Category Archives: lärande
tänk på pingvinpappan!
Så brukade jag säga, ganska ofta, med en glimt i ögat till mina elever som jag hade i matte och NO. Jag berättade för dem om pingvinpappan som ruvade sitt ägg i ett par månader medan pingvinmamman var borta för att hämta mat. Inte visste pingivinpappan om hon skulle komma tillbaka, men han stod envist kvar med ägget på fötterna och väntade i ner till -40°C i bitande Antarktisvind. I bästa fall kom pingvinmamman tillbaka med mat och tog över vårdnaden av pingvinungen så att han också kunde få lite mat och överleva.
När ungdomarna i skolan tyckte det var lite tungt med uppgifter, läxor och prov så brukade jag påminna om pingvinpappan. Som den där analogin med ”ät upp din mat – tänk på barnen i Afrika”, som alla vet inte funkar :).
Men på något vis verkar pingvinpappan åtminstone gett avtryck för när en av mina mentorsgrupper slutade nian hade de köpt en kejsarpingvin i naturlig storlek till mig att gosa med. Pingvinen finns kvar och pryder sin plats på Rufsiga Rundan och påminner mig om ”mina” ungdomar.
Jag kom att tänka på historien om pingvinpappan när jag från sjuksoffan hittade ett par program på svtplay som beskrev pingvinernas liv på ett alldeles charmerande sätt med kameror monterade i pingvindummies. Jag skrattade högt och fällde en liten tår när en pytteliten fluffig kejsarpingvin gick vilse och frös ihjäl. Och just idag saknar jag ungarna i skolan extra mycket.
Foto: http://laogephoto.deviantart.com CC BY-ND 3.0
kvälls-feedback
Jag har jobbat ganska hårt med att motivera min 10-åriga son att läsa böcker och nu verkar Harry Potter ha trollat sig in i den lilla kroppen. Äntligen! Nu på kvällen ville Calle till och med läsa högt för mig och jag lyssnade och njöt i fulla drag. Frågade om jag också fick läsa en bit högt för honom och det beviljades. Jag gillar ju att läsa och blev glad över att få läsa en hel halv sida 🙂
Efter att jag läst den halva sidan säger Calle:
”Det var bra läst mamma, men får jag säga hur du kan bli ännu bättre?”
Jisses. Jag blev lite paff över på vilket sätt han levererade sin feedback. 1) kontrollerade om den var önskad 2) Varsamt talade om att det nog skulle vara roligare att lyssna om jag läste lite långsammare.
I morgon får jag höra efter hur han vet vilka förutsättningar som krävs för att feedback blir effektiv. Han är klok den där lilla Kråkan.
framåt med tillbakablick
Förra veckan var en formidabel nostalgitripp. Under senare delen av veckan träffades alla Ateaner som jobbar med skola på Utö, av alla ställen, för internt arbete och massor av skoj.
Utö betyder mycket för mig och det beror bl.a. på att jag som lärare på Fribergaskolan i Danderyd var tredje år hade fältstudier med 150 elever i september. Inte bara jag – mina kollegor i arbetslaget bidrog med svenska, historia, geografi och bild. Jag höll till vid Rävstavik där vi kokade tång på triangakök och konstaterade att det finns klorofyll i blåstång och att tången var barnkammare till många djurarter. Vi gick spökpromenad och skrämdes vid likboden och studerade hällar och bergarter. När jag var mammaledig släpade jag ut Maya, 2 månader ut till Utö för att få vara med när mina åttor var där.
Dessutom gifte sig en av mina bästa vänner 1999 på Utö och jag var tärna. En hejdundrande fest var det, det kan jag lova, för jag var sist i säng.
Min nostalgitripp resulterade i att jag släpade ut kollegan Sandra på en springtur ut till klipporna i Rävstavik, tidigt på morgonen, innan det hunnit bli riktigt ljust. När vi kom ut till havet var det åtminstone tillräckligt ljust för att uppleva den alldeles sagolika utsikten och pannlampan kunde vila på hemvägen. Ingen lång springtur – mer short’nsweet, men tillräckligt för att frukosten med Utö-våfflor skulle smaka finfint.
Skärgård är skärgård och där trivs jag ju som fisk i vatten.
I fredags firade Fribergaskolan 50 år och jag fick komma dit som gäst. En härlig fest där fina före detta kollegor var på plats. De som fortfarande jobbade kvar, de som gått i pension och några som jag, som gått vidare till nya jobb. Personalomsättningen är låg på Friberga och det finns faktiskt ett par lärare som jobbat hela sin karriär där och snart går i pension. Jag tycker att jag med mina 12 år på samma ställe var där väldigt länge. Jag tror ändå att det är utvecklande att röra lite på sig och det skulle förvåna mig om jag är kvar på en arbetsplats i 12 år igen.
Den där nostalgiveckan gjorde nog att jag ännu mer blickar framåt och är glad och tacksam för ”gamla” erfarenheter och före detta kollegor som jag lärt mig mycket av. Det där med att lära och vara nyfiken på nya grejer är väl någon slags besatthet hos mig och lite kan jag sakna att inte vara inskriven på universitetet just nu. Det kan hända att jag ändrar på det nästa termin, vi får se.
verktygslåda goes skattkista
I går hade vi den sista dagen för våra Norrlandsrektorer som gjort FLIS (förändringsledning i skolan) tillsammans med oss.
Under sju dagar har vi borrat ner oss i förändringsledning och IKT. Allt med eleven i fokus och med syfte att få till stånd den förändring i skolans organisation och lärande som krävs för att utnyttja teknik på ett smart och bra sätt.
Sedan i mars har vi sett att rektorerna börjat blogga, twittra, presentera på nya sätt och att de jobbar med att förankra mål och visioner i sina respektive skolor. I en av kommunerna leder vi kollegahandledarutbildning och lärarna jobbar tillsammans med lektionsdesign och utvärdering av sina lektioner.
En av deltagarna berättar att hon nu ”bytt ut sin tunga verktygslåda mot en sk(r)att kista” att använda i sitt ledarskap. Det är så oerhört roligt att höra, för vi tycker ju att skolutveckling ska kantas av lust och glädje, även om det är hårt arbete.
Den verksamhetschef för grundskola som tagit med sig hela sin rektorsgrupp på förändringsledarresan berättar att han blivit rejält ifrågasatt av både utbildningsnämnd och medborgare när han satsar resurser på sina skolledares lärande. Han sa nöjt att det är värt varenda minut och krona eftersom han ser en enorm utveckling sedan i mars när de började resan tillsammans. En utveckling hos sina rektorer, men också bland lärare och elever i skolorna i Nordmaling.
Vid ett tillfälle när de diskuterade på vilket sätt de skulle fortsätta sin egen utveckling föreslog en av dem att de kunde använda varandra som coacher och göra precis som lärarna – hjälpas åt att utveckla sin praktik – då blev jag alldeles varm i kroppen och tänkte att det här kommer baske mig bli riktigt bra. Vi har ju sett dem delta i workshops som vi haft för lärarna och de säger att just det hjälper dem att driva och leda utvecklingen framåt. Precis som Helen Timperley med sin forskning visar är en framgångsfaktor för att eleverna ska lära sig mer och bättre.
Här kommer några bilder som visar en glimt av vad som hänt på härliga Hotell Kristina under sju dagar sedan i mars. Jag och Sandra från Atea och Clas och Tord från INDEA vill med det önska god jul och passa på att säga att nästa tillfälle för att delta i FLIS för deltagare från olika huvudmän är med start i februari. Det finns några platser kvar för den som är nyfiken och vill utveckla sin egen verksamhet som ledare.
Jorden runt på 80 dagar…
… eller från Bryssel till Nordmaling på en eftermiddag.
I går var jag i Bryssel och deltog i en tvådagars workshop hos Microsoft med rubrik ”Design and Deployment Workshop” och där syftet var att bli klokare tillsammans med skolmänniskor från olika delar av västeuropa i hur ledarskapet hos skolledare behöver förändras och förstärkas i en allt mer tekniktät värld. När lärares ledarskap är en förutsättning för gott lärande och när det är möjligt att göra sådant vi inte kunnat göra förut och på ett nytt sätt som motiverar och stimulerar.
I dag sitter jag och äter frukost på anrika Levar hotell i Nordmaling en bit från Umeå. Det gick alltså att ta sig från Brussel till Nordmaling på en eftermiddag.
Här ska jag och Sandra ta hand om en grupp lärare som ska bli kollegahandledare. Vi kommer att träffa dem under fyra dagar totalt. Två dagar nu, och två dagar i december.
Kollegialt lärande är det bästa lärandet. Nu ska vi göra vårt allra bästa för att skapa förutsättningar för det i Nordmaling, Gräsmyr och Levar.
Vi har fantastiska förutsättningar i och med att alla rektorer och skolchefen i Nordmaling går vår ”Förändringsledning i Skola” och vi har tillsammans med dem kunnat kratta manegen för form och innehåll som gagnar Nordmalings lärare.
Såhär nöjda var vi när vi lyckats hinna med kärran från Bromma till Umeå med minsta möjliga marginal och bara handbagage för fyra dagar. En liten guldmedalj tycker jag att vi förtjänar. Bilden har jag snott från @sandrawissting med hennes goda minne 🙂
när huv’et är dumt får kroppen lida
Min högra fot är blå och en storlek större än den vänstra. Det fånigaste är att det är på grund av att jag sparkade på min cykel. Jag blev riktigt arg för att det inte gick så bra som jag tyckte att jag förtjänade på en stig i skogen och behövde avreagera mig. Korkat att sparka. Korkat att göra det på cykeln. Learning by pain kan man säga att metoden heter.
Det räcker som inlägg nummer 63 i #blogg100.
greatness isn’t born, it’s grown
Det är undertiteln på Daniel Coyle’s ”The Talent Code”. Han förklarar varför övning ger färdighet och hur det går att se på nervbanornas myelinlager vilka nervbanor som är snabbare och bättre än andra. Det finns ett klart samband mellan myelinets tjocklek och nervimpulsernas hastighet. Det bästa är att tjockleken på myelinet går att påverka eftersom de nervbanor man tränar genererar mer myelin.
Jag funderade över detta i samband med en fotbollsmatch i dag mellan ÅBK04 och Bollstanäs när det var extremt tydligt vilket lag som tränat mest teknik och följdaktligen hade tjockast myelinlager runt dribbelnerverna. Det blev 17-1 och Kråkan satte ett hat-trick någonstans i mitten. Jag tyckte faktiskt synd om motståndarlaget och tyckte nog att en halvlek hade räckt.
Grabbarna har tränat hela vintern – mycket teknik och en del taktik. De vet var de har varandra och har ett grymt passningsspel. De kan slå lagom hårda passningar och har kontroll på boll och kropp. De tycker att det är roligt att träna och myelinlagren växer så det knakar. Hoppas att de tycker att det är roligt länge till och att tränarna lyckas motivera dem minst lika bra i framtiden. Läs gärna ”The Talent Code” – den är en hjälp på vägen för att förstå fysiska inlärningsmekanismer. Motivationen att träna alla nerver och nervbanor ihärdigt får man läsa om i andra böcker.
Det här var det 52:a inlägget i #blogg100.
sista internatet på rektorsprogrammet
Hemma efter sista programmammet på rektorsprogrammet och en start på tema 3 som ska redovisas i maj. Det handlar om demokrati och jag laddar för ett lite mer utförligt inlägg om att leva som man lär med avseende just på ”demokratiskt kommunikativt ledarskap – förhållningssätt” som var rubriken på en av de väldigt många powerpointbilderna vi såg.
Tre år har vi kamperat tillsammans, först på Häringe Slott och nu på slutet på Skepparholmen i Nacka. Vi har haft en vana att avsluta dag 1 med #bubbel i baren. En trevlig vana, måste jag säga, som garanterat innefattar en stor dos mentalt #glitter. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta träffas även efter den 24 september när det är examen. Då får de som har en huvudman ta med sig denne. Jag som inte har någon får kanske gå själv. Eller också utser jag någon lämplig 🙂
Frivillig – någon?
Har landat på Rufsiga Rundan och ser fram emot en skön helg med sol och cykel alternativt kajak i bästa sällskapet. Äggmackor och kaffe i spenaten blir det med allra största sannolikhet.
Det här var det 35:e inlägget i #blogg100
det blir ett resultat
Tror minsann att det var ute-premiär för mig i år på fotbollsmatch i dag. ÅBK P04 spelade träningsmatch mot Enebybergs IF på bortaplan. Kallt som tusan och vinterkläder på. Det var meningen att de skulle spelat mot AIK på Skytteholm i går, men snön ställde till det lite för mycket och den matchen blev inställd.
Matchen inleddes med ett självmål och en lite olycksalig piruett av A i ÅBK-målet. Han är riktigt vass och storspelar oftast. Det som gör mig riktigt glad är hur tränarna hanterar det som inte går som det ska. Det som hördes från tränarhåll var ”Det gör inget A, det är sån’t som händer. Bra att ni spelade bakåt – helt rätt”. En sjysst signal till både målvakt och resten av grabbarna. Våga prova. Det kan ju gå bra! Och går det inte bra så blir det alltid ett resultat att lära av. Jag gillar inte att använda ordet ”misstag”. Det blir ett resultat. Att lära av.
En annan sak jag uppskattar med grabbarnas tränare är att de sällan skriker och gastar under match mer än nödvändigt. När de ropar så är det med positiv ansats och de låter heller inte arga. De pratar med spelarna och coachar i pauser och efter match när de har full uppmärksamhet från dem. Killarna vet att när tränarna pratar, så är resten tysta och lyssnar. De uppmuntras också att ha åsikter om vad som fungerat och vad som kan bli bättre.
Jag är väl lite skol-skadad, men många saker som sker på träningarna och matcherna funderar jag över i skol- och ledarskapsperspektiv. Det där med att pröva t.ex.
Jag minns att det var en av mina lärare på Rådmansö som ville pröva att vara med i Future City, där man jobbar med ett hållbart samhälle med hjälp av Minecraft. Hon undrade om jag tyckte det var en bra idé och ville väl checka av läget eftersom det innebar en kostnad för att få vara med. Ja, för sjutton, sa jag – kör! Hon var glad och eleverna var glada. De nådde inte riktigt ända fram den gången, eftersom det tog lite för lång tid att fixa praktiska saker som visade sig vara begränsningar. Men hon prövade. Och det blev ett resultat att lära av.
Jag tror att lärare och rektorer behöver pröva mer utan att vara säkra på att det blir 100% bra. För det blir ju ett resultat att lära av.
Idag blev det 7-5 till EIF efter 3 x 20 min och en hel del saker att träna på till nästa gång det är match. På fredag åker grabbarna till Åland på träningsläger och Calle åker utan sina föräldrar. Det är tufft gjort av en nioåring, tycker jag och visar också hur mycket han gillar och litar på kompisar och tränare i laget. Det är nog mest jag som kommer tycka att det är lite jobbigt 🙂
Det här var mitt sextonde inlägg i #blogg100
Trubbel i paradiset
Helgeftermiddag och en dust med bångstyrigt barn om NO-läxan.
M går i femman och ska skriva ”ett arbete” om hjärtat. Hitta fakta och skriva ner det på papper innan det ska skrivas i ett word-dokument och läggas på ett USB-minne. Så säger hon att fröken har sagt, men jag vill inte tro att det stämmer. Dels tycker jag att det verkar vara en rätt tråkig uppgift och dels har jag synpunkter på hur det ska redovisas. Jag tycker att hon ska skriva direkt i ett googledoc på valfri maskin – dator eller platta. Hon har en egen iPad som hon kan använda och ett gäng datorer som står till hennes förfogande här hemma. Jag har tvingat henne (och hjälpt henne) att skaffa ett googlekonto och på fullt allvar måste hon skriva sina önskelistor där och dela med mig för att få några paket till födelsedag eller jul. Elakt va’ ;)?. Vi är väl ungefär lika envisa båda två och även om jag hjälpt henne att flytta över den text som hon redan knackat ner tvärvägrar hon att skriva annat än i blocket. Med penna.
När jag frågar om saker som har med hjärtat att göra och vill gräva djupare i varför man kan få infarkter och proppar så svarar hon att det behöver man inte kunna. Jag föreslår att hon ska slå en signal till familjemedlem som äter blodförtunnande medel och fråga hur det fungerar och hur det känns. Det går inte heller hem. Mest är jag bara jobbig som undrar över sån’t som man inte behöver veta. Jag kan konstatera att jag inte har lyckats så himla bra med att dottern i en nyfiken och vetgirig anda. Åtminstone inte här hemma. Det kan ju hända att hon är annorlunda i plugget – jag hoppas åtminstone det. Just nu är jag bara irriterad och frustrerad över att hon inte fattar att jag vet vad jag pratar om. Jag skulle önska att lärarna i hennes skola uppmuntrade eleverna att undersöka saker som händer runt omkring dem i större utsträckning, som t.ex. att intervjua vänner och/eller familj där det finns erfarenheter att ösa ur.
Det här var det åttonde inlägget i #blogg100 och jag tänkte inte ägna många ord allts åt internationella kvinnodagen. Det räcker med att konstatera att det är eländigt att den överhuvudtaget existerar.
