Snö, is och skola

Det är snöstorm på väg in över Sverige och Upplandskusten. Den kom tidigare förra året. Jag gick en rysning efter ryggraden när jag tänkte på hur det var för precis ett år sedan. Förra vintern var ett inferno av snö, blåst och is och jag var rektor på Rådmansö skola. Den finaste skolan som finns, mitt ute på landet – eller halvvägs till Åland som jag brukar säga med ett leende. Det är många gamla hus som kräver sitt underhåll. Det finns inget kommunalt vatten, utan skolan har en egen brunn. Förra hösten dök det upp bakterier i brunnen, vilket säkert händer i brunnar ibland. Jag trodde att den entreprenör som kommunen upphandlat skulle ta hand om att ta vattenprover, skicka dessa för analys och åtgärda problemet. Jag trodde inte att det var jag som rektor som skulle jaga analyssvar tacka högre makter för att jag har rätt bra koll på kemi så jag kunde tolka analysrapporterna själv. Framförallt trodde jag inte att det var jag som skulle behöva jaga människor som skulle byta UV-lampor och gräva ny brunn. En vattentank som skulle bytas ut då och då behövdes också så att eleverna kunde få mat lagad med friskt vatten hela hösten.

När snön kom trodde jag nog också att de entreprenörer som skulle röja bort snön skulle göra det per automatik. Det gjorde de inte. Det var nämligen en entreprenör och en underentreprenör som var upphandlade. De röjde olika delar av vägen. Vägen ner till skolan är smal. Om vägen ner till skolan inte var fri från snö kom varken personal eller skolbuss fram. Det betydde att jag många gånger var tvungen att ringa till den som satt i plogbilen för att kolla om vägen skulle vara farbar när skolbussen kom. Om den kom så långt vill säga. Ibland satt den fast på vägen. Eller vid sidan av vägen. Det gjorde personalen också ibland, och hjälptes åt att dra loss varandra ur snön.

Is blev det också. Och jag trodde att samma entreprenör som borde tagit hand om brunnen skulle halkbekämpa. På trappor till exempel. Och särskilt vid de trapporna där en av våra elever som var rörelsehindrad behövde komma åt ledstången för att kunna komma in i huset. Det var inte så att de inte visste att behovet fanns. Personalen skottade. Jag skottade. Vi var ute och slog ner istappar för att ingen skulle få dem i skallen. Det gjorde inte entreprenören. Inte ens när vi ringde och felanmälde – gång på gång. Jag fixade sopborstar och snöskyfflar så att vi kunde fixa själva för att ingen skulle halka och slå sig, men det hände ändå. Jag var livrädd för att någon skulle göra illa sig ordentligt och att arbetsmiljöverket skulle knacka på. Rektor har ju ansvar för att det värsta inte händer.

Men, tänker nog du, fanns det ingen annan som kunde ta hand om det där? Jo, visst var vi  många som hjälptes åt. Jättemycket. Men J som var kontorsassistent hade 15 timmar i veckan på kontoret och gjorde definitivt mer än så. A som städade i tillägg till andra uppgifter var ögon, öron och hade det närmsta man kan komma direktlinje till entreprenören.

Det tog så fruktansvärt mycket tid att hantera praktiska frågor som rörde lokaler, lekplatser, snö, is och skolbussar. Det var tid som jag så otroligt gärna hade använt för att utveckla skolan i en lärande kontext.

Den sista dagen på terminen var jag sist ut från skolan och jag var alldeles ensam där. Jag låste dörren, halkade på trappan, ramlade och slog i skallen så att jag tuppade av. Jag hade tidigare på dagen felanmält för att få skolan halkbekämpad och också ringt upprepade gånger till chefen för fastighetsavdelningen på kommunkontoret eftersom jag var så frustrerad över att inget hände.

När jag kvicknat till och klivit in i bilen och körde hemåt i mörkret fick jag erbjudande om ett nytt jobb. Det var alldeles för lätt att tacka ja.

Jag undrar vad jag hade svarat om jag hade känt att jag fick ägna min tid åt elever, personal och åt att driva och utveckla lärande i den finaste skolan i världen.