ett armband i finaste guld
I går fixade jag avslutningspresenter till ungarnas mentorer/klassföreståndare som tack för läsåret. Inte för att jag måste, utan för att jag vill och kan. Calle slutar fyran och Maya sexan och har båda haft mentorer som är lätta att samarbeta med och engagerade i ungarnas väl och ve. Det känns roligt att kunna göra något extra och tacka för ett gott jobb. Jag minns att det var väldigt roligt att få ett särskilt tack från föräldrar och familjer när jag själv jobbade som lärare. Det behövde verkligen inte vara saker och absolut inte dyra saker. Jag är ingen samlare av gamla grejer, men kort från mina fd elever med föräldrar har jag samlade i en plastficka och tar fram då och då för att titta på och minnas ”mina” elever.
Jag frågade ungarna om de tyckte att ett smycke var en bra idé och Calle svarade: ”Det ska vara ett armband i finaste guld, för det är hon värd, Gunilla. Hon är så bra”. Det blev inte riktigt i finaste guld, men fint var det, och en del av vad det kostade går till Röda Korsets arbete i Nepal med att bygga toaletter och skolor. Vill du hitta ett likadant så finns de hos Edblad.
Det känns som en bra sommarpresent och jag hoppas att de gillar sina armband. Jag önskar att jag kunde vara med vid skolavslutningarna, men i år går det inte. Jag trodde nog att det skulle vara lite lättare med den saken när jag inte jobbar i skolan längre, men tji fick jag. Tur att bonusgubben Micke är redo att rycka in när jag är på jobb och barnens far inte kan vara i två klassrum samtidigt :).