Archives
| M | T | O | T | F | L | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Feb | Apr » | |||||
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
| 31 | ||||||
primtal in da house
Man skulle ju kunna tro att dagens blogginlägg vore ett referat och en reflektion av förmiddagens dragning av UnosUno på SKL. Men det blir det inte. Däremot finns det stora chanser till det lite senare, men helt ärligt tyckte jag inte att det sades något nytt som inte har gått att läsa i den sammanfattning som funnits tillgänglig någon vecka. Jag ska se om boken kan ändra på det. Lustigt nog fick vi den i pappersform. Den finns även som pdf här, om du hellre vill läsa den i digital version, precis som jag.
Nu ska jag sätta check i rutan på några av grejerna som ska göras innan det blir födelsedagsfirande på Rufsiga Rundan. Det är primtal vi pratar om, så det är viktiga grejer. Tårta beställd av Annelie på Bakverkeriet, borgar för högklassig dessert. Middagen är ett mer oskrivet kort och matlagning är inte min bästa gren. Det kan möjligen kompenseras av att jag är bra på att hitta gott rödvin.
Grattis Micke – må det bli tältväder snart!
21 av 100 blogginlägg i #blogg100 är skrivna
pappersappsolutist
Vi har jobbat med Clas och Tord från INDEA (=indeanerna) under två dagar, tagit hand om en grupp skolledare från Norrland och gift ihop förändringsledning med ikt i en skolkontext. Vi har lite olika syn på det där med papper, indeanerna och ateaner. Jag konstaterade att jag nog är pappersabsolutist och extremt sällan använder så’nt. Jag minns vid ett tillfälle när mitt kontor hade blivit klart på Rådmansö skola och en av lärarna frågade var jag hade alla pärmar. Pärmar – sa jag frågande, vad ska jag ha dem till? Lika frågande såg jag kanske ut i morse när en av indeanerna frågade om jag ville ha en papperskopia av en av aktiviteterna vi skulle genomföra under dagen.
Vi har tillsammans med deltagarna t.ex. nosat och provat på sätt att jobba smartare med hjälp av anteckningsappar och appar för att spara, kategorisera och redigera bra-å-ha-material som pdf:er.
Vår ambition är att göra saker digitalt och putta upp grejerna i molnet för att kunna dela och samarbeta i dokument och annat under våra utbildningar. Jag måste säga att indeanerna är både tålmodiga och läraktiga och snart tror jag att de också är pappersabsolutister. Det kan vara så att blädderblock och postitlappar är schyssta alternativ i sällsynta fall. Det har hänt att jag har använt det också. Men säg det inte till någon 😉
Nummer tjugo av inläggen i #blogg100 landade in just nu.
plötsligt händer det
Jag sjunger inte annat än i bilen och duschen. Utom i kväll då förstås. I gamla anrika skolinternatslokaler a.k.a hotell Kristina i Sigtuna slog kamrattrycket till och jag sjöng en (vacker) visa om värmlandstöser, bruk, traditioner och hur redan nämnda värmlandstöser aldrig blir fulla utan bara glada.
Jag var varken berusad eller hade en karaokeanläggning framför mig. Så här blir det tydligen när vi kör utbildningsdagar fulla med förändringsledning i skola och missionerar om att våga pröva. Lägg till en dos glitter och skratt på det så blir resultatet enastående 🙂
Sandra och Clas gjorde en variant på ”en vänlig grönska” mitt i vinterlandet för att mana fram våren igen. Den lät betydligt bättre än vad jag kraxade fram.
Practise what you preach skrev jag om häromdagen.
Check.
Nummer 19 av #blogg100 har du just läst.
relationik
På det förra internatet på rektorsprogrammet pratade Marianne Döös om relationik. Relationik kan definieras som den sammantagna mängden kompetensbärande relationer som finns på en arbetsplats. Döös hävdar att man med hjälp av relationik bättre kan uppmärksamma lärandet i en arbetsgrupp som kan leda till bättre resultat. På en arbetsplats som min, där skolteamet finns från Umeå i norr till Malmö i söder är utmaningen stor i att få till en relationik som blir kunskapande.
Idag har skolteamet träffats hela dagen och det är fascinerande att reflektera över vilka erfarenheter som är kompetensbärande och kan leda till att vi kan möta våra kunders behov på ett ännu bättre sätt.
En bra dag som avslutades med en härlig middag ute på stan.
Det här var nummer 18/100 i #blogg100
practise what you preach
Japp, så är det. Pröva är grejen. Jag har kategoriskt hävdat att jag inte tycker att det är roligt att springa, simma eller cykla lopp. Egentligen har jag inte en aning om det stämmer, för jag har aldrig försökt. Jag har tävlat på häst många gånger när jag var yngre, men det är det enda.
Jag brukar missionera om att det är bara att pröva och att det minsann blir ett resultat. Då är det dags, då.
Nu har jag anmält mig till mitt livs första cykellopp. När och var det går av stapeln är en hemlis än så länge. Det är tillräckligt nära i tid för att jag ska behöva anstränga mig lite extra och kunna göra det med någon slags anständighet.
Det kan ju lika gärna gå bra.
Tar lite draghjälp av Pippi (och Micke förstås som får sopa upp spillrorna efteråt).
Önska mig gärna lycka till. Det lär komma väl till pass 🙂
Det här var mitt 17:e inlägg i #blogg100 och antagligen det knäppaste hittills.
det blir ett resultat
Tror minsann att det var ute-premiär för mig i år på fotbollsmatch i dag. ÅBK P04 spelade träningsmatch mot Enebybergs IF på bortaplan. Kallt som tusan och vinterkläder på. Det var meningen att de skulle spelat mot AIK på Skytteholm i går, men snön ställde till det lite för mycket och den matchen blev inställd.
Matchen inleddes med ett självmål och en lite olycksalig piruett av A i ÅBK-målet. Han är riktigt vass och storspelar oftast. Det som gör mig riktigt glad är hur tränarna hanterar det som inte går som det ska. Det som hördes från tränarhåll var ”Det gör inget A, det är sån’t som händer. Bra att ni spelade bakåt – helt rätt”. En sjysst signal till både målvakt och resten av grabbarna. Våga prova. Det kan ju gå bra! Och går det inte bra så blir det alltid ett resultat att lära av. Jag gillar inte att använda ordet ”misstag”. Det blir ett resultat. Att lära av.
En annan sak jag uppskattar med grabbarnas tränare är att de sällan skriker och gastar under match mer än nödvändigt. När de ropar så är det med positiv ansats och de låter heller inte arga. De pratar med spelarna och coachar i pauser och efter match när de har full uppmärksamhet från dem. Killarna vet att när tränarna pratar, så är resten tysta och lyssnar. De uppmuntras också att ha åsikter om vad som fungerat och vad som kan bli bättre.
Jag är väl lite skol-skadad, men många saker som sker på träningarna och matcherna funderar jag över i skol- och ledarskapsperspektiv. Det där med att pröva t.ex.
Jag minns att det var en av mina lärare på Rådmansö som ville pröva att vara med i Future City, där man jobbar med ett hållbart samhälle med hjälp av Minecraft. Hon undrade om jag tyckte det var en bra idé och ville väl checka av läget eftersom det innebar en kostnad för att få vara med. Ja, för sjutton, sa jag – kör! Hon var glad och eleverna var glada. De nådde inte riktigt ända fram den gången, eftersom det tog lite för lång tid att fixa praktiska saker som visade sig vara begränsningar. Men hon prövade. Och det blev ett resultat att lära av.
Jag tror att lärare och rektorer behöver pröva mer utan att vara säkra på att det blir 100% bra. För det blir ju ett resultat att lära av.
Idag blev det 7-5 till EIF efter 3 x 20 min och en hel del saker att träna på till nästa gång det är match. På fredag åker grabbarna till Åland på träningsläger och Calle åker utan sina föräldrar. Det är tufft gjort av en nioåring, tycker jag och visar också hur mycket han gillar och litar på kompisar och tränare i laget. Det är nog mest jag som kommer tycka att det är lite jobbigt 🙂
Det här var mitt sextonde inlägg i #blogg100
zlatan
Av alla böcker jag läst är Zlatans långt ifrån den bästa. Men idag har jag njutit av den av en enda anledning och den är att Calle har läst själv och läst högt ur den för mig. Jag föreslog den åt Kråkan (som är fotbollstokig) för att han skulle kunna ladda ner den i sin iPad och ha den både hos mig och hos sin pappa. När han råkat glömma den i sitt andra hus så lånade jag den också och vips – så finns den på en padda här också. Fiffigt.
Jag kan stå ut med att höra om ligalag och knäppa fotbollstränare på ett ganska taffligt språk om det är det som krävs för att grabben ska tycka det är roligt att läsa. Att han dessutom vill läsa för mig ser jag som en superbonus.
Det här är nummer 15/100 i #blogg100
win – win
I veckan har jag gjort det två gånger.
Kopplat i hop människor som har användning, nytta och glädje av varandra, alltså. Det är en av de roligaste sakerna jag vet. Jag har många ruskigt begåvade, kompetenta och trevliga människor runt omkring mig och när jag kan tussa ihop dem med varandra blir jag så nöjd.
De senaste dagarna har jag lyckats hjälpa ett par gamla elever som nu går sista terminen på Handelshögskolan att hitta en handledare för sitt exjobb hos vår CFO på Atea. Jag hoppas att Sebastian och Henrik stannar kvar hos oss även efter examen, jag har ju lärt dem allt jag kan ;).
Den andra perfekta matchningen är min svägerska Maria som hittat sitt dagliga bröd hos min goda vän och bagerska på Bakverkeriet. Annelie bakar världens bästa glutenfria grejer (och grejer med gluten också för den delen, men det är inte lika svårt att få tag på).
win – win är precis vad det handlar om
bilden kommer från www.bakverkeriet.se
Det här var ett alldeles glädjande inlägg i #blogg100 – närmare bestämt det fjortonde.
olika perspektiv
Jag hade under morgonen samtal som handlade om perspektiv. Det började med att snön föll rätt ymnigt i Kiruna där jag traskade mot stadshuset med mössan nerdragen så långt ner som möjligt. När jag kom fram konstaterade jag att våren visst tagit en paus. Jamen, det här är ju vår, menade Kiruna-bon jag pratade med. Och jo – det är det ju. I Kiruna. Men inte för en nollåtta.
När vi sedan pratade om förutsättningar för elever och hur de är beroende av var men bor och hur det går att använda teknik för att kunna åstadkomma upplevelser som kommer så nära som möjligt den ”riktiga” så blev det återigen en fråga om perspektiv. I Kiruna finns ju andra förutsättningar för museibesök än för barn och ungdomar i Stockholmsområdet. Min unge som är 11 var i veckan på besök i Livrustkammaren och tyckte lite nonchalant att det var tråkigt. Jag blir lite upprörd och tycker att hon är lite otacksam och hade hoppats att hon skulle sett besöket som en rolig och lärorik aktivitet. Som om hon automatiskt ska förstå att hon är lyckligt lottad som får möjlighet att uppleva det Stockholm har att bjuda på och att det är lättillgängligt som tusan.
Det blir lite som när jag växte upp och fick höra att jag skulle tänka på barnen i Afrika när jag inte gillade maten och ville äta upp…
Under en paus pratade vi om livsvillkor i Marocko, Indien och Rumänien i jämförelse med hur vi har det i Sverige. Det är sannerligen olika perspektiv och tillförde något till besöket i Kiruna som inte hade särskilt mycket alls att göra med skola, ikt, kartläggning av innovativa undervisningsmetoder. Ändå tacksamt och tänkvärt.
Det här var nummer 13 av inläggen i #blogg100
vilse i Kiruna
Flög upp till Kiruna i morse. Flyget var sent och när jag väl kom till Kiruna flygplats fanns inte den förbokade taxin på plats. Taxibolaget hade lite körigt och efter 20 minuter i telefonkö anlände en minibuss. Den unge chauffören frågade om någon av oss passagerare var från stan och jag trodde att han skojade. Det gjorde han inte och när han knycklade upp en papperskarta i förarsätet så förstod jag att han menade riktigt allvar. Efter att ha konsulterat damen i telefonen a.k.a Google Maps så guidade jag honom rätt till stadshuset. Han tyckte det var mycket märkvärdigt att jag hittade rätt direkt, utan att ha varit där tidigare. Jag kan ju tillägga att det inte direkt är spetskompetens som ska till för att hitta eftersom det finns väldigt få gator/vägar i Kiruna. Däremot finns det fortfarande snö och mössan åkte på under en utforskande promenad på sen eftermiddag/kväll.
Det här var nummer 12 i #blogg100
