mindset vs. statistik
Matematisk statistik – Kerstin Vännman
För ungefär 20 år sen, i maj, ägnade jag mig åt att läsa statistik vid Karlstad Universitet, som då ”bara” var en högskola. Jag bodde i lägenhet på Ulvsbygatan och hade en finfin balkong att fånga vårens solstrålar på medan jag löste statistikmysterier. Jag minns att det var varmt och skönt och det var rätt så svårt att hålla näsan i boken istället för upp mot solen. Jag körde tentan med buller och bång och fick sota för det under sommaren och fram till hösten när omtentan gick.
Prokrastinering i sin finaste form.
Nu är det maj igen och det är 9 grader ute och spöregn. Ungefär som de senaste två veckorna. Nu slukar jag Carol Dwecks ”Mindset – du blir vad du tänker” och det är betydligt svårare att skylla på vädret. Dessutom är det väldigt mycket mer intressant än Vännmans ”Matematisk statistik”. Annan typ av distraktion i form av små notiser från Twitter, Snap och Messenger har tillkommit och gör sitt bästa för att kvadda fokus, men det är en helt annan historia.
Slutsatsen måste ändå få bli att det är lättare att insupa klokskaper när innehållet är fängslande och när det är kallt och spöregn ute.
maxad lördag
Egentligen ligger ett inlägg med ett annat tema och gror, men det får vänta lite till. Har haft det stora nöjet att njuta av Calles fotbollsmatch i S:t Erikscupen mot Djursholm på förmiddagen och Mayas dansshow på eftermiddagen som en grand final på terminens showdans på Danshuset i Åkersberga.
Just fotbollsmatcherna är liiite mer frekventa än dansshowerna, men det gick bra att få med både och i dag. Extra roligt var att pappa med fru kunde vara med att titta. Det är roligt att se att träning ger resultat och jag tillhör de som tror att övning betyder mer än talang. Med det inte sagt att ungarna saknar talang, men jag ser ju hur deras passion och engagemang gör att de utvecklas och blir bättre och bättre. Om du är nyfiken på det där med fixed vs. growth mindset så är det spännande att läsa Carol Dweck, (The New Psychology of Success) eller kanske Daniel Coyle (The Talent Code) på temat.
Att få kila emellan med en springtur i vårgrönska och ett yogapass efter det innan middag satt helt rätt. Det är så vackert ute så att det gör ont i kroppen. Lite mer definierat lär det göra ont i kroppen i morgon när träningsvärken ger sig till känna. Försökte mig på den avancerade nivån på yogapasset idag, men det var faktiskt lite väl optimistiskt. Nej, jag kan inte stå i brygga med det ena benet i luften i 40 sekunder. Än. Kanske när jag övat i typ ett par hundra år till ;)? Skönt är det i alla fall och varje gång jag yogar så undrar jag varför jag inte gör det varje dag.
Avslutar dagen med grillad värmlandsälg, kantarellstuvning, mangosalsa och jordärtskockspuré. Den älgen hade inte dött i onödan.
ÅBK Blå – Djursholm P04
Danshusets dansshow -hela ensemblen tar emot applåder och hurrarop.
svansjön
Vilken härlig dag!
Sovmorgon. Väcks av de stora båtarnas brölande i dimman ute på Trälhavet. Packa mat och lägga kajakerna på biltaket. Bara 10 minuter bort finns världens bästa iläggsplats och sedan är det fritt fram i skärgården.
Vi försökte undvika att störa de stora flockarna av svanar som vi mötte, men några av dem tyckte att i såg otäcka ut och sprang flaxande iväg för att klumpigt flyga iväg en bit bort.
Vi vispade runt en stund och hittade en solig klippa att klättra upp på.
Vårdag i solen med espresso och deckare är avkoppling.
Inte nog med det. Det blev middag också. Jag glömmer alltid något och idag var det korvbröden som låg kvar hemma. Det kunde absolut varit värre.
På vägen hem lyckades jag fånga en av svanarna på bild. Det är pricken alltså.
Det gäller att hålla koll på väjningsreglerna på sjön. Vi gissade på störst går först. Det funkade. En gång när vi skulle korsa Furusundsleden i rusningstrafik gjorde vi en lite väl optimistisk avståndsbedömning och fick onödigt bråttom ett tag.
I dag var en sån där dag när paddeldragen blev långsammare ju närmre land vi kom. Jag ville fortsätta, men mörkret kom närmare och det var dags att åka hem. Möjligen, kanske, eventuellt blir det en tur i morgon också. Då med solskyddsfaktor på näsan.
tänk på pingvinpappan!
Så brukade jag säga, ganska ofta, med en glimt i ögat till mina elever som jag hade i matte och NO. Jag berättade för dem om pingvinpappan som ruvade sitt ägg i ett par månader medan pingvinmamman var borta för att hämta mat. Inte visste pingivinpappan om hon skulle komma tillbaka, men han stod envist kvar med ägget på fötterna och väntade i ner till -40°C i bitande Antarktisvind. I bästa fall kom pingvinmamman tillbaka med mat och tog över vårdnaden av pingvinungen så att han också kunde få lite mat och överleva.
När ungdomarna i skolan tyckte det var lite tungt med uppgifter, läxor och prov så brukade jag påminna om pingvinpappan. Som den där analogin med ”ät upp din mat – tänk på barnen i Afrika”, som alla vet inte funkar :).
Men på något vis verkar pingvinpappan åtminstone gett avtryck för när en av mina mentorsgrupper slutade nian hade de köpt en kejsarpingvin i naturlig storlek till mig att gosa med. Pingvinen finns kvar och pryder sin plats på Rufsiga Rundan och påminner mig om ”mina” ungdomar.
Jag kom att tänka på historien om pingvinpappan när jag från sjuksoffan hittade ett par program på svtplay som beskrev pingvinernas liv på ett alldeles charmerande sätt med kameror monterade i pingvindummies. Jag skrattade högt och fällde en liten tår när en pytteliten fluffig kejsarpingvin gick vilse och frös ihjäl. Och just idag saknar jag ungarna i skolan extra mycket.
Foto: http://laogephoto.deviantart.com CC BY-ND 3.0
påsk på Rufsiga Rundan
Vaknade av lite extra köksskrammel i morse. Är en bortskämd sort och brukar få helgfrukost serverad både när vi är hemma och när vi vaknar i tält. Idag vankades det våfflor, mums!
Trotsade bacillerna som intagit kroppen och åkte för att fixa påskäggsjakt.
Jag hade sett ett tips av Christina @itmamman Löfving som lagt en jakt med appen Easter Egg Hunt och tänkte prova. Man kan väl säga att det gick sådär och Fanny & Alexander-påsken blev väl mer Norén med en av ungarna som måde lite risigt och fräste som en påskkärring som fligit vilse. Appen var lite småkul, men jag borde förstås ha gjort en provrunda först och jag hittade heller inget bra sätt att dela äggjakten på.
Nåja, jag lockade/tvingade ut dom på cykel en kort stund och Micke och jag fick också en välbehövlig nypa frisk luft. 
Med några ledtrådar och augmented reality hittade dom också påskägget till slut.
ice, ice baby
Var ute på hal is och hade det glatt för en stund sen. 45 minuters snigelspring med en blandning av is, lera och lite sol på näsan. Äntligen lite vårluft och lite enklare att hinna ut i dagsljus. Jag har längtat massor. Kanske var det till och med lite skönt att det inte gick att springa överallt för då kunde jag njuta längre tid av sol och luft.
Underbart behagligt var precis vad det var. Jag är inte ett dugg sugen på att tävla med andra när det gäller sträckor eller tider, varken på cykel, i kajak eller med löpardojorna på. Jag är egentligen inte ens särskilt sugen på att tävla med mig själv. Lite kul är det att se när jag orkar mer och att träning ger resultat, men mina motiv och drivkrafter behåller jag för mig själv och har inget behov att jämföra mig med andra. För inte så väldigt länge sen sprang jag inte alls, men det gör jag nu och tycker till och med om det. Varvar gärna med lite yoga och för några veckor sen deltog jag i en workshop på Yogabolaget där jag lärde mig att stå på händer. Det hade jag inte gjort på rätt många år och skrattmusklerna fick minst lika mycket motion som överkroppen.
hjälpsamt
Sonen ringde på väg hem från skolan och undrade vad han skulle göra med en nyckel han hittat i Norrabacken.
Ta med den hem så får vi lämna in den till polisen efter helgen, sa jag.
Han kom hem med nyckeln och jag hade fullt sjå att baxa in egna ungar och ungarnas kompis med bagage i bilen för vidare färd mot Värmland med tåg.
Innan vi stack mot Centralen postade jag en notis i lokal Facebook-grupp att det fanns en nyckel för mycket hemma hos oss att hämta för den som kunde lämna en beskrivning.
Det dröjde inte lång tid innan jag fick ett DM med full beskrivning från en kvinna som bor alldeles i närheten. Hennes son hade fått sin första egna husnyckel och tappat den första dagen vid i pulkabacken…
Alla var glada och nyckeln har hittat hem. Mycket snabbare än om jag lämnat dem till polisen, gissar jag.
Tack fejjan för hjälpen – ibland är det löjligt enkelt att hjälpa till.
På tal om att hjälpa till måste jag ha tidernas bästa jobbarkompisar. Häromdagen hade jag galopperat från kontoret på väg in till stan för lunch och insåg att jag glömt telefonen på jobbet. Lyckligtvis kom jag på det innan tåget gick från Kista. Hade paddan i väskan och lyckades få tag i Robyn på mejl och göra ljud på luren med hjälp av ”find my iphone” så att hon hittade den.
Fredrika lämnade över den i något slags stafettliknande rejs och jag hann nästan i tid till lunchmöte.
Ska komma ihåg att tacka dem ordentligt på måndag 🙂
kvälls-feedback
Jag har jobbat ganska hårt med att motivera min 10-åriga son att läsa böcker och nu verkar Harry Potter ha trollat sig in i den lilla kroppen. Äntligen! Nu på kvällen ville Calle till och med läsa högt för mig och jag lyssnade och njöt i fulla drag. Frågade om jag också fick läsa en bit högt för honom och det beviljades. Jag gillar ju att läsa och blev glad över att få läsa en hel halv sida 🙂
Efter att jag läst den halva sidan säger Calle:
”Det var bra läst mamma, men får jag säga hur du kan bli ännu bättre?”
Jisses. Jag blev lite paff över på vilket sätt han levererade sin feedback. 1) kontrollerade om den var önskad 2) Varsamt talade om att det nog skulle vara roligare att lyssna om jag läste lite långsammare.
I morgon får jag höra efter hur han vet vilka förutsättningar som krävs för att feedback blir effektiv. Han är klok den där lilla Kråkan.
augmented identity
Kråkan har nu för tiden ett chip fasttejpat på benet när han tränar och spelar match.
Det mäter och loggar hur långt han springer och med vilken intensitet. Lite coolt att det går att göra och se, tycker vi båda.
Samla in data är rätt så enkelt, men vad gör vi med all data vi har?
Förhoppningsvis går det att använda för att göra träningen både kul och mer effektiv i och med att det går att jämföra tillfällen med varandra. Kanske kombinera med en träningsdagbok för att kunna analysera hur det känns i kroppen?
Själv har jag grävt fram min ”Fitbit” ur byrålådan sedan ett par veckor tillbaka. Den sitter på armen och räknar steg och sömnmängd och kvalitet på densamma. Det får mig att gå lite extra omvägar och ta trappor istället för rulltrappor. Jag konstaterar också, fast jag redan visste det, att jag sova är min specialdistans, även om det blir för få timmar per natt för ofta. Ibland använder jag runkeeper när jag springer och cyklar, men gillar inte riktigt att behöva ha med telefonen ut. För mig kan ”lifelogging” vara ett sätt att motivera mig genom att visualisera prestation.
Jag har ibland skojat och sagt att ”snart sitter det ett chip inopererat i pannan på varenda unge så vi kan hålla reda på dom”. Tekniken finns, och används redan, men jag tror inte barn är de huvudsakliga måltavlorna än. Däremot skulle jag på allvar kunna göra det om det gjorde att jag slapp hålla reda på nycklar, passerkort och bankkort.
Läs mer om rfid-chip som opereras in i handen här i Deepeds blogg.
På bilden håller Kråkan och tomtenissan tillsammans i den lilla fnutten som är chipet.
framåt med tillbakablick
Förra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.
Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.
Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.
Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.
Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.
I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.
Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.
