Show MenuHide Menu

Category Archives: förälder

två flugor på smällen

22 mars, 2014

_kaffe_efter_tur_p__hojen_i_skogen.__ckligt_mycket_sn__kvar._Kom_knappt_fram_t._Ligger_utslagen_under_filt_i_tr_dg_rd_som_badar_i__sol_och_lyssnar_p___deeped_m_dotter_Amanda_som_pratar_om_sociala_medier._Fint_nyfiket_samtal.Låg utslagen under en filt i trädgården efter en jäkla skit-tur på cykel för en stund sedan. Skit-tur av minst ett par olika anledningar. Hade missbedömt mängden snö som låg kvar i skogen och kom knappt framåt på skogsstigarna och var prickigare än Pippis Lilla Gubben (fast av lera) när jag nådde civilisationen. Jag brukar ju säga att jag helst inte cyklar på asfalt, men i dag var det himmelskt att få trampa på slät mark, trots den lååånga branta motvindsbacken på slutet.

I stolen under filten med en kopp kaffe passade jag på att lyssna på en podcast inspelad av @deeped och hans dotter @Amanda_Strandh. De pratade om sociala medier i den vardag som 13-åringar befinner sig i. Det var fan-sidor, ask.fm, snapchat, hauls, videofyme, selfies och ännu mer. Mycket känner jag igen genom samtal med min egen unge och annat var mer av nyhet för mig. Jag är tacksam över att Maya tycker om att dela med sig av vad som händer och hoppas att vi kan behålla det sättet att prata på fortsättningsvis.  Jag vill att hon ska tycka att jag är nyfiken på ett omsorgsfullt sätt och inte tycka att det är jobbigt. Det är en balansgång – jag vet. Hur som helst var den knappa timmen med hörlurar i solen värdefull. Om du vill lyssna så finns den här. Jag tror inte att du kommer att tycka att det är bortkastad tid om du har barn i yngre tonår eller umgås med dem i skolan.

Det här var det 22:a inlägget i #blogg100

det blir ett resultat

16 mars, 2014

calleTror minsann att det var ute-premiär för mig i år på fotbollsmatch i dag. ÅBK P04 spelade träningsmatch mot Enebybergs IF på bortaplan. Kallt som tusan och vinterkläder på. Det var meningen att de skulle spelat mot AIK på Skytteholm i går, men snön ställde till det lite för mycket och den matchen blev inställd.

Matchen inleddes med ett självmål och en lite olycksalig piruett av A i ÅBK-målet. Han är riktigt vass och storspelar oftast. Det som gör mig riktigt glad är hur tränarna hanterar det som inte går som det ska. Det som hördes från tränarhåll var ”Det gör inget A, det är sån’t som händer. Bra att ni spelade bakåt – helt rätt”. En sjysst signal till både målvakt och resten av grabbarna. Våga prova. Det kan ju gå bra! Och går det inte bra så blir det alltid ett resultat att lära av. Jag gillar inte att använda ordet ”misstag”. Det blir ett resultat. Att lära av.

En annan sak jag uppskattar med grabbarnas tränare är att de sällan skriker och gastar under match mer än nödvändigt. När de ropar så är det med positiv ansats och de låter heller inte arga. De pratar med spelarna och coachar i pauser och efter match när de har full uppmärksamhet från dem. Killarna vet att när tränarna pratar, så är resten tysta och lyssnar. De uppmuntras också att ha åsikter om vad som fungerat och vad som kan bli bättre.

Jag är väl lite skol-skadad, men många saker som sker på träningarna och matcherna funderar jag över i skol- och ledarskapsperspektiv. Det där med att pröva t.ex.

Jag minns att det var en av mina lärare på Rådmansö som ville pröva att vara med i Future City, där man jobbar med ett hållbart samhälle med hjälp av Minecraft. Hon undrade om jag tyckte det var en bra idé och ville väl checka av läget eftersom det innebar en kostnad för att få vara med. Ja, för sjutton, sa jag – kör! Hon var glad och eleverna var glada. De nådde inte riktigt ända fram den gången, eftersom det tog lite för lång tid att fixa praktiska saker som visade sig vara begränsningar. Men hon prövade. Och det blev ett resultat att lära av.

Jag tror att lärare och rektorer behöver pröva mer utan att vara säkra på att det blir 100% bra. För det blir ju ett resultat att lära av.

Idag blev det 7-5 till EIF efter 3 x 20 min och en hel del saker att träna på till nästa gång det är match. På fredag åker grabbarna till Åland på träningsläger och Calle åker utan sina föräldrar. Det är tufft gjort av en nioåring, tycker jag och visar också hur mycket han gillar och litar på kompisar och tränare i laget. Det är nog mest jag som kommer tycka att det är lite jobbigt 🙂

Det här var mitt sextonde inlägg i #blogg100

zlatan

15 mars, 2014

Av alla böcker jag läst är  Zlatans långt ifrån den bästa. Men idag har jag njutit av den av en enda anledning och den är att Calle har läst själv och läst högt ur den för mig. Jag föreslog den åt Kråkan (som är fotbollstokig) för att han skulle kunna ladda ner den i sin iPad och ha den både hos mig och hos sin pappa. När han råkat glömma den i sitt andra hus så lånade jag den också och vips – så finns den på en padda här också. Fiffigt.

Jag kan stå ut med att höra om ligalag och knäppa fotbollstränare på ett ganska taffligt språk om det är det som krävs för att grabben ska tycka det är roligt att läsa. Att han dessutom vill läsa för mig ser jag som en superbonus.

Det här är nummer 15/100 i #blogg100

sladdlöst

9 mars, 2014

Under Mästarnas Mästare låg jag uppkrupen i soffan tillsammans med Calle. I ett flilmklipp från när Sven-Åke Lundbäck vann OS-guld i Sapporo 1972 intervjuades hans föräldrar. De hade dragit ur telefonen ur jacket och sovit gott på natten när loppet gick av stapeln och ville inte bli störda av journalister. Calle såg frågande ut och jag förklarade att telefoner satt fast i väggen med en sladd på den tiden. Han skrattade och undrade hur man tog med sig dem när man skulle gå hemifrån.

Undrar vad hans barn kommer att skratta åt om en 30 år sådär…

Det här var det nionde inlägget i #blogg100

Trubbel i paradiset

8 mars, 2014

Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.

M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.

När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.

Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.

skogsrån eller pedofiler i appar?

4 mars, 2014

Jag gillar sociala medier. Mina barn gillar sociala medier. Maya, 11 år bloggar och instagrammar. Calle, 9 år instagrammar sedan några veckor tillbaka. Javisst, jag vet att det är 13-årsgräns på instagram, och jag tycker ändå att det är okej att de använder forumet. Det var föresten en underdrift. Jag tycker att det är riktigt bara att de använder forumet. Det ger mig en riktig möjlighet att prata med dem om varför de postar, när de postar, hur de kommenterar och hur de svarar på kommentarer. Än så länge tycker de att det är roligt att jag är en del av deras flöde och vill att jag gillar deras bilder. Det kommer helt säkert att gå över förr eller senare. I går noterade jag att en del av kommentarerna innehöll ord som jag inte tycker hör hemma där. Det börjar på b och slutar på korv.

Vi fick tillfälle att prata om det där med svordomar och att kalla människor för saker de inte heter. Calle menade ju att det var en kompis som började (för det är det ju alltid …) Då kunde vi också prata lite om att det gick bra att välja en annan väg än den kompisen valde, och att det är han själv som bestämmer hur hans flöde ska se ut.

Elza Dunkels skriver (mycket vältajmat) om myten om pedofilen i appen Talking Angela och resonerar en del kring vår tids troll och skogsrån här. Frågeställningen har förekommit här på Rufsiga Rundan också vid middagsbordet och det var dottern som tog upp det. Elza skriver också om hur mycket bättre barn skulle kunna hantera trollen och skogsråna om vi vuxna har koll på ord, begrepp och fenomen som har med nya sociala plattformar att göra. Jag är glad över att mina ungar väljer att fråga mig om saker som sker i deras vardag och inte vänder sig till andra för att jag inte vet vad de pratar om eller inte är intresserad.

Passa på att hänga med medan de är små och ha samtal som inte innebär att förbjuda och fördöma. Så’na samtal som du skulle ha om det hade handlat om bråk på gatan eller på skolgården. Det är bara ett annat ställe att hänga på som innebär annan vokabulär och lite variation i umgängesformer än de vi är vana vid. För visst skulle vi inte komma på tanken att stänga av dem från varken lekplatsen eller skolgården?

Det här är det fjärde inlägget i #blogg100

Blixten Cup

2 februari, 2014

Fotbollscup på morgonkvisten mellan 8-10 i Skarpäng. Föredömligt kvick. 5 matcher à 12 minuter och max en kvarts väntan. Någon har tänkt efter före :).

I lite halvrisig form var det precis så länge jag tålde. Grabbarna var pigga och spelade bra. 3 vinster, 1 oavgjord och en förlust resulterade i en tredjeplats. Roligast är ändå när tränaren frågar om dom vill ha mer och det kommer ett rungande ”ja!” till svar. Även om de i går hade en heldag på midvintercupen i Barkarby.

Dom får helt enkelt aldrig nog.

På spaning!

8 januari, 2014

För att vara en verksamhet där läsa och skriva är grundpelarna är skola ibland, och tyvärr till och med ofta, riktigt dåliga på att kommunicera skriftligt.
Och för att vara mattelärare är jag onödigt bra på att se och haka upp mig på felstavningar, särskrivningar och grammatiska konstigheter. Lite riskabelt är det säkert att adressera saken och det kanske är som att kasta pil i kuvös. I mitt sista år på rektorsprogrammet har jag och två andra kurskompisar bestämt oss för att granska just skriftlig kommunikation mellan personal i skolan och föräldrar. Rubriken är ”På spaning efter det professionella bemötandet i skolan”.

Vi har mötts IRL vid några tillfällen och framförallt har vi samarbetat via delade dokument i Google drive för att få till vår text. Ibland har vi varit inne samtidigt i dokumentet och chattat lite på sidan av för att diskutera formuleringar. Om en stund kommer vi att träffas i en hangout för att sy ihop det sista i dokumentet för att kunna lämna in det på fredag. Jag har hört lite på omvägar om kollegor som har bekymmer med samarbetet eftersom de på sin höjd har lyckats mejla texter och dokument till varandra. Ett krångligt sätt att samarbeta och jag är oerhört glad och tacksam över att mina två kompisar vill jobba tillsammans på ett effektivt sätt via webben.

Det vore roligt om vi som genomgår rektorsprogrammet skulle få tillfälle att delge varandra erfarenheter av att arbeta tillsammans och på vilka sätt vi gjort det. Lite ”sharing is caring”. Nu brukar inte ansvariga på rektorsprogrammet vara särskilt angelägna om att lyfta fram samarbete med digital teknik som möjliggörare, men man vet ju aldrig. Saker kan ändras och det vore sannerligen på tiden.

Här nedan kan du se ett exempel på vad ett av mina egna barn kom hem med från skolan. Syftet var att locka eleverna att lämna in bidrag till skolans egen nobelpristävling.

20131123-194101.jpg

 

 

 

 

 

 

Jag får lite rysningar efter ryggen. Vad säger du?

Nötkräm vs. Sidenband

23 december, 2013

20131223-105229.jpg
Da’n före julafton med frukost framför Nyhetsmorgon på tv4. Vi hamnade mitt i ett samtal med Liza Marklund och Mark Levengood som är UNICEF-ambassadörer. De berättade om vad de sett under sina resor med UNICEF och hur gåvor gör nytta för de mest behövande barnen. Det var gripande och det manade till eftertanke om vilka prioriteringar vi gör. Jag själv tycker varje jul att det är svårt att fixa rätt julklappar och att pengarna tar slut lite för tidigt i december. Jag tror att det är fler som har den känslan. Den känslan gick över helt och hållet precis nyss. Den bästa julklappen hos oss kanske blev vinterkläder och nötkräm mot undernäring? Det gäller bara att förklara det på ett pedagogiskt sätt för barnen.
Efter inslaget om UNICEF övergick tv4 att visa hur man slår in julkappar utan knöliga hörn. Det var två kvinnor med titeln ”paketkonstnär” som påtalade vikten av att använda fina band, t.ex. Mormors gamla luciaband.
Så absurt planerat. Usch tv4.

Kontraster

15 december, 2013

Förra året den tredje advent kan jag se via appen ”timehop” att jag var ute på en gnistrande vinterpromenad. Riktigt så var det inte idag. Gnistrade gjorde det definitivt inte ute, däremot duggregnade det väldigt o-mysigt. Som väl var så väntade regnet med att falla tills halva cykelturen var gjord, annars hade jag kanske stannat inomhus.
bild45 minuter på cykel i lera gör dagen bättre, trots regn. Vi ägnade oss också åt att slå in paket som ska vidare till barn som inte får några annars. Det finns en privatperson i Åkersberga som hjälper familjer som har det tufft och barn som inte ens har några familjer att få hitta något paket i strumpan, eller i bästa fall under granen på julafton. Hon berättade när vi lämnade våra paket att det i flera fall är fosterhemsplacerade barn det gäller och också ensamkommande flyktingbarn.

Jag hoppas att vi lyckades träffa rätt med innehållet i paketen. Vi kraftsamlade på en flicka i storlek 134 och en pojke som gillade fotboll i 8-årsåldern. Slagit_in_paket_till_frivilligorganisation_som_distribuerar_julklappar_till_de_barn_i__kersberga_som_annars_inte_f_r_n_gra._Ett_tillf_lle_att_prata_med_de_egna_barnen_om__verfl_d_och_dess_motsats.Det var lätt att prata med egna barnen om överflöd och raka motsatsen. Igår klädde vi gran och åt en mini-julmiddag med åtminstone tre barn hemma. Kurade upp mig i soffan på eftermiddagen med en kopp kaffe och en lussekatt och läste DN i paddan. Det första som syns är ett flyktingläger i de libanesiska bergen där syrianska flyktingar fryser och saknar mat. Vi har det ofattbart bra på alla sätt och vis. Vi pratade här hemma om hur vi ska kunna bidra på något sätt och kom överens om att vi ska ta kontakt med soc här på orten och höra efter. Kanske någon behöver en stödfamilj eller en god man?

Svärfar kom till Sverige i september 1944 från Estland och skrev såhär när jag delat en länk till Expressen där Fredrik Virtanen skrivit om varför demonstrationen för flyktingar i går var viktig. Jag delade länken med kommentaren att det skulle ha kunnat vara Tiit det handlade om.

”Tack Agda och Micke! Så är det – men borde inte vara! Mina tankar går till mina föräldrar. De gav mig/oss förutsättningar att fortsätta leva ett fritt liv. De lämnade allt för att fly sitt älskade hemland Estland och över till Sverige som då, i september 1944, varmt tog emot oss! Ingen människa, oavsett hudfärg, flyr frivilligt sitt fosterland och lämnar allt man äger och har! Det är en katastrof orsakad av omvärldens våld, som borde vara värd all förståelse, medkänsla och villighet att hjälpa och stötta! Något som vi upplevde och jag minns med värme. Tyvärr är det inte så på alla håll idag … Därför är demonstrationen viktig!”

Ja, det är kontrasternas dag idag. Jag väljer att tänka att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.