På väg hem svängde vi förbi Rådmansö Bageributik och när vi passerade avtagsvägen till Rådmansö skola skuttade hjärtat till lite extra av glädje. Jag saknar skolan, där jag jobbade som rektor, med alla fina människor jag lärde känna där.
En härlig helg hade vi och den stoppar jag rakt in i må-bra-luckan. Och så hoppas jag att december bjuder på lite mindre dystert väder, även om vi faktiskt hann plocka fram lite adventsstjärnor som lyser upp mörkret innan trollen kom hem.
verktygslåda goes skattkista
I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.
Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.
Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.
En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.
Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.
Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.
Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.
to create a sense of urgency
Det blev så tydligt för någon timme sen när Calle kom hem från skolan, sjöblöt från topp till tå i snöslask.
”Mamma – jag är ju sjöblöt och fryser om tårna!” hojtade han när han klev innanför dörren. Jag påminde om att jag försökt få med honom och köpa vinterskor flera gånger och han lyste upp i ansiktet och sa glatt:
”Då ville jag inte. Men NU vill jag!” 🙂
Det är verkligen så. För att motivation ska finnas och för att saker ska ske så måste det finnas en känsla av angelägenhet. Oavsett det är en stövelinköpsaktivitet eller en organisationsförändring.
Titeln på inlägget har jag tagit från John P. Kotters ”Leading Change” och hans 8-stegsmodell för förändringsledning. Den är klart läsvärd för alla ledare. Och då tänker jag på både skolledare och lärare som leder sina elever i förändring.
Roslagshelg
För ett par veckor sedan åkte Micke och jag norrut, längs kusten genom Roslagen med kajaker och cyklar fastknutna på bilen.
Vi satte i båtarna och vispade runt i Vettershagatrakten. Skuttade upp på en klippa för att käka äggmackor och dricka kaffe så fort solen visade sig. Njöt av solstrålarna och paddlade tillbaka till bilen i stilla höstväder.
Vi styrde kosan mot Grisslehamn och tog in på Hotell Havsbaden. Inga väckarklockor i sikte och god frukost med havsutsikt. Letade oss ut till Singö och hittade grusvägar och stigar med hala hällar att cykla på. Flera havsörnar höll oss sällskap längs med vattnet som glittrade.
På vägen hem körde vi förbi Edblad i Gåsvik och åt en fantastisk lunch. Lite bling följde med hem, det var ju oundvikligt 🙂 .
En helg att stoppa i må-bra-luckan. Ute är bättre än inne. Och jag är bortskämd med världens bästa lekkamrat.
La Grande Finale
Jag är på plats för avslutningsdag på rektorsprogrammet.
Blandade känslor, måste jag säga.
Kanske lite som att ta studenten?
Tre år av kompisar och lärande blandat med tentaångest i perioder. Vi har haft så roligt, särskilt på internaten. Jag har satt pris på både innehållet i utbildningen och nätverkandet med kompetenta, drivna och härliga kollegor. Tidigare har jag skrivit om och stretat för mer moderna arbetssätt som stämmer bättre överens med hur vi vill att det ska se ut i skolan, men det tänker jag inte göra idag.
Jag har inte en sekund ångrat att jag slutförde utbildningen fast jag inte har någon skolhuvudman längre. Nytta av utbildningen har jag i alla fall och jag hoppas att jag har kunnat bidra med ett annat slags perspektiv ändå.
Det har gått åt så ofantligt mycket tid för att genomföra rektorsprogrammet och ta mig igenom kurserna fyllda av ekonomi, juridik och ledarskap med godkända resultat.
I morse vid frukostbordet sa Maya ”Grattis till examen mamma. Vi är ju medberoende”.
Obetalbart.
Hade det inte varit för stor förståelse från Calle och Maya, som var 7 och 9 år när jag började, och oändligt stöd av Micke så hade det inte gått bra alls. Pepp och hejarop har jag fått från kollegan Sandra det senaste 1 1/2 året och det gör mig väldigt glad att chefen Örjan kommer och grattar vid examinationsceremonin lite senare idag.
Nu ska jag njuta hejdlöst av den allra sista dagen tillsammans med alla sköna människor i rektorsprogrammets H11.
Och vara säker på att boka in en post-avslutningsdejt med min fantastiska triogrupp. Tack Sara Carlson och Pernilla Hemmingsson för ett fenomenalt samarbete under hela tredje året. Ni är grymma!
Bilden är från en av våra basgruppsträffar. Rörigt, roligt och resultatinriktat.
Lördagsnöje med cykel
Jisses!
Har varit i Uppsala och sett på Martin Söderström Invitational – ett gäng grabbar som kör BMX i hopp. Stolliga trick med backflips, superman. cliffhanger, tailwhip och andra knasigheter.
Totalt dödsföraktande och otroligt skickliga artister underhöll i solig lördageftermiddag i botaniska trädgården.
Citatet på Kråkans BMX-hoj passar sällsynt bra.
Jorden runt på 80 dagar…
… eller från Bryssel till Nordmaling på en eftermiddag.
I går var jag i Bryssel och deltog i en tvådagars workshop hos Microsoft med rubrik ”Design and Deployment Workshop” och där syftet var att bli klokare tillsammans med skolmänniskor från olika delar av västeuropa i hur ledarskapet hos skolledare behöver förändras och förstärkas i en allt mer tekniktät värld. När lärares ledarskap är en förutsättning för gott lärande och när det är möjligt att göra sådant vi inte kunnat göra förut och på ett nytt sätt som motiverar och stimulerar.
I dag sitter jag och äter frukost på anrika Levar hotell i Nordmaling en bit från Umeå. Det gick alltså att ta sig från Brussel till Nordmaling på en eftermiddag.
Här ska jag och Sandra ta hand om en grupp lärare som ska bli kollegahandledare. Vi kommer att träffa dem under fyra dagar totalt. Två dagar nu, och två dagar i december.
Kollegialt lärande är det bästa lärandet. Nu ska vi göra vårt allra bästa för att skapa förutsättningar för det i Nordmaling, Gräsmyr och Levar.
Vi har fantastiska förutsättningar i och med att alla rektorer och skolchefen i Nordmaling går vår ”Förändringsledning i Skola” och vi har tillsammans med dem kunnat kratta manegen för form och innehåll som gagnar Nordmalings lärare.
Såhär nöjda var vi när vi lyckats hinna med kärran från Bromma till Umeå med minsta möjliga marginal och bara handbagage för fyra dagar. En liten guldmedalj tycker jag att vi förtjänar. Bilden har jag snott från @sandrawissting med hennes goda minne 🙂
Utmaningar på många sätt
Ingen som vistas i sociala medier kan väl ha undgått att träffa på #alsicebucketchallenge – en ”lek” där man utmanar sina vänner att hälla en hink iskallt vatten över sig för att uppmärksamma sjukdomen ALS och uppmuntra människor att donera pengar till forskning. Utmaningen har bl.a. resulterat i en överväldigande mängd pengar då många kändisar antagit utmaningen och skickat den vidare till välbeställda polare.
Det visar kraften i sociala medier och hur många man kan nå med sitt budskap och jag tycker att ändamålet är grymt.
Utmaningen har krupit ner i åldrarna och många barn och ungdomar leker också leken, ofta utan att förstå huvudsyftet med utmaningen. Det blir ett sätt att leka publikt och just att hälla vatten över sig är rätt harmlöst.
Jag blev glad när jag såg att min unge hade svarat på utmaningen från en kompis med ”varför? Du vet väl att det är meningen att man ska skänka pengar också?” Glädjande nog visste kompisen det. Att ifrågasätta en utmaning på ett sjysst sätt och kunna bestämma själv om man vill eller inte vill anta den är inte självklart och enkelt för unga (och kanske inte heller för vuxna ibland). Jag bävar för när det inte är iskallt vatten det rör sig om längre utan alkohol, droger eller ”hyss” mot kompisar som inte är ok. Undrar om ungen kommer att kunna ifrågasätta grupptryck och utmaningar då?
Samma unge hade kunnat redogöra för sambandet mellan skatter och välfärd i vård, omsorg och skola berättade läraren häromdagen. Det är häftigt tycker jag.
Måtte vi klara av att hålla igång diskussionerna vid köksbordet och prata värderingar och val även när medellängden ökar i familjen.
Jag följer ett knippe av mina barns kompisar på instagram, videofyme och i andra kanaler. Lite sådär på avstånd för att jag är nyfiken och gärna fångar upp vad som händer för att plocka upp trådarna i samtal med dem. Jag provar gärna att snapchatta med dem för att kunna kommunicera och prata om för- och nackdelar med just det forumet. Sommarpratet med PewDiePie var ett av de bästa därför att jag lärde mig grymt mycket om spelindustrin och youtube som fenomen. Jag vill att diskussionerna ska vara utan pekpinnar och att åsikterna ska vara många och spretiga. Och jag skulle önska att ungarnas lärare fanns i några sociala medier där eleverna finns för att kunna föra diskussionerna om värderingar där det passar i skolans uppdrag om värdegrund och demokrati.
För hur ska man annars kunna diskutera viktiga saker om man inte känner sig bekväm med forum där barn och ungdomar finns? En bekant som jobbar i skolan sa häromdagen ”Ja, det där instagram håller mina barn också på med och det får dom, bara dom inte lägger ut grejer på youtube.” Det gav mig små kalla kårar efter ryggraden och det sämsta är att det är alldeles för många som vet alldeles för lite om barns och ungdomars vanor (och ovanor) på webben.
pay back-time
Alla kan göra skillnad säger Raoul Wallenberg Academy och delar ut ett pris till Raoul Wallenbergs minne idag. Priset kan du läsa om här, och det ges till någon som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet. För rätt många år sedan åkte jag och några av mina kollegor in till Stockholm för att se ”Ondskan” med våra 75 elever. En av eleverna – Sam – reste sig upp för att ge plats åt en gammal dam och damen tackade och frågade vad han skulle göra. Sam förklarade att vi skulle se ”Ondskan” och damen säger ”Ondska – det vet jag mycket om.” Hon berättade att hon var Raoul Wallenbergs syster och att hon gärna kom till skolan för att berätta om Raoul och vad han åstadkom under andra världskriget. Det gjorde damen några veckor senare och Nina Lagergren som hon heter, satte påtagliga spår i både elever och oss lärare. Vi lärare blev bjudna hem till Nina där hon berättade mer och visade de få tillhörigheter som hon hade kvar som tillhörde och påminde om hennes bror.
Tack vare Raoul Wallenberg och Röda Korsets vita bussar kom många till Sverige under andra världskriget för att fly undan hot, våld och förtryck. Delar av min mans familj kom den vägen. Svärfar kom med båt från Estland och svärmor från Finland. Vem som helst kan föreställa sig hur tufft det var att lämna sitt land, vänner och delar av familjen för att fly till ett land som man inte visste mycket om.
Jag är förstås gränslöst tacksam över att de kom hit, träffade varandra och bildade familj här.
Jag är arg och ruskigt frustrerad över att mer än var tionde röstberättigad svensk röstar på sverigedemokraterna. Men det känns inte som att det gör tillräckligt mycket skillnad att dela klipp där de gör bort sig eller klicka ”gilla” på inlägg som beskriver hur de som är aktiva inom partiet gång på gång visar att de inte besitter varken kompetens eller en demokratisk värdegrund.
Det känns helt enkelt som att det jag gör är otillräckligt och jag bestämde mig för att göra en intresseanmälan för att bli förmyndare åt ensamkommande flyktingbarn. Det är oerhört läskigt för jag vet inte riktigt vad det innebär och vad som förväntas. Jag har börjat läsa på material från SKL och försöker begripa hur det går till. Tänk om det är för svårt? Tänk om jag gör något fel? Och så påminner jag mig själv om att jag egentligen har alla förutsättningar på plats. Jag har uppenbarligen kapacitet att lära mig nya saker, riktigt god kännedom om skolsystemet, bra koll på soc och BUP och kan kommunicera med myndigheter. Jag har också en man som mer än gärna vill hjälpas åt med påhittet.
Men det betyder ju inte att det blir lätt.
Jag tycker också att det är en otroligt fin möjlighet för både mig och resten av familjen att lära mer om vilka förutsättningar flyktingar har när de kommer till Sverige. Mina barn lever löjligt segregerat i en medelklassort norr om Stockholm. Jag hoppas att de kommer att förstå lite mer om varför vi ska ta emot flyktingar och invandrare och ge dem förutsättningar för att leva och bidra till det goda Sverige.
Pippi Långstrump får vara ledstjärna igen. ”Det här har jag inte provat förut, så det går säkert jättebra.”
