framåt med tillbakablick

Förra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.

Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.

Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.

Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.

Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.

I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.

Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.