Category Archives: gott & blandat
Regnet det bara öser ner
Huraa – det regnar!
Precis vad jag behövde. På riktigt, faktiskt. Skriva tenta för rektorsprogrammet, finslipa utbildningsdag för nästa vecka och laga lammgryta. Perfekt med regnväder. Kanske tar jag hojen ut i skogen och blir skitig också, för det gillar jag.
Brukar sällan engagera mig mycket i vilket väder det ska bli, med undantag för vindprognoser när det är dags att paddla. Väder blir det – och ibland är det en GoreTex-dag som i dag.
Flow
I bland blir vissa dagar bättre än andra och idag är just en så’n dag. Goda möten som kommer att leda till andra bra grejer. Kontoret har funnits i fickan idag och jag har jobbat på annorlunda ställen som uppenbarligen har funkat minst lika bra som kontoret kan göra. I somras fick jag till minst ett bra telefonmöte i färd med att glida upp på landbacken med kajaken. I dag var det på en parkbänk i Humlegården. Utan kajak, men ändå 😉
Under dagen har det varit en blandning av korta deadlines med lite kniven-på-strupen-känsla och saker som krävt eftertanke och analys. Det är nog det som jag gillar mest med mitt jobb – det där att det är varierande och att det händer saker hela tiden. Möten med människor är en annan. Men det kräver nog ett helt eget inlägg vid ett annat tillfälle.
Nu är det snart dags att kombinera bullar och bubbel och göra fredag på riktigt. Känns härligt att göra det i sällskap av min (numera äkta) man och dessutom kollegan som flög vilse i Norrland idag. Henne behöver jag nog plåstra om med ett extra glas bubbel :).
Happy Friday på er!
FotbollsFamiljeFys med fortsättning
Tränarna i sonens fotbollslag har tagit ett helt nytt grepp kring ungarnas föräldrar. Och syskon dessutom.
På lördagmornar är det FamiljeFys för de som vill och vågar. 45 minuters gemensam träning, ledd av tränare, med ÅBK-Chelsea-spelarna, systrar, bröder, bonusmänniskor och kort sagt alla som vill vara med. Alla deltar efter egen förmåga och jag vågar påstå att det är bra för alla. Både för att det är bra träning, men kanske mest för att vi gör något tillsammans med grabbarna och deras stjärn-familjer. Jag har strykt begreppet ”kärnfamilj” ur min vokabulär, och använder ”stjärnfamilj” istället. Det passar in på många fler familjer tycker jag.
Här är Maya och jag som mår riktigt bra efteråt. 
Jag misstänker att nioåringarna flinar lite i smyg åt oss gamlingar när vi gör indianhopp och spindelmannenarmhävningar. Dom studsar runt som gummibollar och skulle kunna springa ifrån oss baklänges om dom ville. Jag har i alla fall inte tid att titta efter, för jag har fullt upp med att hålla koll på kroppen och göra som jag ska.
Roligt är det, och jag hoppas att initiativet blir en lördagsvana att börja helgen med. I går var det ett fantastiskt bra sätt att börja en av dom bättre dagarna jag någonsin har upplevt.
På en brygga, vid havet, några timmar senare gifte Micke och jag oss med alla fyra barnen som sällskap.
Perfekt är precis vad det var.
Hur ska vi ses?
Det här med möten har jag funderat rätt mycket över i dag. Dels med anledning av min lite väl trassliga inledning på dagen då tåget till Gävle blev inställt och dels med anledning av statsbesöket av president Obama i morgon som ser ut att grumla resplanerna ordentligt.
Ibland behöver man ju ställa sig frågan om det personliga mötet är värt tiden och pengarna det kostar när det finns andra sätt att mötas i en videokonferens, över Skype eller i en Hangout.
Just i dag var svaret tveklöst ja! och istället för tåg blev det flyg till Östersund och bil vidare till slutdestination Sveg. Ett härligt möte med konkreta planer, överenskommelser och ansikten på människor som jag kommer att arbeta med över tid. Relationsbyggande är viktigt och dessutom roligt.
Det är nog precis därför Obama tar hela sitt gigantiska följe med sig till Stockholm och gör min (och alla andra stockholmsinvånares) dag lite stökigare i morgon.
Jag ska tänka på det när trafiken står stilla och klockan tickar inför nästa möte. Att relationsbyggande är viktigt, alltså.
Välkommen till Sverige, president Obama. Hoppas ditt möte i morgon blir lika bra som mitt var idag :).
Kommunikation ur föräldraperspektiv
Foto av Daniel Boyle
Jobbet är i full gång igen och snart skolorna också. Kalendern fylls på snabbt, snabbt.
Under den här veckan är båda mina barn outsourcade till varsit kollo – den ena på fotbollsläger och den andra på artistkollo och det är deras mormor som tar hand om logistiken på hemmaplan. I min vilja att underlätta för mamma spenderade jag i går kväll ganska lång tid vid köksbordet med papper och penna till hands för att skriva ner alla tider, platser och aktiviteter hon behöver hålla koll på under veckan. Mamma är bara fläckvis digital ännu. Jag letade febrilt i mejl, på hemsidor och i facebookgrupper för att få ihop en planering som innehöll benskydd, vattenflaskor, lappar om discon och vem som får bada i vilkens sällskap. Därtill spelar P04 två olika cuper i helgen som kommer på två olika platser med olika tider för gruppspel och eventuella finaler. Låter det rörigt? Jajamän – det är precis det som är mitt problem.
Sedan ett år tillbaka får vi åtminstone mejl från skolan från barnens respektive klassföreståndare med information om vilka utflykter och friluftsdagar som planeras och när det ska vara matsäck. I våras var det minst en/barn och vecka. Min stora skräck är att någon av dem ska komma till plugget utan matsäck för att jag har missat. Jag förstår verkligen poängen med att skolan ska tillhandahålla matsäck vid utflykter, faktiskt inte bara av kostnadsskäl. Jag gjorde inte annat än fixade köttbullar och makaroner för att stuva ner i mattermos i ryggsäckar i maj och juni månad. Jag har som skolledare alltid sett till att eleverna får matsäck från skolan om de inte absolut vill ha med sig hemifrån. Barnens pappa och jag bor i olika hus. Gudskelov ligger husen mycket nära varandra och vi har koll på varandras extranycklar så att vi ska kunna hämta grejer barnen (eller vi) glömt. Dessutom är jag oändligt tacksam över att vi båda väldigt gärna vill underlätta för ungarna att bo på två ställen, och ingen av oss ställer till elände för att någon av oss klantar sig i bland. Vi hjälps åt helt enkelt. Jag kan inte låta bli att tänka på de barn som har föräldrar som mest jävlas med varandra och ser möjligheter att lägga krokben för varandra, medan de som blir drabbade är barnen istället. Jag har sett det på nära håll som rektor.
Det finns några saker som skulle hjälpa när det gäller kommunikation mellan föreningar, skola och hem. Här är några:
1. Inga lappar i ryggsäckarna. Inga lappar ALLS. Det funkar inte.
2. Samarbetsvilliga föräldrar.
3. Samla informationen på en gemensam yta istället för att skicka mejl.
Några har en LMS som Fronter, Schoolsoft, Google sites eller liknande. Posta konsekvent saker där. Låt bli att mejla också. Som förälder ska man vara säker på att all information finns där. En klassblogg kan också vara en gemensam yta. Enkelt att sätta upp med t.ex. Blogger, WordPress eller Moobis. Då får man dessutom som förälder insikt i vad som händer i skolan. Jag skulle tycka det vore fantastiskt roligt och ett möjlighetiserande underlag för samtal om skolan hemma vid köksbordet. Jag är ju så nyfiken som förälder!
Spana gärna in Charliebloggen (Karin Brånebäck) eller Jamals kompisar (Christina Löfving) för att se två briljanta exempel på hur det går att göra.
Några väljer att lägga information för elever och föräldrar på facebook. Det gjorde mina lärare på Rådmansö för åk 7-9, vilket fungerade finfint. (Här halkar det minsann in ett litet rektorsperspektiv också ;)) Eleverna var där och det blev till och med ett ställe där elever och lärare hjälpte varandra glatt och huller om buller att hålla reda på labrapporter, tider för utflyktere, bussförseningar och inlämingar. De gjorde grupperna slutna och släppte in elever, föräldrar och lärare i grupperna. Jag som rektor fick också en inblick i vad som hände och kunde gilla och kommentera olika aktiviteter som skedde. Det var ett sätt att vara närvarande när tiden inte räckte till för att vara på plats som jag hade velat vara. Det är ju förstås viktigt att komma ihåg vilken information som får ligga var, som ska skyddas med bättre lösenord och som kan läggas i stort sett offentligt. Om du undrar – fråga din rektor!
Jag är glad över att grabbens fotbollslag har en facebooksida där information till föräldrar läggs ut och det blinkar till i min telefon när det är något jag behöver komma ihåg. Sidan är inte till för nioåringarna, inte än, jag lovar ;).
3. Om du ändå måste skicka mejl – samla då ALL information i ett mejl och skicka inte fem stycken om samma utflykt eller fotbollscup.
Andra sätt att synliggöra elevernas vardag kan ju vara att Twittra eller Instagramma ögonblick. Kanske ett lärarkonto/klasskonto/fotbollslagskonto kan funka för dig?
Om du undrar vad som är ok att publicera i bildväg kan du kika in hos datainspektionen. Publicering av bilder är i princip alltid tillåtna i sociala medier så länge inte bilderna är kränkande och personerna som avbildas inte har skyddad identitet förstås. Hänsynsfullt är ju också att fråga de elever som fastnar på bild.
Gör skolan synlig och ge föräldrarna en chans att hänga med i svängarna. Vi vill ju så väl.
Att ses på riktigt
I går var jag och min kollega på Pedagogisk pub på Queen’s Head i Stockholm. Mat och öl smakade gott, biblioteket vi höll till i passade oss som handen i handsken och människorna som möttes var himla trevliga. De pedagogiska pubtillfällena började i våras som en hyllning till Trevor Dolan som nyligen gått bort. De har spridit sig ut i landet och förekommer med varierande frekvens. I Stockholm finns det möjlighet att delta den första onsdagen i varje månad. Eventen annonseras på facebook och på twitter och alla som vill komma är välkomna.
I går var det Magnus Blixt som var värd och det tackar jag (och säkert resten av de som var där) för. Jag tror nog att nästan alla som var där i går hänger på facebook, twitter (#pedagogiskpub) och/eller instagram både av privat och professionell anledning och gärna möts virtuellt. Det gör jag också, och tycker att det är grymt skoj att träffa kända och okända människor som tycker om skolan och gärna diskuterar den i en framåtsyftande kontext.
Jag hade jätteroligt och efterdyningarna märktes i twitterform på på tunnelbanan hemåt i sen kväll. Att kunna kombinera möten i sociala medier med möten IRL är helt oslagbart. Jag är fundersam över varför inte fler tar chansen och hoppas att jag kan uppmuntra flera att träffa skolmänniskor utanför sina egna skolor. Det ger så mycket tillbaka i form av kontakter, kunskaper och erfarenheter som delas. Det finns ju så många nya idéer att prova! Som rektor hade jag absolut tyckt att det kvalificerar sig som fortbildning :).
Nästa tillfälle är alltså onsdagen den 4 september. Hoppas att vi ses då!
Skärgårdsrektorn har flyttat. Nu har hon bytt namn och hittas i Kista.
Japp – nu har www.skargardsrektorn.se flyttats över hit.
Mina gamla inlägg är importerade och går fortfarande att läsa. Jag saknar Rådmansö skola (och de andra skolorna jag jobbat på), men trivs gott där jag finns nu. Fram till nu har jag utan undantag efter lärarexamen jobbat i skola. Jag tyckte det var dags att prova något annat, så nu gör jag det. Att kombinera skola och ikt passar mig som handen i handsken.
Välkommen hit istället!
Det bästa av två världar
I fredags hade vi på Rådmansö Skola besök av en journalist från tidningen Skärgården. En perfekt dag att visa upp den varierande verksamhet vi har.
På morgonen tog lärare och elever från lågstadiet skidorna under armen och traskade ner till hästhagen för att skida årets Vasalopp. Någon kilometer i en slinga som spårades dagen innan av lärarna. Den var alldeles tillräckligt lång för vissa och gjord dubbelspårig så att de som var lite snabbare skulle kunna åka ytterligare ett eller ett par varv.
Här ser du Helena och Victoria som fixar uppvärmning för eleverna med stor glädje 🙂
Och här är härliga Erik som är heltaggad inför start.
Jag tycker det är härligt att få hjälpa de minsta att få på skidorna när de trilskas och känner mig mycket viktig när jag delar ut medaljerna vid målgång. Flera av dem frågade om det var riktigt guld och jag svarade att det kanske inte var guld men en fin metall är det i alla fall ;).
Självklart tog jag tillfället i akt och visade vad som händer i den digitala miljön också. Erin och eleverna förklarade för journalisten varför datorerna gjorde nytta i skolan. Vi pratade om web quests, facebookgrupper och källkritik. Vi konstaterade att elever som varit sjuka har kunnat vara med på genomgångar via Skype och att den formativa bedömningsprocessen både underlättas och uppskattas av både elever och lärare. Vi pratade också om dilemmat att eleverna frestas att chatta och spela och hur lärarna hanterar det. Jag blev stolt och glad att höra att det redan efter några få månader finns ett mervärde i den nya, moderna tekniken. Jag ser också att det som är hantverk fortfarande är just hantverk. Här ser du en bild från en NO-labb som Julia la upp i klassens facebookgrupp. Labben görs ”på riktigt” och data samlas i en excelfil för att bli ett diagram. Snyggt, prydligt och ändamålsenligt.
Det är kontrasterna som gör Rådmansö skola och fritidshem till den fantastiska plats det är. Kombinationen av skärgårdsmiljö tillsammans med ett nyfiket och kompetent nyttjande av IKT i undervisningen är precis vad alla ungar borde få uppleva och dra nytta av.
Tyck olika utan att varken häckla, hata eller hota.
Under några dagar har #näthat och #nätkärlek dominerat i samhällsdebatten i olika forum. Synnerligen aktuellt blev det i och med att SVT sände ett program om näthat mot kvinnor. Jag har följt och läst inlägg på facebook, twitter och på bloggar. Jag förvånas och förfäras över på vilket sätt människor uttrycker sina åsikter och hur några uttrycker sig utan att ens ha en egen åsikt. För en del räcker det med att tycka illa om någon för att hata och till och med hota. Det finns människor som har upplevt hot och förföljele, men väljer att ändå inte hata. Här finns en länk till en bloggpost som ligger mig varmt om hjärtat på temat ”Det går att låta bli att hata”.
För mig är det viktigt att olika åsikter får komma till tals och när debattörer lyckas hålla tonen korrekt och dessutom skiljer på sak och person är det lättare för mig att ta åsikterna på allvar.
Jag tycker väldigt illa om när människor häcklas offentligt. I skoldebatten förekommer ett Jan Björklund-alias på Twitter där någon tar sig friheten att uttrycka satiriska och sarkastiska åsikter där kontot pekar mot Björklunds officiella sida på utbildningsdepartementet. Många tycker mycket om svensk utbildningspolitik och särskilt när valet närmar sig. Det vore naturligtvis ett listigt drag av Björklund att själv vara aktiv på Twitter och kunna möta åsikter och kritik precis där den förekommer. Anna Ekström(@Anna_Ekstrom), GD på Skolverket är en förebild för oss skolmänniskor och Jan Björklund kan absolut lära ett och annat av henne.
Twitter är ett härligt forum för att ta del av andras tankar och idéer och ledas vidare till mer djupgående resonemang på bloggar och hemsidor. Min mening är att Twitter funkar dåligt för kritik och debatt som inte modereras. Det krävs mer än 140 tecken för att utveckla resonemang och argumentera med och mot varandra. Det blir lätt att missförstå – och tacksamt för de som dessutom gärna vill missförstå för att framhäva sig själva på bekostnad av någon annan.
För oss i skolan som ser en nytta med sociala medier i samarbete med elever är det viktigt att bestämma takt och ton från början. Det är också viktigt att de som organiserar en facebookgrupp reagerar snabbt och har koll på hur kommentarer läggs ut för att hålla ordning på klimatet i gruppen. När (nej, jag skriver inte ”om”) någon kliver över gränsen är det ett bra tillfälle att ta diskussionen om tillvaro i sociala medier. Det är ju precis som allt annat ett lärande och det måste ske direkt och förmodligen flera gånger i en elevgrupp.
Jag tittade igår på en föreläsning av Richard Gerver som ligger ute på urplay.se. Gerver är en brittisk f.d. rektor och inspiratör och är mycket kritisk mot Storbritanniens utbildningsminister Michael Gove av flera anledningar. Just här är inte hans åsikter mitt fokus utan att han vid ett tillfälle när han talar om just Gove gör en gest som illustrerar att han skjuter Gerver i huvudet med ett vapen. Jag tycker faktiskt inte att det är ok. Inte alls ok.
I UR:s serie om rektorerna väljer man i paneldebatten efter programmet att lägga in en fejkad Jan Björklund i slutet av debatten. Jo, de allra flesta förstod nog att han var fejkad och säkert drog många på smilbanden. Men hade det inte varit väldigt mycket mer relevant och seriöst att Björklund deltagit i debatten på riktigt?
Debattera gärna. Ha åsikter. Framför dem.
Men låt bli att häckla, hata och hota.
Jag vill ha ett samhälls- och debattklimat som lockar till oliktänkande och respekt för andra människor. Jag tycker att vi som jobbar med barn och ungdomar i skolor, förskolor och på fritids ska agera som förebilder.
Lika mycket som vi ska vara kreativa i lärandet måste vi också låta människor vara kreativa i sina åsikter utan att behöva vara rädda för hat och hot om våld.
Den här texten sitter ovanför ingången till The Flitch Green Academy – en låg- och mellanstadieskola i England som jag hade förmånen att få besöka i samband med BETT för ungefär en vecka sedan. Bildkvalitén är inte den allra bästa, men budskapet är flott!
Kompetensutveckling!
I dag tog kollegahandledningsarbetet fart på Rådmansö skola!
I höstas träffade fyra lärare Mick Hellgren från Learnit24 under två dagar för att lära sig att handleda kollegor i sin egen skola. Två dagar återstår av utbildningen och innan de två sista dagarna ska handledarna börja med uppgiften att stötta sina kollegor, genom handledning, i planering och genomförande av lektionsaktiviteter med teknik som verktyg.
Vi har tillsammans mejslat fram förutsättningar för arbetet och t.ex. kommit överens om vem som kommer att handleda vem och varför. Handledarna hade idéer om verktyg, program och appar de vill visa och testa för att arbeta med formativ bedömning, läsförståelse, kommunikation, samarbete och kreativititet. Mycket av det som finns med i begreppet 21st Century Skills och som vi pratat om i personalgruppen tidigare.
Den första perioden av handledning avslutas på skärtorsdagen med en redovisning för alla pedagoger av vilket lärande som skett.
Jag tror ju på lärande tillsammans och att kollegor diskuterar undervisning, metoder och syften och att vi sedan knyter i hop med den moderna teknik vi har att använda oss av är riktig kompetensutveckling. Kompetensutveckling som leder till skolutveckling.
Nästa vecka kommer jag att få lyssna på Les Foltos i London, i samband med BETT show, där han pratar om kollegial samverkan. Som av en händelse är det ett av de möten jag ser mest fram emot :).
Bilden nedan är från vårt visioinsarbete som vi gjorde tillsammans före jul. Vi är alldeles säkert på väg i rätt riktning!
