livbojar

I dag har en slags epok gått i graven. Det var sista måndagen som farmor kom hit som vanligt. I nästan tolv år har hon hämtat Maya och Calle på förskolan och i skolan för att spendera eftermiddag och kväll tillsammans med dem. I några år har det varit varannan vecka hos mig och varannan vecka hos barnens pappa. Det bästa är att hon gjort det allra mest för sin egen skull. Det är lite sorgligt att det blir annorlunda nu, men ungarna är större och hon tänker gå i pension och stanna i Rättvik där hon bor egentligen. Det är hon förstås så himla mycket värd.

Och när det kör ihop sig lite extra mycket kommer mormor som en räddande ängel. Det har hon gjort ända sen barnen var pyttesmå och stannat så länge det behövts. Som till exempel när Maya var sjuk och hemma från förskola sex veckor i sträck. Mormor tog hand om barn och allt annat så jag kunde gå till jobbet.  I dag kom hon hit och håller skutan flytande den här veckan när det händer så mycket grejer. Som en bonus gör hon köttbullar så att det räcker till middag, matlåda (till både mig och kollegan), matsäck till Kråkan och några lådor att stoppa i frysen. Den skrynkliga tvätten brukar vara struken och välhängd när hon åker härifrån också.  Världsklass.

Herrejösses, vilka hjältar. Både mormor och farmor är ovärderliga – för mig, men mest av allt för barnen. Vilken tur de har som fått växa upp med mormor och farmor i närheten och vilken hjälp de är och har varit.

Det här var nummer 66 av 100 inlägg i #blogg100